SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVEDA sve3da2, v. -er, svedde sved3e2, svett svet4, svedd sved4 ((†) sup. pass. svedits Randel KällKök 244 (1928); p. pf. swed Lind 1: 1694 (1749: oswed); sweddad Ullenius Röthm. § 95 (1730); sweden Grubb 791 (1665); svett (: svette, pl.) Muncktell Dagb. 2: 120 (1817)). Anm. Vissa hit förda böjningsformer kan möjl. också hänföras till SVEDJA, v., som (numera företrädesvis i bygdemålsfärgat spr.) äv. kan böjas efter andra svaga konjugationen; jfr anm. under SVEDJA, v. (se sp. 14997). vbalsbst. -ANDE, -NING (äv. använt l. uppfattat ss. vbalsbst. till SVEDJA, v.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. su-, sw-, -ee-, -dh-)
Etymologi
[sannol. av ett icke belagt fsv. swæiþa motsv. sv. dial. sväid (Finl.), svajda (Gotl.), schwoja, schwaja (Smål.), alla: svedja, kausativum till SVIDA, v.2 (möjl. med sekundärt sammanfall av ett icke belagt fsv. swiþia motsv. sv. dial. (Västerb.) svedi (ipf. svedd), svedja, sveda); se Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990). — Jfr SVEA, v., SVEDE, sbst.2, SVEDJA, v.]
1) (lindrigt) bränna (ngt) i kanten l. på ytan; tillfoga (ngn l. ngt) skada l. smärta (l. känsla av stark hetta) gm att utsätta honom l. det för (lindrig) påverkan av eld l. alltför stark värme; äv. med subj. betecknande eld l. hett föremål l. dyl.: tillfoga (ngn l. ngt) skada osv.; äv. refl.: ådraga sig skada osv. gm (beröring av l. med) eld l. ngt hett; jfr SVEA, v. 1. Skottet svedde ögonbrynen. Den utbrunna tändstickan svedde hennes fingertoppar. Det osar svedd ull. Schroderus Dict. 255 (c. 1635). Horn Beskr. 47 (c. 1657; refl.). Då Polackerne fingo emot aftonen fatt på en Cossak, som stuckit sig under de förbrända och war allenast litet swedder, gofwo de sig ingen ro, innan de hade genomsökt alla högarna. Nordberg C12 1: 556 (1740). Orsaken .. (till att svenskarna blev omringade) war en af Betjenterna, den der af lättsinnighet hade med ljuset swedt några målade Sanct Niclas beläten uti herrebärget. Celsius G1 2: 322 (1753). Sveda fingrarna på ett stryklod. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kan den slå ut i blommor igen / Den gren, som blixten svedt? Östergren Dikt. 139 (1871). Grefvinnan Nathalie .. är nog artig att glädja sig då .. (professor Geijer) sveder kanterna på hennes böcker när han ligger och läser vid ljus. Solnedg. 2: 157 (1911). Mörknade vid svarta eldar, / sotades av stockvedsbrasor, / sveddes brun av spisens lågor. Rundt SångKantelet. 81 (1937). Svedfläckar på tyger. Om tyget är av silke, strör man magnesia över det svedda stället. Key Hemv. 148 (1939). — jfr AV-, BORT-, BRUN-, FROST-SVEDA, O-SVEDD m. fl. — särsk.
a) i fråga om den värme som utstrålar från solen: gm stark hetta bränna (ngn l. ngt); särsk. med avs. på växtlighet: komma att vissna, sveda bort; äv. i abs. l. intr. anv.: sprida hetta. Vågen, hvälfd af ingen flägt, / Sjunker mellan svedda bräddar. Wallin (SVS) 1: 460 (1807). När vi omsider inskeppa oss för återfärd, sveder middagssolen de nakna klipphällarne. Rosenius Naturst. 64 (1897). Frost hade härjat rågen, och vad som fanns över blev bränt och svett av en obarmhärtig sol. Dahllöf Otyg 23 (1915). Solen sveder med heta strålar. Björklund Famn 10 (1934). Solen går upp med sin hetta och sveder gräset, så att blommorna faller av och skönheten förgår. Jak. 1: 11 (NT 1981). Den fjärde (ängeln) tömde sin skål över solen. Och solen fick rätt att sveda människorna med eld. Upp. 16: 8 (Därs.). — jfr SOL-SVEDD.
b) (vid tillredning l. beredning) skada (ngt) gm alltför stark l. långvarig upphettning; särsk. vid stekning l. kokning l. bakning o. d., närmande sig bet.: bränna (vid). Steeck eller swedt kött oosar. Schroderus Comenius 328 (1639). Värmen (utifrån) .. fördelas tillika den öfriga hettan från eldrören jämnt under hela (tork)plåten, och hindrar, det icke något ställe på plåten blifver så hett, at Säden svedes eller brännes. VetAH 1772, s. 365. Mjölet (kan) .. ej vid denna nya procedur (dvs. med desintegrator) på något sätt svedas. TT 1873, s. 66. Haf tillreds en plåtskyffel med glöd och håll den öfver sockret så nära, att detta till och med kan svedas däraf. Grafström Kond. 56 (1892).
c) (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. om frost: komma (ngt) att förfrysa; i p. pr. i adjektivisk anv.: som förorsakar sveda, svidande. Sveda ngns skägg l. skägget på ngn, se SKÄGG 1 g β. Sylvius Mornay 151 (1674). Månne det är kärlek? .. Jag har wid yngre år warit swedd, och har lärdt känna det flyg-föra och wingwiga lätta slägtet. Tessin Bref 1: 205 (1752). Frosten svedde åkern. Fallström VDikt. 1: 313 (1893, 1899). Det bittra förakt, det svedande hån, det hat mot lumpenheten, som .. (Th. Carlyle) ofta vänder utåt, äro blott vrångsidan af hans dyrkan af det väldiga och stora. Hallström Skepn. 189 (1910). Ryssland, som hade nog med sitt och inte heller ogärna såg, att Rumänien svedde vingarna, så att det ej kunde flyga för högt. Spångberg DuktFolk 21 (1930). Hans självkänsla brann alltid med hög låga, men nu hade lågan förvandlats till en otäck eld, som svedde och plågade i hans inre. Botwid Wennb. 40 (1939).
2) låta (ngn l. ngt) förtäras l. förstöras av eld.
a) (†) med avs. på levande person: döda gm bränning. Jagh skall them Steekia, sweeda och Bråda. Brasck Apg. H 4 b (1648). Kungsgård vi tända vid midnattstid, / sveda den gamle och röfva den sköna. Tegnér (TegnS) 4: 108 (1820).
b) (numera föga br.) abs.: (skövlande) fara fram med eld, bränna (se BRÄNNA, v. I 1 a). Rudbeck Atl. 1: 633 (1679). Gellerstedt Efters. 17 (1891).
3) (för ngt praktiskt ändamål) utsätta ngt för behandling med eld l. hetta; särsk. i fråga om att avlägsna (ngt) gm svedning; särsk. med obj. betecknande resultat: medelst svedning åstadkomma (hål o. d.). Sahlstedt (1773). Sveda hål i ett trä. Heinrich (1814). — jfr AV-, BORT-SVEDA, O-SVEDD m. fl. — särsk.
a) i sht. kok. över eld bränna (ytan på kropp av slaktat djur) så att (kvarsittande) hår o. fjun l. fjädrar l. dyl. avlägsnas (o. därigm iordningställa djurkroppen för vidare matberedning). När man wil .. (med salt o. kryddor) insylta vnga Swijn och Grijser, tå skola the tilförena icke skållas med hett Watn, vthan swedas. IErici Colerus 1: 345 (c. 1645). Sweda en capun. Serenius (1741). (Håret) swedes .. i hast af kroppen öfwer lågeld af halm. Warg 178 (1755). Sveda en fågel, (dvs.) öfver eld bortbränna dunet af honom, sedan han blifvit plockad. Dalin (1854). För att få bort de fina håren (på slaktade gäss), svedas kropparna över en spritlåga. Träskman Fjäd. 131 (1948). SvHandordb. (1966). — särsk. i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt o. uttr.; särsk. i uttr. inte sveda allt det (som) är ludet o. d., inte anmärka på alla småsaker l. småfel (o. därmed fördystra tillvaron); jfr SVEA, v. 1, SVEDJA, v. 2 slutet. (Överhetspersoner) måste icke wara alt för stränga, och sweda alt det som ludit är; utan de måste offta see genom Fingren med (undersåtarna). Rudbeckius KonReg. 136 (1615). Öpna säcken mädan grijsen är gifwen. Du fåren intet när han blijr sweden. Grubb 791 (1665). Man sveder ej der ludit är; ty det blir så mycket os. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) textiltekn. gm svedning avlägsna (fibrer l. ludd o. d. från tyg o. d.); äv. med subj. betecknande tyg o. d. Det är bekant att vissa tyg, i synnerhet af bomull, måste svedas för att befrias från det ludd som gifver dem ett mindre behagligt dunigt utseende. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 96. B. Donkin har föreslagit en apparat till tygs svedning medelst luft upphettad till glödning, hvilken tvingas att gå tvertigenom tyget. Därs. 97. Kamgarnen bli ofta svedda för att erhålla fullständig glatthet. Fröberg Skrädd. 33 (1941). Vävnader som skola ha en glatt och jämn yta svedas. Detta tillgår vanligen så, att väven med stor hastighet passerar över gaslågor, som bränna bort alla utskjutande fiberändar. Varulex. Beklädn. 86 (1945). TNCPubl. 76: 166 (1981).
c) (förr) med eld rengöra ett fartygs undervattenskropp (vid kölhalning). Uggla Skepppsb. SvEngLex. (1856). Schulthess (1885).
d) (i sht förr) medelst svedning preparera slanor l. käppar l. vidjor o. d. för att mjuka upp dem o. göra dem lättare att böja o. forma. Aschaneus HwsRegl. 10 (1614). (Vidjorna) svedas öfver eld, tills växtsaften likasom kokar, och vridas genast så hårdt, att de blifva nästan saftlösa, då vidjorna äro färdiga att begagnas. Rothstein Byggn. 34 (1856). Bland .. för nutiden mera okända brandrisker kan nämnas den, som uppstod, då man svedde hank till gärdesgårdar. SörmlH 11: 52 (1946).
e) bildl. Gif din sång ett brännjärn äfven i dess hand ⁄ att sveda i det uslas kött dess märke in! Rydberg Dikt. 2: 49 (1891). Penningen är odödlig, som menniskans jagt efter lyckan, njutningen, makten. Afgrundens glöd har svedt ett för djupt brandmärke för att mer kunna utplånas. Topelius Tb. 151 (1895).
4) [specialfall av 1, 3] (numera mindre br.) svedja (se SVEDJA, v. 1 a). Till Jöns Monson om the dalekarler, som vid Tunagård svedt [och] hugget haffve. G1R 25: 559 (1555). Thet är wäl sant, at om man sweder, tå wäxer wäl Gräset ther effter första åhret, och passeligen thet andra. IErici Colerus 1: 307 (c. 1645). Ingen swedning tillåtes, der man elliest kan annor nytta bättre af skogen taga. Stiernman Com. 2: 473 (1646; rättat efter hskr.). I allmänhet påstås, at efter 40 a 50 år desze swedeland åter skola med wanlig grof skog wara bewuxne; den grofwa skogen är då dock ej gröfre, än at den wäl kan å nyo swedas. Gadd Landtsk. 1: 324 (1773). Hit drog en man från dalens täta bygd, / han fällde skogens träd, bröt mark och svedde. Tigerschiöld Dikt. 3: 21 (1898). Påbuden mot svedjandet kunde naturligt nog ej genomföras i hela sin stränghet inom ett område, där svensken själf svedde. Ymer 1913, s. 310. Den nu gamle ägaren av gården hade själv på tillrådan av en granne svett där en gång i sin ungdom, men utan gynnsamt resultat. OrtnGbgBoh. 18: 304 (1938). (Ortnamnen) belysa många gånger uppodlingens gång där andra källor svika och tala mycket ofta om ”röjning” eller ”svedning”. SvGeogrÅb. 1953, s. 32.
Särsk. förb.: SVEDA AV10 4. jfr avsveda.
1) till 1, 3: gm svedning avlägsna l. förlora (ngt); äv. i uttr. sveda ngt av sig l. sveda av sig ngt. Swedberg Ordab. (1722). Flugan kring et lius, förblindad af des sken, / I lågan sweder af så wingar såsom ben. Kolmodin QvSp. 2: 487 (1750). Han svedde håret af sig. Möller (1790). Sveda af, sveda bort något. Weste FörslSAOB (c. 1817). Du skall sveda af dem skägget kring hakan (med pistolskott), så gå de. Almqvist Ekols. 1: 115 (1847). Om en tar i järn, när det är fyrti grader kallt, så bränns det, som om det vore glödhett, och sveder av skinnet. Lagerlöf BarnM 103 (1930). I Våmhus brukade man .. svida grisen, d. v. s med eld sveda av det ludna. Levander DalBondek. 1: 320 (1943).
2) till 4: avlägsna (markvegetation o. d.) gm svedning. Ljungen svedes af, det plöjes med en vanlig plog .. och därefter ligger jorden obrukad .. i några år, innan det harfvas. LfF 1901, s. 219.
SVEDA BORT10 4. till 1, 3: avsveda; äv. bildl. (Tyrannen Dionysios i Syrakusa) vnderwijste .. (sina döttrar) at sweda bort skägget och håret medh glödande Wälskenötteskaal. Schroderus Sleid. 31 (1610). Sweda bort wårtor eller wäxter på en häst. Serenius F 2 b (1734). Cygnæus 10: 378 (1870; bildl.). Af solen ögonbrynen sveddes bort. Tengström Kipling Sold. 13 (1899). En eld av små halmviskor uppgöres på ”illaregolvet”. Över denna håller en därtill van person en av de plockade gässen för att sveda bort de fina fjäderhår, som ej kunnat utryckas. Hörlén GSed. 126 (1914). jfr bortsveda.
Ssgr (Anm. Se äv. ssgr o. anm. 1:o under sved, sbst.1): A: (1, 3) SVED-FLÄCK. fläck som uppstått gm svedning; särsk. om sådan fläck på tyg. Husmodern 1939, nr 34, s. 56.
(3) -JÄRN. [fsv. svidheiärn] (sved- 1623 osv. svede- 1579—1674) (förr) järn (se d. o. 5) varmed svedning skedde; särsk. dels = bränn-järn 1, dels = bränn-järn 2; jfr svedje-järn. (Lat.) Cauterium, (sv.) Swedeiern, ther man oläkieligh siwkdom mz förbrenner. VarRerV 21 b (1579). Så kom Maried Törissdott(er) löpand(is) m(e)dh itt swedejernn och wille stingann. VadstÄTb. 45 (1580). En part mena, at Man skal öpna PestilentzBölden .. medh Hett Swedhjärn. L. Paulinus Gothus Pest. 92 b (1623). På oförskämde .. Bolerskor .. inbrännas Brännemärcken medh swedjern. Schroderus Comenius 669 (1639). Caledonierne samlade .. ganska begärligt stora spikar, såsom tjänlige att nyttja till swedjern. Cook 2Resa 313 (1783). Svedjern .. (dvs.) Verktyg af jern med en knapp i ändan, hvilket glödgadt begagnas till vissa bens bortbrännande på hästen. Dalin (1854). jfr: Nu kom Maried med ett svedjärn och ville stinga honom. Näsström FornDSv. 2: 280 (1948).
(1) -KREMLA. [hatten på ä. exemplar av svampen är sotbrun o. ser svedd ut] bot. svampen Russula adusta (Pers.) Fr. Svedkremlan .. har som ung en vitaktig eller blek hatt (icke rent vit). Cortin SvampHb. 246 (1951).
(1) -LAV. bot. laven Umbilicaria deusta (Lin.) Baumg. (som är sotbrun l. svart på både över- o. undersidan o. därför ser svedd l. bränd ut). VetAH 1793, s. 43. Gyrophora deusta (Svedlav): bål tunn, ända till 5 cm. i diam., av ett eller flera blad, sotbrun på både över- och undersidan. Krok o. Almquist Fl. 2: 130 (1907). Moberg o. Holmåsen Lavar 154 (1982).
(3 b) -MASKIN. textiltekn. maskin varmed svedning sker. TTekn. 1861, 2: 303.
(1) -MOSSA. (†) = -lav. Linné Fl. nr 1105 (1755).
(1, 3, 4) -OS. os av svedning l. svedjande. Juslenius 53 (1745).
(1) -STARR. bot. växten Carex atrofusca Schkuhr (vars ax är svarta o. ser svedda o. brända ut). Liljeblad Fl. 39 (1816). Krok o. Almquist Fl. 1: 229 (1910).
B (†): SVEDE-JÄRN, se A.
C (1, 3, 4): SVEDNINGS-SÄTT. särsk. till 4. Det svednings- eller brännings-sätt, som någon tid varit på modet, att på redan uppröjd mark afskala torfven, torka och bränna den, samt i askan så säd, gifver en god äring några år, men förstörer slutligen matjorden då den förnyas. Ström Skogsh. 283 (1830).
Avledn.: SVEDARE m.//ig. person som sveder. särsk.
1) (förr) till 3 b, om arbetare i textilfabrik. NordYrkesklassif. 115 (1962).
2) (†) till 4, om nyodlare. Gadd Landtsk. 1: 306 (1773).
Spoiler title
Spoiler content