publicerad: 2002
SÖM söm4, sbst.2, n. (IErici Colerus 1: 294 (c. 1645) osv.), äv. (numera bl. i sg., koll.) r. l. m. (Forsius Fosz 324 (1621: sömar, pl.), Lundell (1893), SAOL (1900; i sg., koll.) osv.); best. sömmet resp. sömmen; pl. = (G1R 25: 338 (1555) osv.) (†, ss. r. l. m. sömmar (Forsius Fosz 324 (1621), WoJ (1891)))
Ordformer
(söm (ss-, z-) 1523 osv. sömar, pl. 1621—c. 1730. sömb 1677—1746 (: hästsko-Sömb). sömen, pl. best. 1707. sömm 1555—1889. sömmen, sg. best. 1655 osv. sööm (-öh-) 1538 (: hestskosööm)—1687 (: Hästskoo Söhm))
Etymologi
[fsv. söm, n., sömber, m., spik, nubb; jfr fd. søm (best. -en o. -et), spik (d. søm(e), nor. bm. søm, n.), fvn. saumr, m., koll. (nor. dial. saum, m., nyisl. saumur, koll.); etymologiskt identiskt med SÖM, sbst.1; det neutrala genus torde bero på att den kollektiva singularformen uppfattats ss. n. pl.]
spik; numera bl. i a—c. VocLib. avd. 38 (c. 1580). Sömm .. (dvs.) Spik el. nagel hwarmed något fästes tilsamman. Schultze Ordb. 4686 (c. 1755). — jfr PUMP-, SKEPP-, SPÅN-SÖM o. BÅT-SÖM (SkeppsgR 1541, Därs. 1546), LÅS-SÖM (ÖoL 677 (1852)). — särsk.
b) (i fackspr., i sht hovsl.) (platt, med huvud försedd) spik som drivs in i hästs (l. oxes) hov o. därvid fäster en sko. G1R 1: 153 (1523). Till Pijpor i skiutgewähr .. Hästeskoor, Söm är Pärssbärgz järnet j wärmelandh af dhe gamble grufworne deth allra tienligast. BlBergshV 18: 43 (1687). Vi såge .. huru de sko sina oxar (i Bordeaux) .. De göra en särskild flat sko till hvardera klöfven .. och spika den fast med sömm .. Sömmen voro 6 på hvar yttre sida. Ferrner ResEur. 477 (1761). Sömtryck är svårare att igenkänna (än sömstick), emedan sömmet då tyckes gå rätt. Billing Hipp. 256 (1852). Långbrodden bör alltid sättas in i samma hål som det uttagna sömmet. SoldIHäst. 1942, s. 16. Skon fästes med 6—8 söm. SvHandordb. (1966). — jfr HUGG-, HÄSTSKO-, KLIPPARE-, OX-, SOMMAR-SÖM.
c) (numera föga br.) bildl., om sup; jfr drag-nagel 2. Nog fick jag några söm i mej i Dalarö! Engström Äfv. 46 (1908).
Ssgr: SÖM-DRAGA. (†) göra (klinkbyggd båt) tätare genom att dra (åt; se draga I 15) sömmen; jfr -föra. Jttem xxx Maij kom til tuå gårdz Jullar, som the sömdrogos m(edh), Båtzöm. SkeppsgR 1544. Jttem xvij Martij kom til slotz sumpe(n) som hand sömdrogs m(edh), Båtzöm. Därs. 1546. —
-FARA. (†) undersöka en båt för att se om spikarna sitter fast; jfr nagel-fara. En Julla .. sömfors mz Båtzöm. SkeppsgR 1544, s. 33 b. Jttem xiiij dagen Maij kom til den Lille wernemynderen, som hand sömfoors medh Trij öre Spick. Därs. 1547. —
-FÖRA. (†) = -draga? Jttem xxvij Martij kom til Båtzma(n)s sumpe(n), och til tuå gårdz Jullar, som the sömföras medh, Båtzöm. SkeppsgR 1546. —
(b) -HUVUD. huvud på söm. Herrn är smed .. det kan jag se på märkena efter sömhufvuna i förskinnet. Blanche Tafl. 2: 105 (1856). —
(b) -HÅL. (i fackspr., i sht hovsl.)
1) hål l. öppning i hästsko, genom vilket (vilken) sömmet slås in. Weste FörslSAOB (c. 1817). Sömhålens antal rättar sig efter skons storlek och beskaffenheten af hästens arbete. Wrangel HbHästv. 820 (1886).
Ssg (till -hål 1): sömhåls-, äv. sömhål-stans. stans (se stans, sbst.3) som används för att justera o. slå sömhål. Schmidt HbVeterFält. 107 (1920). —
(b) -KLINGA. hovsl. om den mellersta, ngt tillplattade o. tilljämnade delen av ett hästskosöm. Billing Hipp. 238 (1852). —
(b) -NIT. hovsl. sömspets som är nitad l. tillplattad. Billing Hipp. 242 (1852). (Hästskon) tages bort genom att omsorgsfullt böja upp eller hugga av sömnitarna med nitklinga och hammare. SoldIHäst. 1942, s. 15. —
-STAMP. (†) stämpel med vilket sömsmedens märke avtryckes på sömmet; äv. om märket. BoupptToftnäs 1768. —
(b) -STICK. veter. (smärtande) stick (se stick, sbst.1 II 1) som åstadkommes av att sömmet (vid skoning av häst l. oxe) går in snett o. tränger in i hovens mjukdelar; jfr -sjuka, -tryck. Uti bak-hofvarne (på en häst) finner man sällan andra fel, än dem, som kunna härröra af sömstick eller af glas och spik, som legat på vägarne. KrigsmSH 1797, s. 171. Vid sömstick befinnes efter skons aftagande motsvarande sömhål ligga inom hvita linjen. Bohm Husdj. 243 (1902). —
(b) -STICKA. [retrograd bildning till -stucken] (numera bl. tillf.) (av misstag) ge (häst l. oxe) sömstick; äv. utan obj. Lind (1738). För att få hem kalksten .. skulle en kyrksmed sko hästarna, men i fyllan sömstack han den ena. Muncktell Dagb. 2: 390 (1820). Hofslagaren torde i flesta fall genast märka, att han sömstuckit, emedan hästen rycker till med benet. Bergman Hofbesl. 129 (1905). SoldIHäst. 1942, s. 16. —
(b) -STUCKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) om häst (l. oxe): som fått sömstick; äv. i jämförelse. IErici Colerus 1: 294 (c. 1645). Ehuru de ej wille .. uppehålla sig i den orten; så war dock en häst sömstucken, så at de således emot sin wilja måste unna djuret desz ro. Weise 1: 131 (1769). Hvad nu, hvad är det för en, som kommer och linkar som en gammal sömstucken hästkrake? Skoskaf; åh strunt, får jag se? Quennerstedt IndSold. 79 (1887). —
(b) -TAG. (i sht i fackspr.) om spetsen på sömmet som slås ut på hornväggen för att nitas. Bohm Husdj. 259 (1902). Sonesson BöndB 667 (1955). —
-TEN. (numera knappast br.) ten avsedd att smida söm av. Rinman Jernförädl. 222 (1772). Cannelin (1921). —
(b) -TORN. (†) nål l. spets på söm; jfr -spets. HSH 37: 4 (1529); jfr LandsmFrågel. 23: 13 (1929). —
(b) -TRAMP. (†) skada (i hästs fot) orsakad av intrampat söm. Florman Abildgaard 88 (1792). Wrangel HbHästv. 809 (1886). —
(b) -TRYCK. veter. ömmande tryck som uppstår när sömmet trycker på hovens mjukare delar; jfr -stick. Sömtryck är svårare att igenkänna (än sömstick), emedan sömmet då tyckes gå rätt. Billing Hipp. 256 (1852). —
-ÄMNE. ämne för söm; numera bl. till b. Sätt att framställa sömämnen ur profileradt ämnesjern. PT 1892, nr 111 A, s. 1.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content