SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2008  
TRUT trɯ4t, sbst.2; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. -uu-, -w-, -th)
Etymologi
[sv. dial. trut; jfr sv. dial. trutt, flaskmynning, d. trut, trut, nor. trot(t), feng. þrote, þrotu (eng. throat), strupe; sammanhörande med fsv. thrutna, svullna, bli uppblåst l. däst (sv. dial. trutna, svälla ut), fvn. þrútna, dets., bildat till fsv. thrutin resp. fvn. þrútinn, svullen, uppsvälld, urspr. bet. ’något uppsvällt, utskjutande’; av ovisst ursprung. — Jfr TRUT, sbst.1, TRUTA]
1) (numera bl. vard.) (lång,) utskjutande l. framträdande nos l. mule l. näbb o. d.; förr äv. hos elefant, bi o. d.: snabel; i vissa språkprov svårt att skilja från 2. Een farlig långer Truut sig som en Stång utskiuter (på elefanten). Spegel GW 221 (1685). (Bin är) försedde med en lång trut, den de kunna utsträcka til blommornas botten, och därmed utsuga den där befinteliga Honungs-saften. VetAH 1762, s. 101. Åh stå ej här och gapa på mig, Sara, som en gers, med utspärrad trut. Topelius Fält. 2: 240 (1856). Räfven han slickar sig glad om sin trut. Fröding NyttGam. 63 (1897). I ett obevakat ögonblick sveper en mås över våra huvuden och försvinner med bordsgrannens smörgås i truten. DN 27 ⁄ 11 2005, s. B5.
2) (numera bl. vard.) allmännare: (stor) mun l. käft l. (stort) gap; särsk. i sådana uttr. som slå ngn på truten; ss. senare led i ssgr äv. om person med (sådan l. sådan) trut (se särsk. slutet). Sij, der kommer Amatus af köket uth. / Huru flotigh ähr han om sin trvt! Asteropherus 60 (1609; uppl. 1909). Sluka Wijn medh sin store flab och truut. Chronander Surge B 2 b (1647). Odjur ha ej emot Er upgapat glupande trutar. Dalin Vitt. 4: 3 (1729). Resonerar du ditt Får? / Ta valdthornet, slå’n på truten. Bellman (BellmS) 1: 33 (c. 1770, 1790). Kantorn .. satte truten i vädret och skrek af alla krafter. Geijer I. 3: 89 (1825). Du klappade till mig rakt över truten utan att säga nånting! Evander Månd. 84 (1974). Det sägs att man inte skall skåda given häst i truten. SvD 14 ⁄ 6 1996, s. 24. — jfr LÄCKER-, SNOR-, SOCKER-, STOR-, SUR-TRUT. — särsk. med tanken fäst vid munnen ss. talorgan; i sht ss. uttryck för stor talförhet o. d., särsk. i det bildl. uttr. stor i truten, uppkäftig l. skrytsam. Hålt nu igen din store flabb och trwt. Chronander Bel. C 3 a (1649). En Borgar-Hustru giorde sig söt i Truten med råbråkade Franska Ord. Dalin Arg. 1: nr 13, s. 5 (1733). Förledit år hade en oskölgd trut pladdrat, det jag måste wara narr hos Herr Amtman. Weise 2: 119 (1771). Men vet, din lurk till dräng, / Att Herre är ett ord, som inte skadar truten. Remmer Högf. 43 (1818). Du är så ung du, Jon – bara nitton år, det hörs på din trut. Den är så smord. Holmström Däck 10 (1927). Förutsätt alltid att .. (tjuvskytten) inte nöjer sig med att bruka truten, utan tar till våld. Petre KonstJakt 8 (1935). Var lagom stor i truten mot gammalt folk, annars åker du i vattnet. Wahlund KursJam. 185 (1938). jfr GAP-, LÖGNE-, PLADDER-, SKVALLER-, SLABBER-, SLADDER-, SMÄDE-, STOR-TRUT.
3) utskjutande mynning; numera bl. om utputande l. utskjutande läppar (särsk. i förb. i trut); förr äv. dels om mer l. mindre trattliknande mynning (på ngt) (särsk. i fråga om pip på kärl o. d. (jfr PIP, sbst.1 2)), dels om mer l. mindre koniskt formad mynning (jfr STRUT, sbst.2 1 d, g) (särsk. på såningsmaskin); förr äv.: livmodertapp; förr äv. på kvarn: tratt (se d. o. 1). Kyrckionnes sölffkanno som föll oförwarandes truten sönder (lagades). BtÅboH I. 1: 107 (1626). A, e, i, utföres mäd en(n) utsatt Mun(n): Men(n) mäd hopdragen trut o ock y äller u. Tiällman Gr. 82 (1696). (Maltet bör inte malas för grovt) såsom på handqwarnor föröfwes, när wårdslöst Legofolk til qwarnen twingas; äfwen på Tullqwarnor, när .. månge trängas om truten. Broman Glys. 3: 109 (c. 1730). Efter nu denna (sånings)Kärra med 4 Trutar war mig alt för knap ock snäfwer emellan Ränderna, grep jag til med min förra Skottkärra .. i mening at beså 2:ne andra (åker)stycken. VetAH 1742, s. 292. En rund flat thenflaska med fot at stå på, trut at hälla något in och ut med. Wettersten Forssa 80 (c. 1750). Att lifmodren är retortformig igenkännes derpå, att hennes båda ändar, bottnen och truten, äro dragne åt samma håll. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 188 (1837). (Han) hade ett lustigt sätt att, med läpparna i trut, jodla. Wulff 80år 154 (1926). — jfr KVARN-, MODER-TRUT.
Ssgr (†): A: (2) TRUT-HUGGARE. slag (på mun), smocka. Carlén Ensl. 1: 204 (1846). Vi .. sågo en af våra husarer baklänges retirera under kraftiga truthuggare åt en svärm hannoverska husarer. Hultin Minn. 73 (1872). Auerbach (1915).
(3) -KANNA. (trute- 1640. trut- 1673) kanna med (vid, trattliknande mynning på) pip; jfr pip-kanna. Linc. Ll 2 a (1640). 1. TruutKanna begieradhe Enckian till sin fördehl. BoupptSthm 1673, s. 1003 b.
(2, 3) -LAV.
1) laven Physcia tenella (Scop.) D. C. (i ä. botanisk systematik benämnd Lichen tenellus Scop.), finlav (med läppformad soral); jfr strut-lav. L. Tenellus Hvit Hår-Laf, Trut-Laf. VetAH 1794, s. 13. Retzius FlOec. 379 (1806).
2) navellaven Umbilicaria cylindrica (Lin.) Del. ex Duby (i ä. botanisk systematik benämnd Lichen cylindricus Lin.), strållav. Lichen cylindricus .. Trutlaf. Acharius Lich. 148 (1798).
3) lav av släktet Thelotrema Ach., havstulpanlav. Liljeblad Fl. 618 (1816). Trutlaf .. Lafslägtet Thelotrema. Dalin (1854).
(2) -VIG. talför, munvig. Swedberg Ordab. (1725). Den trutviga Henning var ställd för svaret. Högberg Utböl. 1: 179 (1912).
B (†): TRUTE-KANNA, se A.
Spoiler title
Spoiler content