publicerad: 2019
VURMA vur3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. w-)
1) (†) motsv. VURM 1: handla l. bete sig l. uppträda l. tala förvirrat l. bortkommet; äv.: hänge sig åt drömmeri l. svärmeri o. d.; i p. pr. äv. i adjektivisk anv., om ngt sakligt: som kännetecknas av förvirring o. d. Cavallin Herdam. 3: 275 (1712). At jag en bokmal är, som vurmar natt och dag, / Hwaraf snart hända kan at jag blir hufvudsvag. Strand NeliSuec. 111 (1762). Emellertid hafva en Bürgers och en Goethes namn ej förfelat sin verkan på hundrade små vurmande hufvuden. Leopold 5: 128 (c. 1820). Din höga vishet, / Har den ej hittat något sanskrit-blad, / Som lärt dig, hur en älskare kan vurma? Atterbom LÖ 1: 171 (1824). Han började vurma och slutligen utbröt den våldsammaste galenskap. Lagergren Minn. 3: 158 (1924).
2) uppvisa l. hysa (ett starkt l. överdrivet) intresse (för ngt l. ngn) l. (stark) längtan (efter ngt l. ngn); särsk. (o. i sht) i förb. med prep. för (förr äv. i l. med l. om l. på); jfr DILLA 2, SVÄRMA 7 c. (Eng.) Bookish .. (sv.) en som wurmar i böcker. Serenius D 4 b (1734). Det har i Sverige blifvit en modesak, att vurma om secter och såkallade skolor. BrinkmArch. 1: 342 (1826). Det aldra kuriösaste är, att de, som vurma med sina stam-taflor och på dem bygga storhets-anspråk, icke alls äro så noga med den frågan, hurudana anorne varit. Vinterbl. 1853, s. 14. Man vurmar i den förnäma världen för jakt och trädgårdsskötsel. Lamm Oxenst. 2 (1911). Den där tiden, då både hög och låg vurmade på andebesvärjelser. Personne SvTeat. 2: 21 (1914). Flertalet nyhumanister vurmade för den klassiska filologin och den nationella litteraturen. Östling NazSensm. 157 (2008). — särsk. (†) fundera l. spekulera l. grubbla (på ngt), umgås med planer (på ngt), i förb. med prep. på (ngn gg äv. med). Oaktadt den ringa böjelse han har för vår Poësie, vurmar han ändock nu .. dermed att göra ett slags commentarium öfver fyra verser, dem man tillsändt honom. Stiernstolpe DQ 3: 172 (1818). Då han supit sig full .. vurmar han på att köpa ett landthus. Rydberg Frib. 179 (1857). Auerbach (1916).
Avledn. (till 2): VURMARE, m.//ig. om person som vurmar för ngt; jfr vurm 3. Öfverhufvud synes hr M. H. vara mera estetiker än egentlig vurmare för den ytterst konstfullt sammansatta musiken. AB 30/9 1862, s. 2. En vurmare för vetenskapliga kuriositeter. AB 22/4 1865, s. 3. Linné var .. en vurmare både för det inhemska och småländska. SmålP 7/6 2012, s. A6. jfr ordens-vurmare.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content