publicerad: 1997
STÄNGE stäŋ3e2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(steng- 1651—1730. stäng- 1638 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stänge, stängsel, staket, lås, höskulle; jfr d. stænge, nor. stenge; jfr äv. -STÄNGA; avledn. av STÅNG o. STÄNGA; i bet. 3 möjl. ombildning av sv. dial. stänger, pl., lös skulle över loge (jfr Eriksson Hjäll 122 ff. (1943))]
A. om ngt som består av stänger o. d. utan inhägnande l. (av)spärrande funktion.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om samling av stänger avsedda till gärdsgårdsstänger. (Vid uppförande av gärdsgård) huggas först .. träd, hvilka kvistas till stänger. Ett parti sådana kallas (i Solberga, Västergötl.) stänge. Sundén AllmogelVg. 34 (1903).
2) (†) av trästänger l. slanor o. d. bestående anordning för upphängning. Sedan kiöttet legat sin rätta tjd uti saltlakan .. kan thet tagas up och på stängen och störar stycketals hängas uti kölnan. Broman Glys. 3: 214 (c. 1730).
3) (utom i skildring av ä. förh., numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i ladugård o. d.: (foder)skulle av lösa stänger; äv. i utvidgad anv., liktydigt med: höloft. Stenget (i fähuset) lagt mäd små åsar och Ris. SyneprotHjärsås 25–26⁄5 1730. Då gick han i smyg ut och lade sig på höloftet, hvilket vi kalla stänget. Wigström Folkd. 2: 367 (1881). Höslindret heter i .. (Hallaryds socken) stänge. Svedenfors Gränsb. 1: 359 (1949).
B. om anordning som består av stänger o. d. med inhägnande o. (av)spärrande funktion.
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. STÄNGA I 1, om hägnande l. avstängande anordning, hägnad, stängsel (se d. o. I 7); jfr STÄNG 1, STÄNGD, STÄNGNAD. Lilla tullen skulle .. märckeligen tilltaga, der Prowiantzhusen alle woro inom Stadssen stänge. HSH 31: 437 (1638). Jag måste gripa Zacharias i armen för att icke falla fram över stänget och ned i avgrunden. Uppström StorM 158 (1919). Nilson MessTräb. 167 (1990).
5) motsv. STÄNGA I 2: (anordning innefattande) regel (se REGEL, sbst.2 2); numera bl. om anordning för stängning (o. låsning), utan särskild tanke på regel; äv.: dörr- l. porthandtag l. dörrklinka. Jon Nilsons hustru satte stenget för porten. VRP 1651, s. 674. Yttre sidan af åt Sacristian är förwarad med säkert stänge af jern, som fästes uti muren. VDAkt. 1790, nr 524. Stänget till en port, det är en klinka. SD(L) 1904, nr 7, s. 6. (Många barn) ramlar ut genom fönster som inte har barnsäkra stängen. AB 23⁄10 1963, s. 6. — jfr SKOTT-, TRÄ-STÄNGE.
6) (numera bl. mera tillf.) motsv. STÄNGA I 4; på väg o. d.: (av trästänger o. d. bestående) anordning för avspärrning. Åtog sig Askan at wid Skortebygrinden öfwer Hålbowägen göra stänge med stafwer och trinne til tecken at wägen är stängd wid landswägen. EtnolKällskr. 2: 148 (1804).
Ssg (till 3; numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STÄNGES-GOLV. jfr golv 1. Salje DessBröd. 109 (1964).
Spoiler title
Spoiler content