publicerad: 1932
HÅLA hå3la2, förr äv. HÖLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VDAkt. 1675, nr 183, osv.) ((†) håler Warnmark Epigr. C 3 b (1688: Afgrundz-Håler), SvMag. 1766, s. 336).
Ordformer
(ho(h)l- 1640—1807. hul- 1702. hål- 1688 osv. håll- 1734 (: Smörhållan). hö(h)l- 1568 (: hölo, oblik kasus)—1706)
Etymologi
[fsv. hola; motsv. d. hule, isl. hola; av germ. hulōn-; avledn. till HÅL, adj.1; jfr, med annan stambildning, t. höhle. Formerna med -ö- ansluta sig till t. höhle; jfr dock Kock SvLjudh. 2: 121 ff. (1909)]
1) (i allm. större) fördjupning, grav, grop, hålighet, kavitet; numera särsk. om dylik fördjupning l. urholkning som bildar ett mer l. mindre välvt rum, ofta med förhållandevis liten öppning; jfr HÅL, sbst. 1. Linc. (1640; under cavamen). En liten höhla intet diupare än 6 eller 8 foot. Hiärne 2Anl. 378 (1706). Lägges mera än et (dödt) Creatur uti hvarje håla, slås osläckt kalk dertil. PH 5: 2947 (1750). En öken, (i vilken) .. funnos många hålor och grottor. Agardh ThSkr. 1: 53 (1843, 1855). Nathorst JordH 385 (1890). — jfr BÄRGS-, DY-, GRANAT-, GRAV-, JORD-, KLIPP-, KRATER-, SMÖR-, SUMP-, TORV-, VATTEN-HÅLA m. fl. — särsk.
a) (numera bl. vard.) övergående i bet.: dalsänka, däld. Staden ligger i en hola uth medh bärgen. Bolinus Dagb. 40 (1668). KKD 5: 321 (1712).
b) om hålighet på l. i ngn kroppsdel l. i ngt organ på människa l. djur. — jfr ALVEOL-, ALVEOLAR-, ARM-, AXEL-, BI-, BLYGD-, BRÖST-, BUK-, BÄCKEN-, GÄL-, HJÄRN-, KROPPS-, KÄK-, LED-, MAG-, MUN-, NERV-, NÄS-, PANN-, SMIL-, TAND-, TINNING-, ÖGON-HÅLA m. fl. — särsk.
β) om ögonhåla. Rydberg Ath. 86 (1859). Hans ögon voro nära att tränga ut ur sina hålor. Geijerstam LycklMänn. 223 (1899). Bergman Mark. 233 (1919).
c) i namn på vissa lekar i vilka boll l. kula skall slås l. rullas ned i ett hål i marken; i uttr. boll i håla, Pär i håla; jfr BOLL 2 c ζ, HÅL, sbst. 1 c. Ödman VårD 1: 11 (1882, 1887). LD 1899, nr 192, s. 2. Åkermark Slagb. 45 (1911). jfr (†): (Fr.) Jouer a la fossette, (sv.) spela i håla. Holmberg 1: 895 (1795; äv. hos Weste 1807).
d) (numera föga br.) i bildl. anv. Nåde-Sol .. / Vplys, med Titt jämna lopp, / Hiertats mörcka håla. Kolmodin Dufv. 15 (1734). I dessa mörka hålor (dvs. det dunkel som omger uppkomsten av ett på lag och rättvisa grundat samhällsliv i Finland) vill Historieforskarens blick så gerna intränga. ASScF II. 2: 1168 (1847).
2) [specialanv. av 1] hålighet l. grotta i bärg o. d., använd som lya av djur l. (i ä. tid) som bostad för människor; jfr HÅL, sbst. 2. Vthi en Basalisks hölo. LPetri Jes. 11: 8 (1568; Bib. 1541: kulo). De .. vilda och halfvilda folkslagens .. (bostäder) uppträda under tre hufvudformer, såsom riskojor, pålbyggnader, hålor. UB 1: 176 (1873). I April och Maj har räfven ungar i sin håla. Berlin Lrb. 31 (1876). — särsk.
a) (i sht i fråga om ä. förh.) om underjordiskt fängelserum. Vardt så en dag i hålan kastad neder / En fattig främling, kallad Simon Jonæ. Wennerberg 1: 48 (1881). — jfr FÄNGELSE-HÅLA.
b) (ngt vard.) om samhälle som är litet l. trångt l. smutsigt l. obetydligt l. efterblivet o. d. l. där man över huvud taget vantrivs; jfr HÅL, sbst. 2 b. Tegnér Armfelt 1: 107 (cit. fr. 1783). Fabrikören är för god att sitta i en sådan håla som Ö. Wetterbergh GNord 12 (1862). Vid nitton år tog jag studenten och femton år har jag rultat omkring i den här hålan. Bergman LBrenn. 22 (1928). DN 17/8 1930, Söndagsbil. s. 4. — jfr BLÅS-, BOND-, BRACK-, LANDSORTS-HÅLA m. fl.
Ssgr (jfr ssgrna under HÅL, sbst., HÅL, adj.1, HÅLL): (2) HÅL-BJÖRN. (numera föga br.) grottbjörn. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 152 (1820). Roth 1Geogr. 9 (1884). —
(2) -BYGGARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1709) (föga br.) i sht arkeol. grottmänniska. Hildebrand FörhistF 336 (1875). —
(1) -UGGLA. zool. individ av ugglesläktet Speotyto Gloger, vars arter bebo håligheter i jorden; i sht om arten Speotyto hypogæa Bonap., prärieuggla. 1Brehm 2: 341 (1875). 4Brehm 7: 406 (1925).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content