SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÅLA 3la2, förr äv. HÖLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VDAkt. 1675, nr 183, osv.) ((†) håler Warnmark Epigr. C 3 b (1688: Afgrundz-Håler), SvMag. 1766, s. 336).
Ordformer
(ho(h)l- 16401807. hul- 1702. hål- 1688 osv. håll- 1734 (: Smörhållan). hö(h)l- 1568 (: hölo, oblik kasus)1706)
Etymologi
[fsv. hola; motsv. d. hule, isl. hola; av germ. hulōn-; avledn. till HÅL, adj.1; jfr, med annan stambildning, t. höhle. Formerna med -ö- ansluta sig till t. höhle; jfr dock Kock SvLjudh. 2: 121 ff. (1909)]
1) (i allm. större) fördjupning, grav, grop, hålighet, kavitet; numera särsk. om dylik fördjupning l. urholkning som bildar ett mer l. mindre välvt rum, ofta med förhållandevis liten öppning; jfr HÅL, sbst. 1. Linc. (1640; under cavamen). En liten höhla intet diupare än 6 eller 8 foot. Hiärne 2Anl. 378 (1706). Lägges mera än et (dödt) Creatur uti hvarje håla, slås osläckt kalk dertil. PH 5: 2947 (1750). En öken, (i vilken) .. funnos många hålor och grottor. Agardh ThSkr. 1: 53 (1843, 1855). Nathorst JordH 385 (1890). — jfr BÄRGS-, DY-, GRANAT-, GRAV-, JORD-, KLIPP-, KRATER-, SMÖR-, SUMP-, TORV-, VATTEN-HÅLA m. fl. — särsk.
a) (numera bl. vard.) övergående i bet.: dalsänka, däld. Staden ligger i en hola uth medh bärgen. Bolinus Dagb. 40 (1668). KKD 5: 321 (1712).
b) om hålighet på l. i ngn kroppsdel l. i ngt organ på människa l. djur. — jfr ALVEOL-, ALVEOLAR-, ARM-, AXEL-, BI-, BLYGD-, BRÖST-, BUK-, BÄCKEN-, GÄL-, HJÄRN-, KROPPS-, KÄK-, LED-, MAG-, MUN-, NERV-, NÄS-, PANN-, SMIL-, TAND-, TINNING-, ÖGON-HÅLA m. fl. — särsk.
α) (†) om halsgropen. Sahlstedt (1773).
β) om ögonhåla. Rydberg Ath. 86 (1859). Hans ögon voro nära att tränga ut ur sina hålor. Geijerstam LycklMänn. 223 (1899). Bergman Mark. 233 (1919).
γ) om ngn av huvudets l. bålens inre håligheter. Berlin Lsb. 2 (1852).
c) i namn på vissa lekar i vilka boll l. kula skall slås l. rullas ned i ett hål i marken; i uttr. boll i håla, Pär i håla; jfr BOLL 2 c ζ, HÅL, sbst. 1 c. Ödman VårD 1: 11 (1882, 1887). LD 1899, nr 192, s. 2. Åkermark Slagb. 45 (1911). jfr (†): (Fr.) Jouer a la fossette, (sv.) spela i håla. Holmberg 1: 895 (1795; äv. hos Weste 1807).
d) (numera föga br.) i bildl. anv. Nåde-Sol .. / Vplys, med Titt jämna lopp, / Hiertats mörcka håla. Kolmodin Dufv. 15 (1734). I dessa mörka hålor (dvs. det dunkel som omger uppkomsten av ett på lag och rättvisa grundat samhällsliv i Finland) vill Historieforskarens blick så gerna intränga. ASScF II. 2: 1168 (1847).
2) [specialanv. av 1] hålighet l. grotta i bärg o. d., använd som lya av djur l. (i ä. tid) som bostad för människor; jfr HÅL, sbst. 2. Vthi en Basalisks hölo. LPetri Jes. 11: 8 (1568; Bib. 1541: kulo). De .. vilda och halfvilda folkslagens .. (bostäder) uppträda under tre hufvudformer, såsom riskojor, pålbyggnader, hålor. UB 1: 176 (1873). I April och Maj har räfven ungar i sin håla. Berlin Lrb. 31 (1876). — särsk.
a) (i sht i fråga om ä. förh.) om underjordiskt fängelserum. Vardt så en dag i hålan kastad neder / En fattig främling, kallad Simon Jonæ. Wennerberg 1: 48 (1881). — jfr FÄNGELSE-HÅLA.
b) (ngt vard.) om samhälle som är litet l. trångt l. smutsigt l. obetydligt l. efterblivet o. d. l. där man över huvud taget vantrivs; jfr HÅL, sbst. 2 b. Tegnér Armfelt 1: 107 (cit. fr. 1783). Fabrikören är för god att sitta i en sådan håla som Ö. Wetterbergh GNord 12 (1862). Vid nitton år tog jag studenten och femton år har jag rultat omkring i den här hålan. Bergman LBrenn. 22 (1928). DN 17/8 1930, Söndagsbil. s. 4. — jfr BLÅS-, BOND-, BRACK-, LANDSORTS-HÅLA m. fl.
Ssgr (jfr ssgrna under HÅL, sbst., HÅL, adj.1, HÅLL): (2) HÅL-BJÖRN. (numera föga br.) grottbjörn. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 152 (1820). Roth 1Geogr. 9 (1884).
(2) -BYGGARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1709) (föga br.) i sht arkeol. grottmänniska. Hildebrand FörhistF 336 (1875).
(1) -UGGLA. zool. individ av ugglesläktet Speotyto Gloger, vars arter bebo håligheter i jorden; i sht om arten Speotyto hypogæa Bonap., prärieuggla. 1Brehm 2: 341 (1875). 4Brehm 7: 406 (1925).
Spoiler title
Spoiler content