SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SUSLA l. SUSSLA, v.; anträffat utom ss. vbalsbst. -ING endast i inf. o. pr. pl.
Ordformer
(-sl- c. 1755. -szl- 1651—1688)
Etymologi
[sv. dial. sussla, tala sluddrigt o. otydligt, till SUTTLA (med avs. på övergången tl > tsl > sl se NÄSSLA, sbst.); jfr äv. sv. dial. sutta, slaska, söla]
Arvidi 81 (1651; i rimlista; utan angiven bet.). (†) tala oredigt; mumla. Warnmark Epigr. L 2 A (1688). Susla .. (dvs.) Hwiska i öronen. Schultze Ordb. 5207 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content