SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÖRT stœr4t, adv.2
Ordformer
(styrt 1561. stört 1838 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stört, alldeles, strax; jfr nor. sturt, alldeles, fullkomligt (i uttr. som sturt galen); till STÖRTA, v.; i bet. 1 delvis utlöst ur sådana ssgr som STÖRT-DJUP, -FLOD, -REGN]
1) (vard.) fullkomligt l. alldeles l. helt o. hållet; tvärt; stup (se STUP, adv.3); särsk. (o. numera i sht) i uttr. stört omöjligt. Det var stört omöjligt att göra honom till pass. Knorring Ståndsp. 3: 27 (1838). Nu inträffade emellertid på den dag, då jag ovilkorligen skulle återvända (till skolan), att min far sade stört nej. Öman Ungd. 99 (1889). När .. (han) upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet .. blifvit skattadt i betänklig grad, blef han stört förbannad. Engström Kryss 139 (1912). Ni gör mig stört olycklig! Essén KessGen. 228 (1915). Att få någon av drängarna med (på den nattliga expeditionen) var stört ogörligt. Edqvist MannHav. 140 (1967). — särsk. (†) i uttr. stå stört på ngt, fullkomligt lita på ngt, vara tvärsäker på ngt. RR 1561, s. 41 b.
2) (numera bl. mera tillf., vard.) i uttr. stört i ett, stup i ett, ideligen. Gubben måste klia sig stört i ett. Rosendahl Lojäg. 35 (1956).
3) (numera bl. mera tillf., vard.) i uttr. stört över huvud, hals över huvud, huvudstupa. Troligen fick han stört över huvud en känsla av att han kränkt henne. Bergman LBrenn. 283 (1928).
4) med anslutning till STÖRTA, v. I 9, ss. förled i ssgr med efterled bestående av adjektiv l. verb (o. med sådant ord samhörigt substantiv), med förstärkande innebörd: mycket, väldigt, i hög grad o. d.
Ssgr (vard.; i allm. till 4): STÖRT-BRA. DN 24/12 1969, s. 5. —
-FÅNIG. Störtfånig radioreklam. DN 27/2 1988, s. 20. —
(1, 4) -FÖRBANNAD, p. adj. tvärt o. väldigt förbannad, stört förbannad (se förbanna 5 e). RöstRadioTV 1973, nr 31, s. 3. —
-FÖRMÖGEN, p. adj. Expressen 4/3 1965, s. 28. —
-FÖRTJUST, p. adj. ICAKurir. 1985, nr 13, s. 10. —
-GILLA. i hög grad gilla (ngn l. ngt). DN 1/8 1982, s. 10 (med avs. på djur). —
-HÄPEN, p. adj. Lange StadSov. 149 (1970). —
-INTRESSANT. SDS 19/2 1994, s. B2. —
-KÄNDIS ~ɟän2dis, m.//ig.; best. -en; pl. -ar. [efterleden till känd, p. adj., efter mönster av sådana ord som kondis, lantis, skummis, skådis] om en i hög grad känd person, superkändis. DN 26/2 1988, s. 4. —
-LEDSEN, p. adj. SvD 1/9 1973, s. 9. —
(1) -OMÖJLIG~020. (numera knappast br.) alldeles omöjlig, stört omöjlig. WoJ (1891). —
-SKÖN. jfr skön, adj. 7. DN(A) 9/3 1966, s. 10. ÖgCorr. 12/9 1968, s. 15 (om schlager). En rad andra artister är nästan lika störtsköna att jobba med (som Evert Taube), säger Hahn — han gillar uttrycket ”störtskönt”. DN 28/6 1986, Bil. s. 3. —
-SNYGG. mycket snygg. Expressen 28/8 1964, s. 24 (om filmstjärna). —
(1) -STUPE. (†) alldeles, tvärt. Rakt, störtstupe omöjligt, att jag skulle förmå mig behålla Lena till mi’ äkta maka. Knorring Torp. 1: 154 (1843). —
-SUR. KvällsP 15/6 1979, s. 17. —
-SVÅR. Det går — åtminstone ibland — att köpa kamelian som krukväxt i Sverige men den är störtsvår att odla hemma. GbgP 1/2 1989, s. 28.
Spoiler title
Spoiler content