publicerad: 1985
SPÅN spå4n, sbst.1, n. l. (med koll. bet. numera företrädesvis) r. l. m. l. f.; best. -et resp. -en, vard. äv. =; pl. = (Hallenberg Hist. 4: 1016 (i handl. fr. 1621) osv.) resp. -or (äv. att hänföra till sg. spåna, Murenius AV 18 (1637) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er (G1R 10: 245 (1535), Östergren (1944)) l. -ar (äv. att hänföra till sg. spåne, SvOrds. C 4 b (1604), Bergfors Inland 133 (1942: takspånar)) ((†) spenner GripshR 1581 A, s. 71 (: Bakspenner; felaktigt för: Takspenner); späner SalWijsh. 3: 7 (öv. 1536), Schenberg (1747)); l. SPÅNA spå3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (se ovan); äv. (numera bl. i vissa trakter av Finl., bygdemålsfärgat) SPÅNE, sbst.1, r. l. m. (FinlSvFolkd. I A 1: 481 (1917)) ((†) n. Schultze Ordb. 4751 (c. 1755)); best. -en; pl. -ar (se ovan); förr äv. SPÄNA; pl. -or (Forsius Min. 66 (c. 1613), Murenius AV 495 (1661)); l. SPÄNE, n.; pl. -ar (Schultze Ordb. 4751 (c. 1755)). Anm.: 1:o Några ä. skrivningar span med bet.: spån (Swerdz fäijier(e) span. TullbSthm 23/9 1583, Spanspijk. BtÅboH I. 1: 109 (c. 1630), (Fr.) Copeau .. (sv.) en span. Möller 1: 377 (1745)) är sannol. alla skriv- l. tryckfel för spån. Likaså torde ett belagt spann- ’spån-' vara felaktigt för spånn- (Spann-spik. Rinman Jernförädl. 177 (1772; i en uppräkning av ett flertal spiksorter)). Jfr hänvisningarna hit från sp. S 9095 resp. S 9122. 2:o Senare leden i ssgn GRÖN-SPÅN utgör en under anslutning till SPÅN, sbst.1 skedd ombildning av GRÖN-SPAN [efter t. grünspan (efter lat. viride hispanicum, spanskgröna) sannol. med viss anslutning av senare leden till span, spån].
Ordformer
(spån (-o-, -åå-, -hn) 1535 osv. spåna 1721 osv. spåne c. 1755—1917 (från Finl.). spånn 1579—1628. spånor, pl. 1637 osv. spän 1536—c. 1755. späna c. 1613—1661. späne c. 1755. späne- i ssg 1687 (: Spänedyngia))
Etymologi
[fsv. span, spon; jfr fd. spoon (d. spån), fvn. spánn, spónn, nor. dial. spon, mlt. spōn, spān, mnl. spæn, spāne (nl. spaan), ffris. spān, spōn, platt bröstplåt av guld, feng. spōn (eng. spoon, sked); rotbesläktat med SPAD, sannol. äv. med gr. σφήν, kil (se SFEN). — Jfr SPÅNA, v.1, o. PRESSPAN]
1) om litet, oftast avlångt o. tunt (samt böjt l. hoprullat) stycke av ngt som frånskiljs (ss. avfall) med skärande (l. annat) redskap (l. bildas vid söndersplittring); ofta i pl.; äv. koll.; i sht om stycke resp. (ss. koll.) stycken som frånskiljs vid täljande l. huggande l. hyvling l. sågande i trä (i fråga om sågande i sht koll., om kornlika stycken, i sht i ssgn SÅG-SPÅN). Skära l. hugga spånor ur en trädstam. Göra upp eld med spånor. En timberman .. affhugger itt trää .. och telier thet slätt .. aff thet arbete spänerna brukar han til at coka sin mat med. SalWijsh. 13: 12 (öv. 1536). Ther sågeqwarn är, wårde ägaren, at spån ej fyller ström, eller flyter på åker eller äng. BB 20: 6 (Lag 1734). Strängeligen förbjudes det ej någon ved, eller spån må uppläggas bakom, eller i närheten af eldstäderne. Gynther Förf. 3: 105 (1852). De (vid skärningen av hudarna) affallande spånorna och huddelarna bilda det s. k. limlädret, hvaraf lim beredes. Hirsch LbGarfv. 87 (1898). Varje (pappers-)bruk (får) vid sina pappersmaskiner samt under varans efterföljande bearbetning och sortering en hel del avfall, vanligen kallat utskott eller spån, som bör utnyttjas som pappersmassa. SvSkog. 1142 (1928). Genom hela 1700-talet fortsatte man att för hand upphugga gruvveden på Daglöstäkten. Det hade sina avigsidor, framför allt genom den mängd virke som gick bort i spån. Lindroth Gruvbrytn. 1: 521 (1955). — jfr ASK-, ASP-, AV-, BEN-, BJÖRK-, BLANCHER-, BLOT-, BORR-, BRYGGERI-, ELFENBENS-, EN-, FALS-, FLOTT-, FLÄNK-, FURU-, GNAG-, GUL-, HORN-, HUGG-, HYVEL-, KLAR-, KUTTER-, PAPPERS-, RASP-, RÖK-, SKYR-, SVARV-, SÅG-, TRÄ-SPÅN m. fl. — särsk.
a) i ordspråk, ordstäv o. ordspråksliknande talesätt. Ther en hugger, ther falla iw späner. LPetri 3Post. 89 b (1555). Ther man hugger trädh ther bliffuer spånar. SvOrds. C 4 b (1604). Then som hugger vp offuan öfwer sigh, honom flygha spänerna i ögonen. ALaurentii Fischer 201 (1618). Gå som lus på kiärad spån. Linné Diet. 1: 54 (c. 1750). När trädet är hugget, wilja alla samka spånor. VDAkt. 1768, nr 322. Ankra dig vid mig, sad' spån. Topelius Dram. 241 (1860, 1881). Han simmar som en sten och dyker som en spåna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om metallspån; förr sannol. äv. om liten platta l. bricka o. d. av metall. Forsius Min. 66 (c. 1613; i pl., om filspån av koppar). Meszingh och Mallm .. 1 Sleef, 1 Spåån, 2 Liusplåtar och 1 FaathRingh. BoupptSthm 1687, s. 182 a. HbVerkstTekn. 1: 300 (1944; i pl., om spån av magnesiumlegering). — jfr BORR-, FIL-, FRÄS-, GLÖD-, JÄRN-, JÄRNFIL-, KOPPAR-, METALL-, MÄSSINGS-, SKAV-, SKÄGG-, SLAGG-, SVARV-SPÅN.
c) arkeol. om från stenåldern härrörande (ämne till) redskap som utgörs av en från flintsten gjord avspjälkning med konvex l. rak yttersida o. konkav l. rak innersida o. vars bredd är högst hälften av dess längd. Nilsson Ur. I. 1: 39 (1839). Många (pilspetsar av flinta) äro tväreggade .. pilen är gjord av en på undersidan slät spån. AntT XXII. 2: 32 (1924). Fornv. 1966, s. 75. — jfr FLINT-SPÅN.
d) om träspån, i vissa jämförelser.
α) (i sht i vitter stil) med tanke på hur lätt en spån i vattnet förs omkring av vind o. vågor l. ström; särsk. i jämförelsen (kastas o. d.) som en spån (på vattnet osv.); jfr 3. Liksom när böljorna de skaka / En ringa spån på hafvets rymd, / Än drifs den fram och än tillbaka, / Af vågens svall mot klippan skymd, / Så med vårt lif i denna striden. Bellman (BellmS) 10: 126 (1788). Lösligt sinne är en boll, / Hvarmed alla kasta. / Den till all ting lätt och gen, / Stundligt ömsar hågen, / Vacklar jemt, föraktligt klen, / Som en spån på vågen. Leopold 2: 217 (1815). Som en spån på den skummande elfven, i den strida forsen, vaggas man emot sin önskan på tidens svallande haf. Rydqvist i 2SAH 12: 291 (1827). Vår båt gungade som en liten spån på vågorna. Beskow Res. 3 (1861). Elfven var mycket strid. Ofta bortförde vårfloden med ett tag bron, som om den hade varit en spåna. Hertzberg Päivärinta 3: 284 (1886). Vid Rampart, en farlig del av floden, kastades kanoten som ett spån omkring i virvlarna, men sedan flöt den lugnt fram. Macfie o. Westerlund Wasaw. 177 (1935).
β) (vard.) i jämförelsen dum (l. enfaldig) som ett l. en spån, mycket dum, stockdum; jfr 3 d. Enfaldig som en spån. Tessin Bref 1: 3 (1751). Dum som ett spån. Edqvist SvartSyst. 349 (1961).
2) om spån (i bet. 1) l. tunt trästycke l. sticka som skurits l. kluvits ut (l. tillvaratagits) för viss speciell användning (särsk. för korgarbeten o. d. resp. ss. lyssticka); äv. (numera bl. dels i fackspr., dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat; i sht ss. senare led i ssgr) i speciellare anv.: liten (tunn) bräda l. spjäla l. tunt stycke trä o. d.; förr äv. (se g) om spadliknande redskap (slev o. d.). (Fr.) Barrer .. (sv.) förse en luta med nödiga spåner. Möller 1: 150 (1745). Karlen som formar .. stjelper .. (tegelstenen som skall användas till taktegel) på en rund spån .. med skaft. Wijnblad Tegelbr. 86 (1761). Mångfärgade spån, passande till flätning, finnas .. att tillgå i handeln. Norman GossLek. 354 (1878). Arbeten af spån. Af vanliga hyfvelspån kan man tillverka rätt nätta arbeten. Hubendick FlickLek. 278 (1879). Till tändsticksämnen räknas såväl spån som splint. Spån utgöres av fanerliknande skivor av en tändstickas tjocklek. VaruhbTulltaxa 1: 232 (1931). Medan svepskrinens vägg når upp till en centimeter, håller de ordinära svepaskarnas knappt en halv centimeter, och spånen av björk, asp och sälg m. m. till mataskarna får ej vara grövre än ca fyra millimeter. Granlund Träkärl 119 (1940). Han valde ut det torraste spånet ur pärtknippan, tände det och satte det i sin hållare. Östergren (1944). — jfr ANSLAGS-, GREPP-, PÄRT-, RÄNN-SPÅN.
a) om tunna, tillskurna (numera i regel bl. några millimeter tjocka, jämförelsevis långsmala o. med särskilt redskap l. maskin utkluvna l. uthyvlade) trästycken använda ss. taktäckningsmaterial (o. väggbeklädnad o. d.); oftast i pl. l. koll. sg. Sågad, handkluven, hyvlad spån. SkaraStiftJordeb. 58 (1540). Så snart Wermeland slutar och Nerke widtager, ser man ej flere swedjefall, men kyrkorne äro nu alle af trä hel och hållne, til tak och wäggar med spån beklädde. Palmstedt Res. 188 (1780). Spånen (i spåntak) läggas i 3—4 hvarf öfver hvarandra, det öfverliggande alltid täckande det underliggandes fogar. Rothstein Byggn. 510 (1859). Spånen hava vanligen en tjocklek av 3—4 mm., en bredd av 8—12 cm och en längd av 30—40 cm. Kjellin 1055 (1927). Vi hade (vid sågen) kluvit spån till taket på ett nybygge. Lo-Johansson AstrHus 101 (1966). — jfr CEDER-, EK-, FURU-, KYRK-, STICK-, TAK-SPÅN.
b) i vissa anv. inom lantbruket.
α) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om stryksticka; i ssgn STRYK-SPÅN o. elliptiskt för denna ssg. På lyckrenen stannade knekten och strök lien med sin spån, medan han inväntade hustrun. Moberg Rask. 296 (1927). Han satte orven fast i armhålan, fattade med vänstra handen i liens rygg, och så strök han eggen mycket noga med spånen i högra handen. Därs.
β) (†) redskap bestående av rakt, tunt trästycke för avstrykande av råge från spannmålsmått. (Lat.) Hostorium, (sv.) Skaafwa, Spåån, (t.) das Schabeysen. Schroderus Lex. 45 (1637).
c) (förr) i vissa anv. inom boktryckar- o. bokbindarkonsten.
β) bokb. om tunt, fanerliknande blad av trä för användning till bokpärm. Lind (1749). Tidigare hafva i stället för papp användts till pärmar tunna träskifvor som kallades spån. BokbOrdl. (1899). jfr BOK-, BOKBINDAR-SPÅN.
d) folklor. till (en till viss kvinnlig folkdräkt i Skåne hörande) klut (se d. o. 4): underlag i form av en bågformigt böjd (, tygklädd) spån. Kluten bands öfver ”nock” .. eller ”spån”. Karlin KultM 30 (1888). Kluten i Skåne har bestått inte blott av en duk utan också av ett underlag för denna, (bl. a.) en s. k. .. ”spån”. Svensson SkånFolkdr. 169 (1935).
e) med användning i samband med fiske, sjöfart o. d.
α) för spännande av nät. Näten (för sälfångst) äro bunden som laxnät .. och spänt med långa smala swart-bränta spånar. Broman Glys. 3: 566 (c. 1740).
β) fisk. för upplindning av rev. Refven fästes vid och upplindas på en tunn brädlapp (”spåna”) af 8 tums längd och 3 à 4 tums bredd. TIdr. 1881, s. 52.
γ) (†) om drag (se d. o. 5 slutet). Möller (1790, 1807). jfr: Fiske med drag. Benämningar på redskapet (.. dörj, gustavdrag, lakekäx .. spån ..)? LandsmFrågel. 37: 11 (1935). jfr DRAG-SPÅN, GÄDD-SPÅN (Nordforss 2: 1482 (1805)).
ε) (förr) sjöt. om loggskädda; i ssgn LOGG-SPÅN o. elliptiskt för denna ssg. Sedan .. utkastade han spånen jemte några bukter af linan akter-ut i sjön. Gosselman SNAmer. 1: 28 (1833).
f) (†) Spån, eller Afhäfkista .. kallas en liten skålig brädlapp, eller et järnbleck, i form af en halfmåne, som brukas vid sållsättning, at därmed afdraga den öfra och lätta bergarten, som därvid lagt sig ofvanpå den tyngre malmen. Rinman 2: 793 (1789).
g) (†) om spadlikt redskap (slev o. d.) för omröring l. skumning. Man skal (vid beredning av s. k. äggolja av mosad, hårdkokt äggula) slå thenna lösa Eggeblomma (i en stekpanna) och sättia henne på Glöd, när Hetan begynner twinga Blomman, tå skal man stadigt och fast röra ther uthi, med en bredan Spåån. IErici Colerus 2: 184 (c. 1645). — jfr SKUM-SPÅN.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels med anknytning till 1 d α, dels ss. beteckning för ngt (litet o.) värdelöst l. för ynklig l. värdelös person; förr särsk. i uttr. hugga av l. avhugga stora l. grova spånor av ngt, göra undan l. uträtta stora stycken l. avlägsna stora delar l. det mesta av ngt skämmande hos ngt o. d. Thaa lagher och Forarbeter ju szaa atuj faa thenn Forsächringh, och atj ju haffue huggit the störste spåner vtaff, Förre än Hertugenn och wij komme personligan tilsammens. G1R 10: 245 (1535). Man haar ock (efter Luthers tid) vthaff the gemeene Prästerne och Munkarna (inom den katolska kyrkan) månge grofwe Spåner affhuggit, och fins then gamble groffheten vnder them icke mehra så gemeen. Brask Pufendorf Hist. 425 (1680). Hur ofta, Pluti fräcka Son, / har jag ej hört dit skryt .. / .. om din dag-roulance, så stor, du stackars Spån, / som tio Ämbetsmäns qvartaler! LBÄ 7—8: 75 (1797). Hon (dvs. människan) en spån i ödets ström, / Likväl utaf styrka skryter. Livijn 1: 126 (1806). Pappa (satt) för sig sjelf i faderglada tankar öfver dotterns qvicka hufvud ”redan vid tio år.” Det är allt eld i de der små spånorna. Almqvist TreFr. 1: 16 (1842). Det är .. skilnad på guld och spånor, och en god vara säljer sig sjelf. Braun Bror 204 (1846); jfr 1 a. Vid ändan av bordet satt ett dumt och naivt spån i denna världen: Martin, sockenbarnet. Martinson Nässl. 104 (1935); jfr d. Du är ett spån i svallet — det är just du som är spånet. Johnson Se 258 (1936). — jfr RETE-SPÅN. — särsk.
a) om farkost; jfr 1 d α. ALewenhaupt (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 301. Vädren sammanskockades, bölljorne svallade, och vår spån slogs af deras fradga. Linnerhielm 1Br. 133 (1796, 1797).
b) i sht litt.-vet. om litterärt l. vetenskapligt arbete som (är litet till omfånget l. av jämförelsevis ringa värde l. bådadera o.) utgör en biprodukt; äv. (i Finl.) i speciellare anv., liktydigt med: kortberättelse; äv. (allmännare) om obetydlig del av ngns livsverk o. d. När snickaren slöjdar .. falla .. spånor från hyfvelbänken .. Än sopar han ut dem, än kastar han dem i elden, än lämnar han dem liggande .. till tidsfördrif för sina barn. Dessa små skizzer äro sådana spånor. Aho Spån. 1: 5 (1891). Allt det öfriga .. (F. W. Scholander) utfört fyndigt, spirituellt, genialt, (blir) endast att anse som öfverloppsgärningar, spånor från det stora verk, som är hans lifsverk: academia rediviva. Ahrenberg Männ. 2: 269 (1907). Titeln novell passar illa som benämning på .. (A. Rautalas) filosoferande självbetraktelser; de äro ”spånor”, såsom det i Finland blivit sed att benämna litteratur i denna stil. Karlén FinNov. 270 (1930). De spånor från forskningens verkstäder, som bindas tillhopa (i festskrifter), utgör ibland ganska lätt gods. KyrkohÅ 1959, s. 230.
c) [jfr motsv. anv. av t. span] (numera föga br.) med kvantitativ anv.: obetydlighet, ngt mycket litet; förr särsk. negerat: dugg, dyft. Rudbeck Bref 65 (1670). Får jag intet göra det bästa jag kan, så arbetar jag intet en spån mera, utan kastar alt för hin i våld. Envallsson Tunbind. 32 (1781). Emellan mig och döden / Var blott en spån. Stagnelius (SVS) 4: 283 (1823). Å bry er ej ett spån om (osv.). Forsslund Arb. 128 (1902).
d) (vard.; numera mindre br.) enfaldig l. trögtänkt l. naiv person, dumbom, fårskalle; jfr 1 d β. Nej, kära Gosse, blif en Spån, / En Dummer Jöns, et Nöt, et Fån, / Så går dig all ting väl i händer. Kellgren (SVS) 2: 77 (1796). Kan käringen attestera sin vigsel med öfversten, så går hela arfvet till dem, man skall ju vara en spån, för att intet begripa en så klar sak. Topelius Vint. III. 2: 59 (1897).
e) [med avs. på bildningsättet jfr GNÄLL-SPIK] ss. senare led i ssgr betecknande tjatig l. gnällig person; se GNAG-, GNÄLL-SPÅN.
4) [utgående från 1, med tanke på spån (i bet. 1) som vid frånskiljandet följer träfibrernas sträckning] (†) liktydigt med: fibrer(na); i uttr. hugga timmer o. d. över spån, tillhugga timmer osv. (alltför mycket) så att fibrerna skärs av; äv. abs., i uttr. hugga över spån, gm att hugga genom (ett timmers) fibrer taga bort l. skräda alltför mycket. Möller (1790). (Krumtimmer-)trädet (bör) vara skarpkantigt, utan att vara för mycket huggit öfver spån. ReglVirkeslefv. 1825, § 31. Om man, genom huggning öfwer spån, gör ett krumtimmer af en rak ek, så duger det icke. LfF 1844, s. 64.
5) [eg. specialfall av 3] om föremål l. del av föremål som liknar l. erinrar om ett spån (i bet. 1).
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på stearinljus o. d.: smal, upprättstående (böjd l. vriden) del av överkant. Wetterbergh Altart. 507 (1848). Förr i tiden hade man bara talgljus, som ofta brunno ojämnt, så att det i kanten av ljuset bildade sig liksom ett hyvelspån .. Den, emot vilken spånen lutade sig .. skulle snart eller först komma att dö. Hagberg DödGäst. 52 (1937).
b) kok. tunn o. frasig småkaka (i sht med mandel ss. ingrediens) som är krumböjd l. rullad till ett rör; stundom äv. om utskuret stycke deg till sådan kaka. Af .. (den färdiggräddade degen till sockerspån) skäras så stora spånor man vill hafwa, samt tagas med en tunn knif lösa från papperet och läggas straxt öfwer en rund kafwel. Nordström Matlagn. 148 (1822). Då sockerspån .. är gräddad lossas den af plåten och krökes öfver en spånränna af bleck eller en smal kafvel, icke på snedd utan så att spån kan stå på båda ändarna. Zetterstrand Kokb. 435 (1863). BonnierLex. (1966). jfr BISKVI-, CITRON-, MANDEL-, NOUGAT-, POMERANS-, RULL-, SOCKER-SPÅN.
6) [fsv. -span i kännespan, lärespan, båda: exempel, föredöme; möjl. av en mlt. motsvarighet till ä. t. gespan, vittnesbörd, (äre)bevis, sannol. till span, om spån ur bjälke o. d. använt ss. symbol för l. vittnesbörd om ägande av byggnad o. d. — Jfr SPÅNA, v.3] ss. senare led i ssgr betecknande vunnen erfarenhet l. (vägledande) exempel l. första försök o. d.; se LÄRDOMS-, LÄRO-, PROV-SPÅN.
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) SPÅN-ARBETE~020.
1) abstr.: (hand)arbete bestående i tillverkning av föremål (ss. hattar, korgar o. väskor) av spån. KatalIndUtstSthm 1897, s. 2. MeddSlöjdF 1900, 1: 72.
(2) -ASK. ask gjord av spån; stundom äv. ss. måttsbeteckning. VLBibl. Bouppt. 1796, fol. 136. Flera spånaskar honung. Lindström Österhus 8 (1952). —
-AVSKILJANDE~0200, p. adj. om (del av) verktyg l. maskin: som vid användning avskiljer spån; äv. om (metod för) bearbetning: som innebär avskiljning av spån. SvTeknUppslB 1: 600 (1937; om maskin). HbVerkstTekn. 2: 9 (1944; om metod). Smith ReglMaskinritn. 117 (1946; om bearbetning). —
-BACKE. om backe (l. ett stycke mark) avsedd (avsett) för l. använd (använt) ss. avstjälpningsplats för spån; äv. om avfallshög bestående av spån. Weste (1807; om avfallshög). Väring Vint. 305 (1927). —
-BRYTANDE, p. adj. tekn. som utför l. är avsedd att utföra spånbrytning. TNCPubl. 16: 63 (1949; om frässkär). —
-BRYTNING. tekn. vid hyvling: sönderbrytning av hyvelspån (för förhindrande av stockning l. uppkomst av alltför breda spån); stundom äv. konkretare, övergående i bet.: anordning för sådan sönderbrytning. TT 1897, Allm. s. 199. Planfräsar af stor längd utföras med spånbrytning i tänderna. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 46. —
-BRÄDE. (†)
-BÖRD. (†) om förmån bestående i rätt att hämta l. använda spån till eldning; jfr börd, sbst.2 3. Gynther Förf. 7: 661 (1861). —
-DONGE, m. [sv. dial. donge, hög (av spån o. d.); senare leden etymol. identisk med dunge] (†) hög av (multnad) spån. Broman Glys. 3: 31 (c. 1730). —
-DRAGERSKA. (†) om kvinnlig arbetare vid fabrik för träförädling med uppgift att mata in hyvelspån i spånklippningsmaskin. SD(L) 1897, nr 451, s. 2. —
-DYNGA. (spån- 1727 osv. spåne- 1687 (: Spänedyngia)) (förr) spångödsel. Bromelius Lup. 16 (1687). —
-ELD. eld av brinnande spån. Ling As. 512 (1833). Spåneld och herregunst räcka icke länge. Ström SvenskOrdspr. 182 (1926). —
-ELDNING.
1) eldning (se elda 5) med (såg)spån; särsk. ss. förled i ssgn spåneldnings-panna. IllSvOrdb. (1955).
-FAT. (förr) ölfat innehållande (viss mängd av) för rening l. klargörning av ölet avsett bokspån. AHB 1: 55 (1859). —
(2 a) -FJÄLL. byggn. om (tak)spån som (tillsammans med de övriga spånen på en byggnads yta) arrangerats ss. fiskfjäll; ss. förled i ssgr.
(2) -FLÄTNING. spånarbete (se d. o. 1) bestående i flätning; äv. konkret, om flätverk åstadkommet gm sådant arbete. Freja 1873, s. 79 (konkret). LAHT 1884, s. 81. —
-FORM.
1) till 1, om form hos spån. HbVerkstTekn. 2: 266 (1944). särsk. arkeol. till 1 c. AntT XVII. 3: 43 (1904).
(1, 1 b) -FORMARE. tekn. på skärande verktyg l. maskin: anordning för formning (o. avledning) av spån. HbVerkstTekn. 2: 276 (1944). —
-GÖDSEL. (spån- 1736 osv. spåne- 1756) (förr) gödningsmedel av multnad spån, spåndynga. Broocman Hush. 4: 21 (1736). —
(2 a) -HAMMARE. (†) hammare för spånspikning; jfr späne-hammare. Granander SidSkaraDomk. 15 (i handl. fr. 1597). —
-HARKE? (†) = -räfsa? Spåånhaakar (sannol. felaktigt för Spåånharkar) 2 st. Spåånstroke 1 st. VDVisitP 1682, s. 385. —
-HOP. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spånhög. ÅngermDomb. 18/6 1630, fol. 24. Schultze Ordb. 1941 (c. 1755). —
-HUGGA, -ning, v.
1) (numera bl. i vissa trakter) till 1: grovt hugga l. yxa till l. bila (timmer o. d.), grovhugga; förr äv. i uttr. spånhugga på ngt, hugga bort (grova) spån på ngt (anträffat bl. opers., i bild). Lind (1749). Hör, hur friskt det spånhugger på lifvets stora fruktträd. Törneros (SVS) 3: 136 (1833; möjl. felaktigt för: spånhugges). Invändigt lämnade förr många timret bart och sandskurade det. Andra spånhögg det och beslog det med så kallad broddskäv. Hasslöf SvVästkustf. 504 (1949).
-HUGGARE.
1) (numera bl. i vissa trakter) till 1: person som grovhugger timmer, person som ”spånhugger” (se -hugga 1), person som utför spånhuggning. Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) (förr) till 2 a: person som högg till spån (o. spånlade tak o. d.). Osbeck Lah. 304 (i handl. fr. 1661). Björkman (1889). —
(1, 2 a) -HUS.
-HYVEL.
1) snick. till 2; eg.: hyvel för åstadkommande (l. bearbetning) av spån till korgarbeten o. d.; särsk. = spock-skiva. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 167.
2) till 2, 2 a: (förr vanl. vattendriven) maskin för framställning av spån, med en hyvelliknande verksam del; förr äv. om liknande maskin för framställning av tändsticksämnen i form av tunna skivor. Hygiea 1863, s. 135 (för framställning av tändsticksämnen). JernkA 1863, s. 176. Kulturen 1973, s. 80. —
-HYVLING. hyvling av spån.
-JORD. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) mull bestående av (l. uppblandad med) förmultnad spån (från l. på vedbacke o. d.); jfr -dynga, -gödsel. VetAH 1741, s. 141. —
-KAST. (spån- 1921. spåna- 1916) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. folklor.) om liten (pyramidformad) konstruktion av mot varandra resta träspån, vilken i vissa trakter förr uppfördes på askonsdagen; jfr kast, sbst.1 FolklEtnSt. 1: 254 (1916). —
-KISTA. (i sht förr) vid (vattendriven) såg: större lådformig behållare för sågspån; jfr kista 3. ÅgerupArk. Brev 22/2 1755. —
-KLIPPNINGS-MASKIN. tekn. verktyg l. maskin för avklippning av längre spån (till en dimension som gör den lättare att hantera), spånklippare. SD(L) 1897, nr 451, s. 2. För sönderklippning av de från hyvelmaskinerna fallande, långa boxspånen till för transport lämpliga, korta stycken finnas särskilda spånklippningsmaskiner inmonterade under hyvlarnas planboxar, till vilka långspånen direkt nedfaller. SvSkog. 998 (1928). —
-KLÄDD, p. adj.
2) till 2 a: (be)klädd l. täckt med spån. AntT 1: 101 (1864; om kyrka). Husen (i Schweiz) äro gemenligen spånklädda, från takås till fot. Hedlund Schweiz 52 (1866). Fornv. 1947, s. 184 (om tak). —
-KNIV.
2) till 2 a, om (nästan bl. förr använt) redskap för utskärande l. -klyvande av spån, som till formen liknar en bandkniv l. späntkniv. BoupptVäxjö 1885; möjl. till 1. HbSkogstekn. 891 (1922).
(1, 2) -KORG. (spån- 1744 osv. spåna- 1666. spåne- 1640) korg av flätad spån; äv. om korg för spånavfall. Linc. (1640; under secarius). Möller (1790; om korg för spånavfall). —
(1 c) -KULTUR. arkeol. i pl., sammanfattande, om sådana till yngre paleolitikum hörande stenålderskulturer som kännetecknas av att man direkt ur naturliga flintblock slog spån; motsatt: skivkultur. 2SvUppslB (1953). —
-KÄRING, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10412). (förr; vard.) om kvinna med uppgift att hjälpa till med utfraktning av sågavfall vid sågverk. Gårdlund IndSamh. 333 (1942). —
(2 a) -LAGD, p. adj.
2) (†) i pl., om blad, fjäll l. fjädrar: (likt spånen på tak osv.) så lagda l. ordnade att de ömsevis täcker en del av varandra; äv. om (del av) fisk l. lök l. vinge o. d.: vars fjäll osv. är ordnade på ovan nämnda sätt (äv. i uttr. spånlagd med ngt); jfr tegel-lagd. Linné PVetA 1739, s. 11 (om fjärils vingar). Kroppen (hos en viss ödla) är spånlagd med något små, trubbige, täte fjäll. Dens. MusReg. 42 (1754). Fjällen (på harren) äro visserligen spånlagda, men de skjuta icke så synnerligen långt in mellan hvarandra. Lilljeborg Fisk. 2: 668 (1888). —
(2 a) -LAV. (†) i pl., om en i ä. systematik uppställd ordning av (sinsemellan obesläktade) lavar, kännetecknad bl. a. av att bålens yta är sammansatt l. täckt av små, likt fiskfjäll l. spån sittande blad. Acharius Lich. 91 (1798). —
(2 a) -LÄGGNING. verksamheten att lägga spån på tak l. klä byggnad o. d. med spån; äv. konkret, om resultatet. VGR 1738, s. 270. 2NF 26: 839 (1917; konkret). —
(2) -MATTA. (förr) om produkt (”matta”) av flätad spån använd ss. spåntapet o. d. Lönqvist Bara 8 (1775; om spåntapet). LdVBl. 1838, nr 17, s. 4 (till förfärdigande av damhattar). Flätade spånmattor som väggbeklädnad. Folkliv 1943—44, s. 267. —
(1 c) -PILSPETS~02 l. ~20. arkeol. (ofta tresidig) pilspets tillverkad av flintspån. RedStHMus. 1916, s. 17. —
-RUM. tekn.
1) på spånskärande verktyg l. maskin: intill skärande egg befintligt utrymme l. mellanrum l. öppning för avlägsnande av spån. AHB 116: 12 (1883).
-RÄFSA. (förr) räfsa för hopsamling av avfallsspån o. d.; jfr -bräde 1. HdlVLBibl. 1796, fol. 136. BoupptVäxjö 1796. —
-RÄNNA.
1) till 1; på sågverk l. i hyvleri o. d.: ränna för transport av såg- resp. hyvelspån (till brännugn); äv. (snick.) i stötlåda: rännformigt urtag för uppsamlande av sågspån. HbPedSnick. 65 (1890; i stötlåda). GHT 1897, nr 88 A, s. 3 (i hyvleri). Koch Timmerd. 408 (1913; på sågverk).
2) kok. till 5 b: U-formig plåt varöver spånen böjs (efter gräddningen l. före densamma varvid spånen gräddas på redskapet). Zetterstrand Kokb. 436, 438 (1863). —
-SKIVA. byggn. ss. byggnadsmaterial avsedd skiva av under högt tryck pressad o. limmad spån, spånplatta. SvD(A) 1958, nr 317, s. 24. Därs. 1959, nr 204, s. 1.
-SKÄRANDE, p. adj. om verktyg: som vid skärande avskiljer spån; äv. i överförd anv., om bearbetning o. d.: som utförs med spånskärande verktyg. SMS 317 (1934). Därs. 955: 1 (1961). —
(2 a) -SKÄRERI. (numera föga br.) anläggning för utskärning av spån l. spånhyvling. Hermelin PVetA 1773, s. 68. Cronholm SkånH 2: 460 (1851). —
(2 a) -SLAGARE. (†) person som (yrkesmässigt) (hugger till o.) spikar spån på tak l. byggnad o. d., person som ”spånslår” tak osv., spåntäckare. Rudbeckius Dagb. 41 (1621). Böttiger Drottnh. 16 (1889). —
(2 a) -SLÅ, -slagning.
1) (numera mindre br.) spika spån på (tak l. byggnad o. d.), täcka (tak osv.) med spån. Rudbeckius MemPubl. 12 a (1620; i p. pf., om tak). Kyrkan (i Garpenbergs socken) .. Spånslogs 1748. Hülphers Dal. 48 (1762). IllSvOrdb. (1964).
2) [sannol. eg. bildl. anv. av 1 med anslutning till slå, v. I 45 f α o. i så fall snarast utgående från tanken på spånspikning o. spåntäckning ss. en (lindrig) syssla varunder man lätt kunde arbeta o. förflytta sig relativt mekaniskt o. försjunken i tankar] sysslolös l. utan mål l. för att fördriva tiden (i väntan på ngt l. ngn) gå l. driva l. ströva omkring l. gå osv. fram o. tillbaka l. promenera (omkring), i sht i uttr. gå och spånslå; äv.: fundera (fram o. tillbaka), överlägga med sig själv. (Sv.) Gå och spånslå .. (t.) herumtreiben. Möller (1790). Sedan jag spånslagit åt hvarjehanda håll, kom jag efter en stund tillbaka upp åt liderna, der hästar och kärror stodo. Almqvist Skälln. 80 (1838). Så spånslog han på gården för att träffa vagnar till sofställe. Dens. Går an 80 (1839). Måns Nilsson .. och Anders Persson .. gå här i stan och spånslå under väntan på företräde hos konungen. Strindberg GVasa 59 (1899). En ensam man går och spånslår i skymningen nere på vägen. Blomberg Städ. 119 (1931). Du säger det. Peter satt och spånslog. Han kunde ha skäl att gå hem och (osv.). Arnér Knekt 261 (1945). Är det ingen mening med människorna? Det tycker jag ibland — och då går jag bara omkring och spånslår. Att inte göra någonting finner jag ibland vara det enda uthärdliga. SvD 1975, nr 26, s. 12. —
(2 a) -SPIK. (numera icke i handeln förekommande beteckning för) jämförelsevis klen (tråd)spik (av visst utförande) för fästande av spån o. d.; i senare tid i sht om kvadratisk, platthuvad trådspik av 2 tums längd. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 48 (i handl. fr. 1628; koll.). SvRödK 1927, s. 478. —
(2 a) -SPINGARE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; nästan bl. om ä. förh.) spånhuggare. UNT 1928, nr 10084, s. 8. —
(2) -SÅLL. (i sht förr) såll tillverkat av flätade spån. Alm(Gbg) 1751, s. 31. Sundblad Ups. 466 (1884). —
(2) -SÄNG. (spån- 1744—1945. spåne- 1752) (i sht förr; numera mindre br.) säng med sidor o. botten av flätad spån, korgsäng. BoupptVäxjö 1744. HdlÅgerupArk. 1752. Karlson StåtVard. 159 (1945). —
-TAPET.
(2 a) -TEGEL. (numera mindre br.) (i den nedåt vända ändan rundat,) plant (o. därigm spånliknande) taktegel (som numera inte används i Sv.). Brauner Bosk. 78 (1756). VaruhbTulltaxa 1: 264 (1952). —
(2 a) -TÄCKA. [jfr -täckning o. -täckt] förse (tak o. d.) med beklädnad av spån, spånlägga (tak o. d.). VDAkt. 1790, nr 542. —
(2 a) -TÄCKNING. verksamheten att förse tak o. d. med beklädnad av spån; äv. konkret, om den därigm åstadkomna beklädnaden. Weste (1807). (Sv.) Spåntäckning .. (t.) das Schindeln. ÖoL (1852). Rig 1949, s. 152 (konkret). —
(2 a) -TÄCKT, p. adj.
(2 a) -TÄLJARE. (spåne- 1669) (förr) person som (yrkesmässigt) täljde l. högg till spån, spånhuggare. Risingh KiöpH 93 (1669). —
-VAGN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 10413). (om ä. förh.) vid sågverk: vagn för borttransportering av sågspån. TT 1878, s. 107.
Avledn.: spånvagnare. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) om arbetare med uppgift att sköta spånvagn. PT 1901, nr 33, s. 3. —
-VED.
1) till 1: ved l. bränsle i form av (hugg)spån; jfr spänt-ved. VetAH 1815, s. 198. Ett större parti .. spånved. GotlAlleh. 1904, nr 35, s. 2. Ofta blir en tall i backen fälld för att till spånved spjälkas. Collinder Kalev. 231 (1948).
2) (i fackspr., mindre br.) till 1, om virke varav spån till spånplattor framställs. JordbrFörenBl(C) 1958, nr 6, s. 10.
3) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2 l. 2 a: virke varav spån framställs. 4GbgVSH V—VI. 4: 33 (1903). —
(1 (b)) -VINKEL. tekn. vinkel mellan skärstålets (l. hyveljärnets) spånyta o. ett plan genom skärpunkten, vilket är vinkelrätt mot arbetsstyckets yta; i sht förr äv. = slip-vinkel. Bergman HbSvarvn. 7 (1942). Karleboser. 1: 433 (1950; om slipvinkel). —
(1 (b)) -YTA. tekn. på (egg av) skärande stål l. verktyg: yta varifrån spånen avleds. TeknOrdb. 965 (1940).
B (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): SPÅNA-KAST, -KORG, se A.
C (†): SPÅNE-DYNGA, -GÖDSEL, -HÖG, -KORG, -SÄNG, -TÄLJARE, se A.
Avledn. (till 1): SPÅNIG. fylld l. täckt av l. bemängd med spån. Lind (1749; under Spänig). Tamm AvlÄndAdj. 33 (1899).
Spoiler title
Spoiler content