SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SUSKA sus3ka2, v.2, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SÅSKA sos3ka2, v.; anträffat bl. i inf.
Ordformer
(susk- 1839. såssk- 1927)
Etymologi
[sv. dial. suska, göra ngt långsamt, dra benen efter sig, såska, söska, (gå o.) söla; sannol. sidoform till sv. dial. saska, göra ngt långsamt (se SASKA); sannol. av ljudhärmande urspr.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) söla, vara långsam. Den grovkornige Maxi utbrast: Hur länge ska fan såsska på den kanten? Bergman Kerrm. 28 (1927).
Särsk. förb.: (†) SUSKA BORT. fuska bort gm att söla l. vara långsam. Han skall bort med en biljett till henne: han skall leta upp henne .. Han skall ej, som Johannes, suska bort sitt ärende. Almqvist Amor. 100 (1839).
Spoiler title
Spoiler content