SVÄNKARE, m. ⁄ ⁄ ig.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[sannol. avledn. av SVÄNK (jfr äv. ä. t. schwenken, schwänken, hitta på upptåg, sannol. till schwank (se SVÄNK)); jfr äv. SVINKARE]
(†) = SVINKARE. Hannd (vill) met sin moskoiske swennckere och falske råågannger .. thil egnne sig tuå aff forbemelde lanndbönder. BtFinlH 4: 360 (1568).
