SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVEDJA sve3dja2, v. -ade (LandtmFörordn. 143 (1734: swedjar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er BB 14: 4 (Lag 1734), Retzius FinKran. 101 (1878); pr. sg. pass. -es L. Paulinus Gothus MonPac. 742 (1628), VetAH 1748, s. 268). Anm. Svedja kan (numera företrädesvis i bygdemålsfärgat spr.) böjas äv. efter andra svaga konjugationen o. kan i vissa former sammanfalla med SVEDA, v. Av praktiska skäl behandlas här former med j i stammen. Övriga former har förts till SVEDA, v. vbalsbst. -ANDE, SVEDJNING, SVEDNING (se SVEDA, v.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(svedj- (sw-, -di-) 1599 osv. svidj- (sw-, -di-) 1543—1833. swädi- 1715)
Etymologi
[av ett icke belagt fsv. sviþia (jfr sv. dial. (Västerb.) svedi (ipf. svedd), svedja, sveda), avledn. av det sbst. som föreligger i fvn. svið, n., svedd l. stekt mat; till det svaga avljudsstadiet av SVIDA, v.2 (Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990)) l. möjl. ombildning av SVEDA, v., med anslutning till SVEDJA, sbst. — Jfr SVEA, v.]
1) bränna (ngt) i kanten l. på ytan; jfr SVEA, v. 1, SVEDA, v. 1. Thet är ock någre .. som föregifva, at Sverige skall hafva fått thet nampnet af Svidia eller Svedha, thet är bränna. LPetri Kr. 5 (1559). Svea eller Svidia, det är, bränna. Rudbeck Atl. 1: 633 (1679). — särsk.
a) (om utländska l. ä. sv. förh.) (röja o.) bränna (skogsmark o. d.) för nyodling; jfr SVEA, v. 1, SVEDA, v. 4. UpplDomb. 5: 224 (1599). Alla platzer, ther något tilfelle kan wara, Swedies, rödhies och vpgraffwes til Åker eller Eng. L. Paulinus Gothus MonPac. 742 (1628). Almogen .. kunde .. förbiudas at svedja eller afbränna toppar, ris och qvistar innan de Upsyningsmännen derom tilkännagifvit. 2RARP 12: 366 (1741). (År) 1557 fingo .. 8 dalkarlar 183 mark för huggning och svedjning å Masesta äng. 2VittAH XXIX. 1: 89 (1884). Då .. i följd av stark blåst fara för skogseld föreligger, må svedjning eller bränning av gräs, ris eller ljung icke förehavas eller eljest .. eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit. SFS 1937, s. 431. De hade tillsammans huggit en fälla och skulle, sedan de svedjat biten, så rovor där. SvFolksag. 4: 19 (1941). I Amazonas svedjar flera indianfolk och ett stort antal mestiser fortfarande sina marker. NE 17: 468 (1995).
b) (numera mindre br.) i annan anv. än den under a nämnda: sveda (se SVEDA, v. 1). Vid stäfven en brännare hakar / Sig lömskt .. / .. Och lågor — en gnistrande kedja — / Båd’ bogen och topparne svedja. Oscar II I. 1: 12 (1858, 1885). Man börjar med att bryta råvaxet i många småstycken för att smältningen skall gå lättare. Härigenom kan man också använda mindre eld, så att vaxet icke utsättes för att svedjas. Kulturen 1946, s. 52.
2) (†) = SVEDA, v. 3. Den andra sorten .. (paraguayte) är det af Jesuiterna beredda Thé, som består af varsamt aftagna blad, hvilkas kärl-knippen blifvit bortrensade innan svedjningen. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 132. Folk från Sursta gård (hade) vid skogskanten uppgjort eld för att svedja vidjor till gärdsgårdsstängsel. SD(L) 1895, nr 164, s. 8. — särsk. = SVEDA, v. 3 a; särsk. i uttr. inte svedja allt det (som) ludet är o. d., = SVEDA, v. 3 a slutet (jfr SVEA, v. 1). Man moste och så wette någen måtte ther medt .. effter man icke kan swidie alt thet som lwdit är. G1R 15: 306 (1543). Lär taga vedh rådh I tidh, Intz göra strider i fåfengan .. Icke svedja alt det som ludedt ähr. AOxenstierna Bref 1—3: 12 (1642). (Fr.) Flamber .. (sv.) swedia, såsom plåckade gäs, änder. Möller 1: 687 (1745). Högberg Vred. 1: 112 (1906).
Särsk. förb.: SVEDJA AV10 4. jfr avsvedja.
1) (om utländska l. ä. sv. förh.) till 1: gm svedjande avlägsna (ngt), svedja bort; äv. bildl. (Han) svedjade .. af sista skogen och sådde rofvor i askan. Strindberg SvÖ 1: 167 (1882). Borgarne hade också bibehållit en liten grön täppa i sina sinnen, som hvarken vinningslystnaden, spekulationen eller konkurrensen kunnat svedja af. Dens. TjqvS 2: 75 (1886).
2) (†) till 2 slutet, i uttr. svedja av allt vad som ludet är, anmärka på (alla) småsaker o. småfel. Hesselius FruentSp. 28 (c. 1710). —
SVEDJA BORT10 4. (om utländska l. ä. sv. förh.) till 1: gm svedjande avlägsna (ngt); äv. bildl.; jfr svedja av. StadgHafsFiske 14 ⁄ 11 1766, s. C 1 b. Öfver allt, hvar helst en öken fanns, / Der menskoslughets fareld än ej hunnit / Naturens höga enfald svedja bort. Cygnæus 8: 129 (1846). jfr bortsvedja.
Ssgr (jfr sved, sbst.1 ssgr (med anm. 2:o sp. 14984) o. svedja, sbst. ssgr): (2) SVEDJE-JÄRN. (†) = sved-järn. Thenn tiid, han bleff stungin m(e)dh swedie järnet aff Maried Törisdott(er). VadstÄTb. 47 (1580). 1 st. Wärke järn 1 st Swedje järn. BoupptVäxjö 1743.
Avledn. (till 1; om utländska l. ä. sv. förh.): SVEDJARE, m.//ig. person som svedjar; person som bedriver svedjebruk. Ling As. 22 (1833). Valet af svedjeställe utfördes ofta med stor omsorg, men omständigheterna tvungo dock ofta nog svedjaren att bestämma sig för äfven mindre lämpliga fält. Grotenfelt JordbrMet. 162 (1899). —
SVEDJEBAR. om mark: möjlig att svedja. SPF 1848, s. 141.
Spoiler title
Spoiler content