SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2011  
UPPE up3e2, äv. (vard.) OPPE op3e2, adv.
Ordformer
(ope 1632. oppe 1526 (: oppeholler). osv. uppe (v-, w-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. uppe, oppe; motsv. fd. oppæ, uppæ, fvn. uppi (d., nor. oppe), fsax., ffris. uppa, feng. uppe (eng. up); bildat till UPP på samma sätt som INNE till IN, NERE till NED osv.]
A. i rumslig bet., angivande befintlighet l. läge l. nivå o. i därav nära avhängig anv.
1) motsv. UPP 1, angivande befintlighet på en plats som ligger mer l. mindre vertikalt ovanför en annan (angiven l. underförstådd) plats varmed den förra jämförs; särsk. i fråga om slutpunkten för en (verklig l. tänkt) förflyttning l. sträckning från ett lägre till ett högre plan; särsk. i förb. där l. här uppe (jfr DÄRUPPE, HÄRUPPE). Här uppe har man fin utsikt. Tå satt han vppe på berghena. 2Kon. 1: 9 (Bib. 1541). Then parten (av Uppsala) som ligger wästan åden kallasz fiärdingen och ligger högt uppe. Bolinus Dagb. 54 (1670). Straxt innanför grinden står oppe på en backe ett gammalt rödmåladt trädhus. Sturzen-Becker 2: 46 (1844, 1861). Med ett par långa språng var Sigurd framme vid vagnen och uppe i den. TurÅ 1910, s. 118. (Fåglarna) höja sig från marken och stiga till en punkt högt, högt uppe i luften. Wulff Leopardi 134 (1913). Jag bodde strax bredvid det vackra sengotiska tornet S:t-Jacques, uppe i vilket, påstods det, Pascal gjorde fysikaliska experiment över luftens tyngd. Laurin Minn. 2: 117 (1930). Steyner hade sett bekymrad ut allra först, när Klas varit uppe hos honom och berättat om sina planer. Gustaf-Janson ÖvOnd. 60 (1957). — särsk.
a) för att beteckna att ngt l. ngn befinner sig l. att ngt sker o. d. i himlen (särsk. med tanke på denna ss. Guds o. änglarnas boning) l. att ngt har samband med livet efter detta; motsatt: nere (se d. o. 1 a), på jorden. Psalt. 10: 5 (öv. 1536). Han är Gudh bådhe vppe j himmelen och nedhre på iordenne. Jos. 2: 11 (Bib. 1541). Then hela Chor / Som ther oppe bor. Runius (SVS) 1: 77 (c. 1710).
b) motsv. UPP 1 b, i fråga om att ngt l. ngn (helt l. delvis) befinner sig över l. på ngn yta l. kant o. d. (i motsats till nedanför l. under l. inuti ngt); särsk. angivande befintlighet (helt l. delvis) över vatten- l. markytan; motsatt: nere (se d. o. 4); äv. oeg., angivande (himlakropps) befintlighet över horisonten. Förbiudes al slagsmål uppe och nedre wid Grufworne. Bergv. 1: 144 (1649). Här är eij eller förglömt utsådde mandel-, Citron- och Pomerans-kärnor .. samt Flere nyttige amerikanska wäxter .. de förra äro redan oppe. FoU 16: 194 (1753). Se i mig en drunknande, / Som med den ena armen håller än / En dotters hufvud oppe öfver vågen. Börjesson Statshv. 48 (1866). Det hände mer än en .. jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan. Lagerlöf Holg. 2: 138 (1907). Solen rullar livsvarm .. / och hasar sig bara för en nattstund åt gången / sakta ner i väster. / Tidigt är den uppe igen, / mån om tiden som en bonde. Martinson Gräs-Thule 85 (1958).
c) motsv. UPP 1 c, i fråga om att ngt är placerat l. hållet o. d. i ett visst läge l. på en viss nivå (o. därmed hindras från att falla l. sjunka ner l. ihop o. d.); särsk. i förb. med bära l. ha l. hålla; se äv. (i sht beträffande brukligheten) under resp. verb. Byxorna ville inte sitta uppe. Pelarena båro vppe gångenar på hwsena. Hes. 41: 9 (Bib. 1541). (Han) hade fallit til Marken hwar icke en Diaconus hade fattat och hollit honom vppe. Schroderus Os. 1: 478 (1635). Droppe är och blifver droppe: / Spår af ljus, men tårar mest, / Håller blott med nöd sig oppe, / Mellan stoft och skyar fäst. Gellerstedt 1Dikt. 7 (1871). Han hade redan tre taflor uppe på utställningen och afvaktade inköpet. Strindberg RödaR 78 (1879).
d) i fråga om att ngt gäller för den övre delen av ett föremål o. d.; ofta liktydigt med: upptill; motsatt: nere (se d. o. 2); jfr UPP 1 d. Glasen hade två smala ränder uppe vid kanten. OPetri Tb. 102 (1526). Huarföre affhende Mårtenn samma stenhuus och grund medh all tilbehör vppe och nidre, aldeles som thett af grundenn vpmuritt är. 3SthmTb. 5: 19 (1603). En fönsterlös nedervåning, fördelad af murband, som högst uppe sammanbindas af rundbågar. Schück o. Lundahl Lb. 1: 103 (1901).
e) motsv. UPP 1 g, angivande läge l. ställning som ngt får då det samtidigt som det till en viss del l. i en viss punkt förblir kvar på sin ursprungliga nivå i övrigt höjs till en högre nivå; jfr 2. Kör inte förrän järnvägsbommarna är helt uppe. (Tjänsteflickan) baar vppe kiortelen effter henne. St. av Est. 3: 7 (Bib. 1541). Klåckaren höll uppe mäszesarken baaktill. Bolinus Dagb. 34 (1668). Dirk. Håller bommen uppe när storseglet är nere. DN 4/5 1994, s. C16.
2) [eg. specialanv. av 1 e] motsv. UPP 1 h, angivande att ngn (l. ngt) har en ställning som är mer upprätt än en annan (angiven l. underförstådd) ställning varmed den förra jämförs; särsk. angivande att ngn är uppstigen (ur sängen), på benen, l. (ännu) inte har gått till sängs l. till vila (för natten); särsk. i förb. med (se GÅ UPPE); äv. med bibet.: i gång, i farten. De satt uppe och pratade hela natten. Konungen (var) hastigt vppe, at han thet vproor stilla måtte. 2Mack. 4: 31 (Bib. 1541). Then ther döpa skal, faller först neder på knä .. eller ock ståår uppe, och lääs instichtelse orden. KOF II. 2: 37 (c. 1655). Hans M[ayes]t[ät] är ännu något opaszlig och dän eene dagen är han oppe och dän andre ligger han. Ekeblad Bref 2: 180 (1660; rättat efter hskr.). Jag begriper, hvarken huru vagnen kunde hålla eller stå uppe. MoB 5: 7 (1783). (Jag har) i flere dar varit sängliggande, och först nu börjat kunna sitta oppe. Tegnér Brev 2: 404 (1823). Snart är männen uppe och trampar omkring och väsnas och skrattar och bullrar. Johnson Nu 155 (1934). Mamma väntade uppe, förstås, precis som förr. Agnes satte sig mitt emot henne vid köksbordet, berättade om festen. Ingemarsson SmåCitr. 87 (2004). — särsk.
a) för att beteckna att ngn är uppbjuden till l. deltar i dans. Alla är uppe och dansar. VexiöBl. 1839, nr 49, s. 1. Hon är nog uppe både i menuetten och angläsen. Lagerlöf Berl. 1: 203 (1891).
b) motsv. UPP 1 h β, i fråga om jakt, angivande att villebråd är uppdrivet. Uppe är säges då hundarne fått slag och drifva, hvarutaf höres att villebrådet är på benen. Källström Jagt 247 (1850). JägUppslB 197 (1989).
3) motsv. UPP 2, angivande befintlighet på en plats som är belägen på (nästan) samma höjdnivå som en annan (angiven l. underförstådd) plats varmed den förra jämförs; särsk. i fråga om att ngn l. ngt befinner sig längre norrut l. längre inåt land, l. (allmännare) mer centralt l. förnämare o. d.; särsk. i förb. där l. här uppe (jfr DÄRUPPE, HÄRUPPE). Her vppe i landet giffue the oss 3 öre for hesten. G1R 12: 112 (1538). Skijpsfloten .. lågh för ankar uppe mott Borkholm. HH 20: 261 (c. 1640). Willa Päron-Trän .. finnas icke uppe uti Swärje .. men uti Skåne fås många deraf. Rosensten Skog. 25 (1737). Hon hade en enda syster långt uppe i Dalarne. Hedenstierna FruW 50 (1890). Under examen satt Jan .. nära skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Lagerlöf Kejs. 50 (1914). Ödsligheten här uppe är inte bra för honom .. Han är söder ifrån. Johnson Nu 23 (1934). — särsk.
a) motsv. UPP 2 b, i fråga om befintlighet vid en viss punkt på ngt l. ngn, med tanke på placeringen när föremålet resp. personen har (mer l. mindre) lodrätt l. upprätt ställning l. läge. Katten hade kurat ihop sig uppe vid hennes huvud, nere vid fotändan låg hunden. Jag talte med dem under täcket, allenast ögonen uppe öfwer samma. Roland Minn. 39 (c. 1748). Vem får skriva de debattartiklar som placeras högst uppe på sidan? Hufvudstadsbl. 30/12 2001, s. 9.
b) motsv. UPP 2 e, i fråga om fartygs läge i förhållande till den riktning från vilken vinden blåser, i lovart; förr särsk. i uttr. uppe i vinden, i lovart. HH XIII. 1: 144 (1564). Alle dhe anndre örlugsskeppenn vore högre uppe i vinden änn denn andre dagenn tilförende. HH 20: 172 (c. 1585). Gurra Krantz var snabbast nere i lä, när fältet passerade startlinjen .. tätt följda närmare vinden uppe i lovart av ”Nautor 1” och favoriten ”Illbruck”. DN 24/9 2001, s. C12.
c) motsv. UPP 2 f, i lagsport (ss. fotboll, ishockey o. d.), i fråga om befintlighet vid l. (jämförelsevis) nära motståndarlags mål. Ännu en god stund hölls bollen mestadels uppe mot Gefle-målet. NordIdrL 1901, s. 312. Husén Fotb. 59 (1918).
4) (numera ngt vard.) motsv. UPP 3, angivande befintlighet i öppet (icke låst l. slutet) läge; särsk. i anv. ss. predikativt adj.: öppen, upplöst; äv. mer l. mindre bildl., förr särsk. i uttr. stå ngn uppe, stå ngn fritt (se STÅ, v. II 27 b γ). Mijn öghon wåro vppe för morgonwektena. Psalt. 119: 148 (öv. 1536). Att ickie kiöpmännerna måge igienom styckiehålen stiäla .. skall ingen haffva någott styckiehol oppe. RP 8: 55 (1640). Slotts-fjärden är uppe, allt til Bockholmen, men vikarne fulla med is. Porthan BrSamt. 1: 71 (1783). Bodarna voro slutna och blott kyrkorna och krogarna uppe. Wallin Bref 295 (1849). Det lyser nerifrån konditorns .. fönsterna stå uppe och rullgardinerna äro uppdragna. Strindberg Kamm. 1: 62 (1907). Jag föll på knä för henne och knöt skobandet som var uppe. Wassing Dödgr. 240 (1958).
B. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av bet. 14, angivande läge.
5) motsv. UPP 7, angivande att ngn l. ngt befinner sig i ett läge l. tillstånd l. utvecklingsstadium o. d. som uppfattas ss. högre l. bättre än ett annat (angivet l. underförstått) läge osv.; särsk. i sådana uttr. som ha ångan uppe (se ÅNGA), vara uppe i varv (se VARV); äv. i adjektivisk anv. Sturzen-Becker 1: 153 (1861). Karl Johan .. kände sig uppe. Han hade stigit från dräng till herre. Geijerstam FattFolk 2: 115 (1889). Beethoven är högt oppe här. Aulin och Stenhammar gifva alla violsonaterna, på fyra aftnar. Strindberg Brev 15: 113 (1905). — särsk.
a) motsv. UPP 7 a, i fråga om ngt som kan ordnas i följd l. serie, särsk. angivande befintlighet vid en högre punkt på en siffer- l. poängskala, högre upp på tonskalan, vid en högre temperatur l. (numera bl. tillf.) vid en senare tidpunkt o. d.; särsk. i förb. med ett efterföljande prep.-uttr. angivande läge o. d.; förr äv. i uttr. hava så l. så många år uppe (se HAVA UPPE 1). Sångerskan var nu uppe på höga c. Ehuru vår thermometer om bord var uppe på 33˚. Gosselman Col. 1: 31 (1828). (Läsningen förflyttar dig till medeltiden) till dess .. ett lokomotivs skarpa ljud skär genom dunklet .. och du med en känsla af befrielse ånyo är uppe i nutiden. Vetterlund StDikt. 107 (1892, 1901). I slutet af år 1787 var skulden redan uppe i omkring 10 millioner rdr specie. Stavenow G3 104 (1901). Nordöstmonsunen blåste nu med en styrka, som var uppe till halv storm. Hedin Pol 1: 345 (1911). Vi ha inte mer än fem hundra prenumeranter kvar nu .. och för några år sedan voro vi uppe i elva hundra. Lagerlöf Top. 182 (1920).
b) i fråga om verksamhet l. omständigheter l. tillgångar l. status l. aktivitet l. humör o. d., angivande att ngn l. ngt hålls l. håller sig på en viss nivå (o. därmed inte sjunker (ner) l. går under o. d.); särsk. i förb. med hålla (se HÅLLA UPPE 4, 8, 9, 10), i sht förr äv. bära (se BÄRA UPPE); jfr 1 b, c.
6) motsv. UPP 8, för att beteckna att ngt är synligt l. känt l. aktuellt l. gällande l. i gång o. d., l. att ngn l. ngt framträder l. uppträder o. d.; äv. (numera bl. i ssgrna UPPEHÅLL o. UPPE-HÅLLA) i fråga om vistelse ngnstans, förr särsk. i förb. hålla sig uppe (se HÅLLA UPPE 6). Erik swarade, kan skee om rätt wore uppe, wore iag så när at wara här i stufuan som i. VDAkt. 1668, nr 11. Det är af vikt (för idéassociationens förlopp), hvilka föreställningar som förut äro uppe i medvetandet. Om t. ex. B förut står mera i förgrunden men C mera i bakgrunden i medvetandet, går associationen lättare öfver till B. Larsson Psyk. 39 (1896). För min del känner jag för .. (Tolstojs uppfattningar) en djupare respekt än för det mesta andra som är uppe i tiden. Hallström LevDikt 258 (1914). Frågan om forskningens frihet (kom) åter upp på dagordningen, och en gång uppe kunde denna fråga ej längre undertryckas. Schück o. Warburg Huvuddr. 3: 22 (1918). Det var en sorglig och upprörande historia, och löjtnanten kunde inte visa sig vänlig mot Wachenfeldt genast, medan allt det där var uppe i honom. Lagerlöf Mårb. 183 (1922). Redan .. (på 1800-talet) var tanken på en evangelisk nationalkyrka i Tyskland uppe, och denna tanke har sedan dess icke uppgivits. KyrkohÅ 1938, s. 336. — särsk.
a) motsv. UPP 8 a, för att beteckna att ngn har infunnit sig ngnstans l. inför ngn l. ngt (ss. myndighet o. d.) för att visa l. bevisa ngt. Han var uppe i tentamen för tredje gången. (Hon berättar) huru många gånger hon varit oppe för Policen, och framme för Kämners-Rätterna. Björn FörfYngl. 111 (1792).
b) (numera bl. tillf.) motsv. UPP 8 g, angivande att ngt l. ngn är i (full) verksamhet l. i gång o. d.; äv. (i anv. ss. predikativt adj.): på gott humör. Oräkneliga Grufwor .. hvilka .. skiftewis äro uppe och öde. Hülphers Dal. 630 (1762). Han hade ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Runeberg (SVS) 7: 64 (1834). Nu trafvade jag i solljuset på en stor slätt, nu gafs det ingen anledning att hänga läpp. Därmed var jag uppe igen. Janson CostaN 1: 205 (1910).
7) motsv. UPP 9 b, angivande att ngn l. ngt ingår l. uppgår i ngt annat; i sht i sådana uttr. som vara (helt l. fullt) uppe i ngt, vara (helt l. fullt) upptagen av l. engagerad l. insatt i ngt; äv. (vara) mitt uppe i ngt (se MITT, adv. 2 e). Hon var helt uppe i sin roman och märkte inte att jag gick. Jolin UHansDr 49 (1860). (L. F. Rääf) var fullt uppe i politik, estetik, musik och diplomatik. Wieselgren Samt. 72 (1872, 1880). De hem, hvilka i någon mån äro uppe i tidens frågor. Verd. 1883, s. 5. Sprang jag inte nyss i hat efter henne, är inte hatet uppe i all lust? Hallström Sagodr. 83 (1910). De var så uppe i att tala illa om sin patronne, arbetsgiverskan, att de knappast hann beställa sin mat. Cederschiöld Artist. 84 (1915).
8) motsv. UPP 11, för att beteckna att ngt har upphört l. inte pågår; förr äv. angivande att ngt är slut l. förbrukat; företrädesvis (o. numera bl.) i förb. hålla uppe, numera i sht om nederbörd (jfr HÅLLA UPPE 7 b), förr äv. dels i bet.: fördröja l. hindra (ngn l. ngt), dels i bet.: uppskjuta (ngt), vänta (med ngt) (se HÅLLA UPPE 3, 7). Regnet höll uppe hela morgonen. (Lat.) Otium à literis .. (sv.) Hålla vppe aff studerande. FormPuerColl. B 10 b (1559). Skole dhet Vestgöte folkett, när dheres kost uppe är, licentieras och förlofvas. RP 1: 97 (1628).
C.
9) (†) angivande riktning l. utsträckning: upp (se d. o. 1, 2); äv. bildl., särsk. i fråga om tid (jfr UPP 7 b). Ifrå min Vngdom vppe intill nu (har jag) tient Swerigis Konunger och mitt fäderneszlandh medh all trohet. UrkFinlÖ II. 1: 120 (1593). Månge vada i snön uppe til armarne, där andre ej finna fotfäste. Kellgren (SVS) 4: 268 (1782). Hör ni nu sista cadansen? – / Brokig som Fan uti svansen / Gick den Psalmen uppe till Gud! Runeberg (SVS) 2: 16 (c. 1820). Ljungen växte hög på ömse sidor om vägen, och tallarna togo vid högre uppe på åsen. Tavaststjerna Inföd. 107 (1887). Didring Malm 2: 112 (1915).
Ssgr: (1 b) UPPE-DAGAD, p. adj. [sv. dial. uppedagad; motsv. d. oppedaget] (†) uppdagad (se uppdaga 3); jfr öppendaga. Sedan iagh war Fäster wedan så war han Et uppe dagat Skarn å Eke som En Fäste man bör at warra mot sin Fästepiga. VDAkt. 1685, nr 165 (1684).
(2) -GÅENDE, p. adj. om person (i sht patient): som går uppe, motsatt: sängliggande. SAOL (1950). I dagrummet kunde han umgås med avdelningens uppegående patienter. Jersild BabH 125 (1978).
-HÅLL, se d. o.
-HÅLLA, -an (†, Runeberg (SVS) IV. 2: 42 (1830)), -else (se avledn.), -ning (numera bl. tillf., BtFinlH 3: 109 (1540) osv.); -are (se avledn.). [fsv. uppehalda]
1) (numera mindre br.) till 1: hålla (ngn l. ngt) i ett högt läge, hålla upp; hindra från att sjunka l. falla l. rasa ned; bära upp; förr äv. refl.: hålla sig uppe, särsk. med anslutning till uppe 2: hålla sig upprätt; hålla sig på benen. Ther stodho pelare nedhre vth medh weggianar aff Hwset alt om kring, som vppehöllo them (dvs. sidokamrarna). Hes. 41: 6 (Bib. 1541). Then som i fallande är, kan sigh intet vppehålla, hwarföre skal man sigh för fallet föresee. Palmchron SundhSp. 340 (1642). Den bekymrade modren uppehöll hennes hufvud, badande tinningarne med ättika och eau de cologne. Blanche Våln. 96 (1847). Ovan sitt huvud kunde han väl urskilja det nät av järnband, som uppehöll översängens madrass. Hedberg VackrTänd. 59 (1943).
2) till 5 b: hålla (ngt) vid makt, vidmakthålla; upprätthålla; bibehålla, bevara; förr särsk. dels med avs. på verksamhet o. d.: driva, hålla i gång, dels med avs. på ngt sakligt: hålla i stånd; förr äv. med avs. på person: understödja o. d.; jfr hålla uppe 4. Ath gudz tiænist gudelige vppe holdis met renligit leffuerffne oc vmgengilse thet saage wij alle gerna. G1R 1: 264 (1524). Den ena lät jag Gustaf kalla, / Mente min Faders namn att uppehålla. Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600). Tillsadess Borgerskapet at förferdiga och uppehålla sijna gerdzle gårdar uthij Beckeslöff. VRP 1674, s. 60. Mästare-Änckia må uppehålla Wärckstaden, så länge hon sitter Änckia och sig ährligen förhåller, utan något Embetes beswär. PH 1: 212 (1720). Så framrasade .. (Kristian II) i sin wildhet. Ännu uppehölls han wäl någon tid af det lägre folkets ynnest. Fryxell Ber. 2: 243 (1826). Nu gällde det att uppehålla prestigen inför lilla syster. Beijer BritaGrossh. 19 (1940). jfr själv-uppehållande o. själv-uppehållning. särsk.
a) (†) hålla (ngn l. sig) uppe l. vid gott mod l. på gott humör l. vid god hälsa o. d. LPetri 1Post. Förspr. 6 a (1555). På min sijda (skall) ingen åhåga och flijt sparas, att uppehålle officiererne med godh ordh. OxBr. 5: 399 (1626). Arbete och god sömn ha uppehållit mig, och hoppet som jag egentligen fingerade på en känsla. Strindberg Brev 15: 148 (1905).
b) om Gud: bevara; förr ofta i välgångsönskning l. hälsning o. d., särsk. dels i sådana uttr. som Gud bevare och uppehålle, dels med bestämning inledd av prep. med (l. vid) angivande det som tillönskas ngn. Tu est mijn clippa, och mijn borg, at tu doch for titt nampn skul wille leedha mich och vppehalla mich. Psalt. 31: 4 (öv. 1536). Jagh önskar hierteliga, at Herren Gudh nådelig ville uppehålla E. N. medh ett långt lijff, helsse och allahanda välståndt. OxBr. 12: 274 (1642). Gud bevare och oppeholle Er alla, önskar Din trogna och gamle vän G. Armfelt. MinnSvNH Bih. 2: 126 (1809). jfr allt-uppehållande.
c) (†) i uttr. vid makt uppehålla, vidmakthålla. Carl IX Cat. O 2 b (1604). All ting medh .. (Jesu) krafftigha Ord vppehålles widh macht. Phrygius HimLif. 25 (1615). Skulle allmogen .. byggningen och grufvan vid macht uppehålla. 2RA 1: 448 (1723).
d) i förb. med liv: bevara; särsk. i sådana uttr. som uppehålla livet, hålla sig vid liv. Dock skall han slås i jern åhr och dagh vidh Jöneköpingz slott, om dagen att arbeta .. och giffves honom der aff han kan liffvet oppehålla medh. RP 6: 171 (1636). Intill sin yttersta timme / Var han af ängslan qvald och fruktan att sakna till lifvets / Uppehållande bröd. Adlerbeth HorSat. 6 (1814). (Genom fotosyntes) får växten den energi den behöver för uppehållande av sitt liv. Bolin KemVerkst. 47 (1942).
3) († utom i slutet) till 5 b: försörja (ngn), underhålla, livnära; äv. närmande sig l. övergående i bet.: avlöna; äv.: hysa, härbärgera; ss. vbalsbst. -ning äv.: uppehälle; jfr hålla uppe 8. G1R 7: 473 (1530). Han sskal he(n)nae oppæhalla och fforda tyl dødh(e)rdagha. ArbogaTb. 4: 33 (1541). Nu kan waanfört eller rätt fattigt folk föras eller färdas byn emillom eller bonda emillom: tå är hwar bonde skylloger thy ena natt oppehålla. Lagförsl. 61 (1609). Soldaterne, emedan the hemma äre, måge sig til födo och uppehåldning arbeta i Grufwerne för then betalning, som stadgat är. Bergv. 1: 47 (1621). (Eftersom regeringen) hafver confirmerat vilia uprätta itt gymnasium här i staden och til begynnelse straxt vilia här uppeholla tvenne personer .. så (osv.). OxBr. 12: 635 (1640). Alopæus Abnormsk. 5 (1889). särsk. (numera mindre br.) med refl. obj.: livnära sig, försörja sig, föda sig; förr äv. i sådana uttr. som uppehålla sig och sitt hus, försörja sig o. sin familj l. sitt hushåll. (Han) drogh åt öknenne och vp i berghen, och ther vppe hölt han sigh .. medh gräs och örter. 2Mack. 5: 27 (Bib. 1541). Professores tychtes gynna M. Olavo denne promotion emedan han icke medh denne lägenheeten han nu hafuer, kan uppehålla sigh och sitt hus. UUKonsP 2: 82 (1637). Martinson MötDikt. 315 (1950).
4) (†) till 5 b: bestrida (kostnad o. d.), betala; äv.: bestå (ngn) med (ngt); bekosta (ngt); jfr hålla uppe 9. At then stund the æro thill syöös viliom vj them kosthen oppeholla. G1R 1: 194 (1524). (Eftersom hon mist sin man) kann honn intett vppehålle stadzens tunga, vthann will hafua vpsagtt sitt borgerschap. 3SthmTb. 5: 101 (1603). Denne äre fattige Mans barn, vnga och oförståndige, och förmå inga böter, vppehålla. VRP 1633, s. 486. Att änkor, som hade sina söner i främmande land, skulle uppehålla rustningen för dem. HT 1922, s. 218 (om förh. 1680).
5) till 5 b: med avs. på tjänst l. befattning l. ämbete o. d.: fullgöra, sköta; äv. närmande sig l. övergående i bet.: inneha; förr äv. (särsk. med avs. på gudstjänst): förrätta; jfr hålla uppe 10. Ath (Nydala kloster) må .. beholla alla theris rettogheter .. effther ther vppehåldz gudz tiænist oc tidegærd. G1R 4: 358 (1527). År 1602, hade Finlands Adel åberopat sig mönsterrullarne till bevis att de uppehållit sin skyldiga vapentjänst. Hallenberg Hist. 1: 155 (1790). Svedelius förordnades att .. uppehålla de med .. (den skytteanska lärostolen) förenade åligganden. 3SAH 4: 50 (1889). När Blanck .. efterträdde Schück hade han redan .. varit förordnad att uppehålla professuren under mer än fyra år. Lychnos 1996, s. 35.
6) till 6, refl., förr äv. ss. dep.: befinna sig (ngnstans l. hos ngn l. i ngns sällskap o. d.); vistas; äv. med saksubj.; jfr hålla uppe 6. Hertigen sielff Hans Albrecht, som sig här hoos K. M:tt oppehåller. AOxenstierna 7: 15 (1632). In i sielfwa Klyfftorne och innersta Håålen (på solen) vppehåller sigh en mächta tiåck Eeld-dimba. RelCur. 5 (1682). En källa, som de kalla J. Mariæ källa af den orsak, att .. (hon) däraf lärer hafva druckit under de tre månaderna, som hon uppehölts uti Elisabeths hus. Eneman Resa 2: 250 (1712). (Det var) ej tillåtet för en tillresande gesäll, som ej fått arbete, att uppehålla sig i staden mer än tre dagar. Ambrosiani SvSkråämb. 13 (1920).
7) till 8: hindra (ngt l. ngn); fördröja, försinka; kvarhålla; äv. (särsk. med avs. på plats l. utrymme o. d.): lägga beslag på; ofta i p. pf.; numera i sht i fråga om att (i onödan) uppta (ngns) tid; förr särsk. i uttr. uppehålla tiden, ta upp tid; särsk. med bestämning inledd av dels prep. med, angivande det som hindrar l. fördröjer, dels prep. (i)från, angivande det som förhindras l. fördröjs för ngn; jfr hålla uppe 3, 7. (Den edsvurne skall) ingen sak af en ondh meningh medh försåt att uppehålle, upskufve heller förlenge. RA I. 1: 251 (1540). Föräldrar och Förmyndare, skola icke .. Barnen, til theras stora skada och fahra, uppehålla och förhindra ifrån ett lagligit och ährligit Ächtenskap. Kyrkol. 15: 6 (1686). Lät oss nu intet uppehålla tiden med något prat. Envallsson TokrolNatt. 23 (1791). Vega uppehölls vid Måsö af ihållande motvind, regn, dimma och ytterligt svår sjö. Nordenskiöld Vega 1: 66 (1880). Tror ni då, att ni får uppehålla en hytt i timtal. Lindqvist BakMoln. 123 (1911). Frideborg hade verkligen varit på väg till Kiss Nilssons ateljé, men råkade bli uppehållen och kom aldrig dit den aftonen. Krusenstjerna Pahlen 6: 209 (1935). särsk.
a) (†) i uttr. uppehålla ngt för ngn, undanhålla ngt från ngn, hindra ngn från ngt l. från att få ngt. Ingen vppeholle Sacramentet för nogrom om Påska eller annan Tijdh, antingen för Gäld eller annat, vthan söke Prester och Kyrckior sin rätt på Ting och Stämpna. Stiernman Riksd. 91 (1527). G1R 7: 460 (1530).
b) (†) uppskjuta (ngt l. att göra ngt), framskjuta, framflytta; äv.: dröja (med); stundom svårt att skilja från 8. Wij säghe vppå .. (Sigismunds) Cröningz höghtijdh, hwilken blef vppehållen vthi sex wekor. Chesnecopherus Skäl Bb 4 a (1607). Till Germund Svensson tillseja Lasse Stum, att han uppeholler vedhergälla then orett, någre danske honom tillfoghat hafva, till vidhare beskedh ifrån H. K. M:t eller H. F. N:de. G1R 29: 639 (c. 1650). Den långsamma .. betalningen, som här .. är uti swang, i det at en elak gäldenär, hafwer kunnat .. uppehålla betalningen i många år. HC11H 14: 127 (1668). Kallenberg CivPr. 2: 234 (1928).
c) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om försvar l. strid o. d.: som förs med syfte att fördröja l. förhindra fiende; äv. oeg. l. bildl. Tingsten FormTakt. 2 (1889). Är ändamålet med striden att endast fördröja fiendtligt framträngande, fasthålla eller missleda fienden e. d. – uppehållande strid – föres den i regel försvarsvis. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 5. Här hemma har vi under en följd av år betalat 100 miljoner kronor eller mer per år för kalkning mot försurning. Det räcker inte ens som uppehållande försvar. GbgP 9/3 1992, s. 4.
d) (†) ss. vbalsbst. -ning: dröjsmål; särsk. i uttr. utan (sådan l. sådan) uppehållning; jfr 8. Wåre beffalningzmänn .. (skall) vthann beswäringh och longh vppehåldningh förpasseborde the skipp och skuter, som (osv.). PrivSvStäd. 3: 104 (1569). Åthskillige hinder och oppeholdningar. BraheBrevväxl. II. 1: 7 (1639). PH 2: 1103 (1734).
8) (numera bl. tillf.) till 8: göra uppehåll (med ngt l. med att göra ngt) (jfr 7 b); upphöra, sluta; särsk. med bestämning inledd av prep. med (förr äv. av); förr äv. ss. vbalsbst.: uppehåll, särsk. i uttr. utan uppehållning l. uppehållan, utan uppehåll, hela tiden (jfr 7 d); jfr hålla uppe 7 b. Såå wardher nw .. (budet om att hålla sabbat) retzliga hollit, när menniskian oppeholler aff sina gerningar. OPetri 1: 15 (1526). The skulle nu vppehålla, ther är nogh blodh alleredo vthgutit. Petreius Beskr. 2: 142 (1614). Då stormen litet saktade sig och rägnet uppehölt. Eneman Resa 1: 3 (1711). Hon måste blott några dagar uppehålla med (tjärvatten)drickningen af åkommen heshet, hvilken strax förgick af sig sjelf. VetAH 1801, s. 29. Trenne sorgefåglar klaga sedan: / Ena klagar utan uppehållan, / Sent och tidigt klagar blott den andra, / Och den tredje när det så sig faller. Runeberg (SVS) IV. 2: 42 (1830).
9) [sannol. utvecklat ur 6] refl., förr äv. ngn gg i icke refl. anv.: dröja (vid); fästa sig (vid); syssla l. sysselsätta sig (med); särsk. (o. numera bl.) med bestämning inledd av prep. med l. vid; förr äv. (i förb. med inf. utan inledande prep.): syssla med, ägna sig åt; äv. med saksubj. Wij uppehöllo osz en lång stund med sådan ordastrid. Ehrenadler Tel. 117 (1723). (Filosoferna) hafva mer uppehållit sig at lappa och förfäkta antagna Lärobyggnader, än at ransaka deras grunder. Boëthius Sedol. 53 (1782). För att icke störa marchen af denna resa .. vill jag här icke vidare uppehålla, hvarken vid det obeskrifligt angenäma af ett sådant möte (med landsmän), eller (osv.). Gosselman Col. 2: 70 (1830). Av naturliga skäl uppehåller sig chefen för kustflottan särskilt vid frågan om artillerifartygen. VFl. 1935, s. 198.
Avledn.: uppehållare, om person m.//ig., om sak r. l. m. särsk.
1) (numera bl. tillf.) till -hålla 1, om anordning som bär upp ngt l. håller ngt i ett visst höjdläge. Uppehållare .. (dvs.) suspensoir. Tholander Ordl. (1872). UB 2: 501 (1873; i piano).
2) till -hålla 2, 3, om ngn l. ngt som bevarar l. bibehåller l. försörjer ngn l. ngt; numera nästan bl. (till -hålla 2 b) om Gud l. gudom. Syr. 49: 15 (Bib. 1541). Mat och Dryck .. äro Lifwets Uppehållare, och således för osz Menniskjor oumgängeliga. Aken Reseap. 127 (1746). Thomander 2: 106 (1831; om Gud).
uppehållelse. särsk.
1) (numera bl. tillf.) till -hålla 2 (d): vidmakthållande; bibehållande, bevarande; äv.: fortlevande; förr särsk. i förb. med liv. Menniskiones slechtes förmeerelse och vppehållelse. PJGothus Luther Sät H 5 a (1593). Thetta lijffzens vppehållelse. Phrygius HimLif. 158 (1615). O uppehållelse, bestämda gång / av stilla händelser och lugna värv, / dig, livets vilja, ägnar jag min sång. Österling Idyll. 110 (1917). jfr själv-, släkt-uppehållelse. särsk. [jfr lat. conservatio] (i religiöst spr.) om världens fortsatta tillvaro (gm Guds försyn) efter skapelsen (stundom äv. uppfattad som en del av själva skapelseförloppet). Gudz Ord, och hans Nåde, them genom Skapelsen och vppehållelsen wederfaren. Emporagrius Cat. C 2 a (1669).
2) (†) till -hålla 3: försörjning, underhåll; uppehälle. Serdeles äre .. (tullintäkterna) vptencktte till Guarnisonernes oppehollelsse vtj Lifland och Pryssen. RARP 2: 89 (1634). Björkman (1889).
3) (†) till -hålla 7 (a): dröjsmål; förhalning l. försening; äv.: undanhållande. Then orät tunga .. som åff clerkerijt ider opå kommen var .. (med) oppehållelse om påska frå sacramentit. G1R 5: 156 (1528). (Sändebuden) hwilke efter en långlig uppehållelse wordo där sköflade, och sedan med oförrättada saker hemsändne. Girs J3 33 (1627). SwarDaManif. 1644, s. X 2 a (1638).
-HÄLLE, -HÖR, se d. o.
-PÅ, prep. o. adv. (äv. skrivet ss. två ord) (numera ngt vard. l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
I. prep.; till 1, 3: ovanpå (ngt); över (ngt); äv. bildl., betecknande ordningsföljd: utöver (jfr uppe 5 a). Långa klädningar användes endast till hofbruk, och då på så sätt, att öfverklädningen à l’espagnole med sitt långa släp sattes oppepå den fortfarande korta underklädningen. Kleen Kvinn. 53 (1910). Medan tid ännu är ber jag .. att få tacka för julkorten. De ligger alla uppepå en gammal rörradio av märket Telefunken. Expressen 30/12 2002, s. 1. (E. Josephson) kom till Dramaten 1956 och har sedan dess gjort sextiotalet roller där. Uppepå detta är han en flitig författare. DN 21/5 2006, s. B28.
II. adv.; till 1: ovanpå; (där) uppe; i sht speciellare: i övervåningen; äv. bildl., betecknande ordningsföljd: efteråt (jfr uppe 5 a). Se så, drick nu litet vin oppe på, sade gumman och tog fram en half vinbutelj ur skänken. Wetterbergh Penning. 20 (1847). Den trefliga stugan, som bestod sig med ett rum oppepå, där främmande kunde få hvila ut. Landsm. 6: X (1885). Uppepå drog de ut soffan. Han kände igen ljudet. De lade sig alltjämt lite senare där uppe. Höijer Stjärnkl. 174 (1943). Skrivbordet stod på högkant, med en blomkruka vajande uppepå. DN 12/10 2002, s. A6.
(2) -SITTA. sitta uppe, motsatt: ligga (i sängen) l. vara sängliggande; numera bl. i p. pr. l. ss. vbalsbst. -ande; jfr -sittare. När hon .. sig tilbörligen uti Sängen hållet hafwer, kan hon sedan .. ibland något uppesittia. Hoorn Jordg. 1: 313 (1697). Vi lägger inte folk efter bemanning och över uppesittandet på kvällen styr man själv. GT 16/12 2003, s. 5. I kväll blir det uppesittande för den som vill lyssna på P1. DN 23/12 2004, s. B2.
(2) -SITTARE. [till -sitta o. uttr. sitta uppe] särsk.: person som sitter uppe länge (efter läggdags). Gehlin Gränstr. 235 (1953).
Ssg: uppesittar-kväll. DN 1/2 1987, TVBil. s. 9. December är inte enbart adventsmys, lussefirande och uppesittarkvällar. Expressen 25/11 2004, s. 3.
(1, 2) -VARA, v. -else (, Peringskiöld Hkr. 1: 331 (1697)). (numera mindre br.) vara uppe; särsk.: inte ligga till sängs; anträffat bl. i p. pr. -ande o. ss. vbalsbst. -else. Widh sidst oppewarende hoos Regeringen. RARP 3: 204 (1642). Solens långa uppewarande om sommaren, och bortowarande om winteren. Rudbeck d. ä. Atl. 1: 442 (1679). IllSvOrdb. (1964).
(1, 2) -VARO. [vbalsbst. till -vara] (numera bl. tillf.) förhållandet att vara uppe. Peringer och Hadorph, som nyligen uppskickades till Lappland för att der, under tiden af solens beständiga uppevaro, anställa iakttagelser. Atterbom Minnest. 1: 136 (1847). Såväl under sängläget som sedan vid uppevaron bör man nogsamt undvika alla häftiga temperaturväxlingar. LbInternMed. 2: 1001 (1918).
(1) -VID, adv. (numera bl. tillf., vard.) upptill. Klaffarnas antal ökades (i tvärflöjten), och hålen borrades i konisk form, vidast uppevid. Norlind MusLex. 263 (1912).
(2) -VISTELSE. särsk.: (kortare) vistelse uppe ur sängen (vid sjukdom). Äfven om krafterna ännu medgåfve uppevistelse, torde den första ordinationen böra gälla sängen. LbInternMed. 2: 1146 (1918).
Spoiler title