publicerad: 2017
VIGG vig4, sbst.2, äv. VIGGE vig3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (HSH 37: 3 (1529: iärnviggiar) osv.) ((†) -er VgFmT I. 8–9: 90 (1554: Jern wigger), LejonkDr. 20 (1689)).
Ordformer
(vigg (w-, -ij-) 1538 osv. vigge (w-) 1549 (: iärn vigge) osv. viggiar (w-), pl. 1529 (: iärnviggiar)–1621. wig (-ij-) 1548 (: iärn wijg)–c. 1580. wigga 1648 (: jernwigga). wiggie 1652)
Etymologi
[fsv. vigge, vägge; jfr fd. vægge (ä. d. wegge), fvn. veggr (nor. nn. vegg), fsax. weggi, mlt. wegge, wigge, mnl. wigge (nl. wig), fht. wecki, weggi (t. wecke, kilformat bakverk), feng. wecg (eng. wedge); till den rot (med bet.: vara skarp l. vass) som äv. föreligger i gr. ὀφνίς, plogbill, lett. vadzis, lit. vãgis. — Jfr HETVÄGG, VIGG, sbst.1, VIGGA, v.1]
1) (numera bl. tillf.) kil (se KIL, sbst.2 II 1); särsk. dels i jämförelser, dels i ordspr. o. talesätt. VarRerV 39 (1538). Titt går wiggin som klobban driffuer. SvOrds. C 5 b (1604). Hwar och en kropp, som har en wid basis, och spetsar sig åt ändan, kallas Cuneus eller Wigge, som man nyttiar til at dela, klyfwa, skilja, eller uphöja kroppar med. Klingenstierna Musschenbroek 119 (1747). Plog-Billen förhåller sig i sit arbete såsom en Vigg. VetAH 1759, s. 210. (Stenen) är gulaktig och så lös, att det blott behöfves vigg och slägga. MoB 5: 36 (1783). För mera svårkluvna stockar använde man dessutom träkilar (blegar, kilar, pläggar, viggar), som slogos in med yxan. Levander DalBondek. 1: 495 (1943; om ä. förh.). — jfr JÄRN-, SPÄNT-, STEN-VIGG.
2) (†) kil (se KIL, sbst.2 II 2). Tå han rykte vt yxan, wiste han inthet at sättia wiggen j klyfften igen. Och klämdhe sigh ther igenom ganska illa. Balck Es. 82 (1603). För Näsblod .. Tag en wigg eller kil utur en stegpinne .. stryk öfwer honom med blodet, sätt den samma sedan omwänd uti sitt ställe, så plägar blodet stilla sig. Bruno Gumm. 14 (1762). Enligt från tullkammaren i Trelleborg hitkommen anmälan har inom nämnda tullkammares distrikt bergats följande .. fynd i öppen sjö: en mesanmast jemte vigg och en stång. PT 1892, nr 198, s. 4. Viggar medelst hvilka väfstolen sammanhålles. Sundén AllmogelVg. 62 (1903).
3) (†) om forntida verktyg l. redskap (i sht stenyxa) (som enl. folktron härstammade från åsknedslag o. till följd därav var utrustat med magiska egenskaper), torsvigg, torskil; ngn gg äv. om guden Tors hammare i den fornnordiska mytologin (l. motsvarande attribut hos vissa andra mytologiska figurer). Hans Boga när han spänd, kund mäd en lijten Skäkta, / Thors Wigg mäd brinnand Eld bewäpnat, öwer-mäkta. Lucidor (SVS) 83 (1672; uppl. 1997). 1818 äro till Lunds Hist. Museum gifne: .. 1 mejsel, 2 små viggar, 1 knif, allt af flinta. 2VittAH 13: 238 (1830). Somliga tro att en kil eller wigge faller ned der åskan slår ned, men så är det icke. Berlin Lrb. 108 (1852). Thor håller i handen en vigge af sten, som får namn af Thor-vigge, och som stundom hittas i marken. En sådan Thorvigge eller Thorvigge-sten är god att hafva i huset, till skydd emot all slags trolldom. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 231 (1863). Vulkanus hamrade viggar / till Jupiters starka hand. Fallström VDikt. 2: 179 (1890, 1899). Fridegård Offerrök 38 (1949). — jfr STEN-, ÅSK-VIGG.
4) [sannol. utvecklat ur 3] (sken l. stråle från) blixt (se d. o. 1 a); äv. (o. i sht) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; utom ss. senare led i ssgn ÅSK-VIGG numera bl. ålderdomligt. Frese VerldslD 85 (1714, 1726). Krigets vigge slår den oskyldige jemte den skyldige. 1SAH 4: 161 (1791, 1809). Den Ewiga kärleken bär icke hämndens wiggar i sin hand. Ödmann StrFörs. 1: 226 (1799). En blixt från molnfri himmel ilar / Ned genom öde rymder. O hur klar / Dess vigges eld! Oscar II 2: 198 (1887). Taklöken .. är en urgammal kulturväxt, vilken utom som läkedomsplanta odlades därför att den var helgad åt åskguden, som skonade huset för sina viggar. RisebergaB 88 (1931). — jfr BANN-, DUNDER-, LJUNGELDS-, TORDÖNS-, TORS-, ÅSK-VIGG o. MIDDAGS-VIGGE.
5) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2, om ngt som har formen av l. liknar l. fungerar ss. en kil (se KIL, sbst.2 II 1, 2) (jfr KIL, sbst.2 II 3); ngn gg äv. om oresonlig l. argsint o. d. person, numera bl. ss. senare led i ssgrna ETTER-, TVÄR-VIGG; jfr 4. Forsius Fosz 520 (1621). Allmenne haat (är) een wigg som skillier herre och undersåtare åth. Gustaf II Adolf 76 (c. 1620). Tessin Skr. 11 (1761; om person). Något ofvan eller något nedan om den ankyloserade (dvs. sammanväxta) ledgången blottas en punkt af benet, hvarur man med tvenne såg-tag utskär en vigge eller klyfta; benet knäckes derefter med lätthet och lemmen återbringas i dess normala direction. Hygiea 1841, s. 392. Det är den korsformade viggen som är ursprungsmodellen till Heisswecken, som var kryddad med kummin. Widell Sockerbag. 128 (1995).
Ssgr (i allm. till 1, 2; numera bl. tillf.): VIGG-FORMAD, p. adj. kilformig. Han fortsatte åter obekymrad sin färd med blicken fästad på den viggformade fåra, hvilken båten efterlemnade på sjöns yta. Saima 1845, nr 4, s. 3. Det viggformade brödet fanns avbildat i ett ikonografiskt material från första delen av 1200-talet. Widell Sockerbag. 129 (1995). —
-FORMIG. som har formen av en kil; jfr -formad. Hwitt (tackjärn), med blanka planiska fläckar, som wid sönderslagningen faller ofta uti wiggformiga, eller stråliga stycken och gryn. Rinman JärnH 1010 (1782). Unni sade (om flyttfåglarna): ”Det är Wodans fåglar. De flyga viggformigt”. Melin VikSaga 4 (1910). —
-LIK. särsk. om fågelstjärt l. växtblad: som liknar l. påminner om en kil. Wollimhaus Ind. (1652). (Selleri)Roten är tjock, tapplik .. Bladen wiggelike. Fischerström 1: 145 (1779). Tordmulen .. har vingarna smala och spetsiga, räckande öfver stjärtroten. Stjärten är vigglik. 2NF 1: 503 (1903). —
(4) -MÖNSTER. särsk. vävn. sicksackmönster. Västerbottens palmettrya hade genom bearbetning av Maria Andersson närmast fått karaktären av skånskt viggmönster. SvSlöjdFT 1923, s. 124.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content