publicerad: 2019
VÄDJA vä3dja2, v. -ade, förr äv. -er, vadde, vatt, vadd; förr äv. VÄDJAS, v. dep. vädes l. väds, vaddes l. väddes, vatts l. vätts. (inf. o. pr. pl. dep. vädas (hw-, w-, -e-, -es) Holof. 25 (c. 1580), Dalin (1855). vädjas (w-, -e-, -æ-, -dh-, -i-) JönkTb. 122 (1528), Dalin (1855). väds (w-, -z) Lucidor (SVS) 94 (1672; uppl. 1997), Strand Tidsfördr. 2: 83 (1763). väss Chenon Heywood 2–3: 134 (1773). wädgas Dähnert 1395 (1784). — pr. sg. vädjar (w-, -i-) Abrahamsson 672 (i handl. fr. 1680) osv. vädjer (w-, -i-) PErici Musæus 2: 13 b (1582), Widegren (1788). vädes Sahlstedt (1773), Dalin (1855). väds (w-, -e-, -æ-, -z) Holof. 26 (c. 1580; i vers), Hedberg Bröll. 38 (1865). väss (w-, -sz) Nordenflycht QT 1745, s. 161 (i vers), GFGyllenborg Vitt. 3: 260 (1797). wädies Ernhoffer Ench. 108 a (1591). — pr. sg. pass. vädjas (w-, -i-) FörarbSvLag 4: 461 (1688) osv. wedes Gustaf II Adolf 55 (c. 1620: lagwedes). — imper. dep. väds (w-, -z) Lucidor (SVS) 128 (1674; uppl. 1997), Atterbom LÖ 2: 99 (1854). väss (w-, -ess, -z) Beronius Reb. C 3 a (1674), VittarbSamhSthm 1: 102 (1759). wädjas NorrlS 14: 131 (1673; rättat efter hskr.). wätz Lindner Tijdhfördr. 107 (1641). wääs HeerdaQwäde 32 (1700). — ipf. sg. vadde (w-) OPetri Tb. 128 (1526), Widegren (1788). vädjade (w-) 1Saml. 7–9: 45 (1775) osv. wedde BtÅboH I. 13: 23 (1638). wädste VDAkt. 1793, nr 203. vaddes (hw-, w-) 2SthmTb. 4: 497 (1574), Giese Sprachm. 1–3: 282 (1730). väddes (w-) ALaurentii Ciegler 24 (1620), Dalin (1855). — sup. vadet VadstÄTb. 128 (1587), 3SthmTb. 2: 323 (1599). vatt (w-, -dt(t)) UpplDomb. 2: 21 (1578), Widegren (1788). vädh BtFinlH 3: 59 (1536). vädjat (w-, -e-, -dh-, -i-, -dt) HSH 29: 119 (1542: forwediat) osv. waadt UpplDomb. 3: 183 (1602), Schroderus Os. III. 1: 214 (1635). wat UpplDomb. 2: 11 (1578). wädt Sahlstedt (1757). hwadts Giese Sprachm. 1–3: 282 (1730). waddes ÄARäfst 122 (1596). wadz 3SthmTb. 2: 325 (1599), Balck Es. 45 (1603). watz Lindner Tijdhfördr. 95 (1641). wäds (-z) NorrlS 1–6: 323 (1586), Bliberg Acerra 206 (1737). — p. pf. vadd (w-) BtFinlH 3: 109 (1540: forwatt, n.), 3NF 12: 622 (1930: Lagvadd). vädjad (w-, -i-) Schmedeman Just. 1321 (1692) osv. wad (-dh) Gustaf II Adolf 238 (c. 1620: laghwad), NoraskogArk. 5: 135 (1624: Lagwadhe, pl.). wädda, pl. VgFmT III. 1–2: 21 (1640: Lagwädda)). vbalsbst. VÄDJAN (se avledn.), VÄDJANDE, VÄDJELSE (†, Lind (1749)), VÄDNING (†, Linc. (1640), Verelius 268 (1681)); VÄDJARE (se avledn.), VÄDJERSKA (†, Heinrich (1814)).
Ordformer
(vedj- (w-, -dh-, -i-) 1524–1800 (: vedjekamp). väd- (hw-, w-) 1672–1855. väddi- i ssg 1668 (: väddiepenningerne). vädj- (w-, -æ-, -dh-, -i-) 1526 (: wädiobanen) osv. wed- c. 1580. weddi- c. 1620. wetij- i ssg 1593 (: wetijemåll). wädg- 1784. wägi- 1680–1689. -a 1524 osv. -as 1528–1865)
Etymologi
[fsv. väþia, vädhias; motsv. fd. wædhæ, wedde (d. vædde, nor. vedde), fvn. veðja, got. gawadjon, förena, förlova, fsax. weddion (mlt. wedden), mnl., nl. wedden, ffris. weddia, fht. wettōn (mht., t. wetten), feng. węddian (eng. wed); avledn. av VAD, sbst.7 — Jfr VÄDJE]
1) (†) slå l. hålla l. ingå vad (se VAD, sbst.7 3); särsk. i sådana uttr. som vädja (med ngn) om l. (up)på ngt; äv. tr., dels med obj. angivande vadinsatsen, dels med satsformat obj. (vanl. bestående av att-sats (äv. allmännare, närmande sig bet.: bedyra l. försäkra l. lova)); äv. ss. dep. Så at the moste .. vpgiffue stadhen tå. / Ther torff iag friligen wedas vppå. Holof. 25 (c. 1580). Hade Mårthen Vlfsson och Håkon Suensson vad(e)t om ett st(yck)e eng(ils)tt (dvs. ett slags kläde). VadstÄTb. 128 (1587). En köpman i Venedigh, then ther waddes medh andre Köpmän om 4000. Gylden, at hans Hustro gick haffuande medh en Son. Schroderus MenSpeg. G 8 b (1622). Jag wäds min Secht skall blifwa af större antahl och wärde, än alle förrige. Gyllenborg Vill. 60 (1721). Han tilböd Harrison, at vädja fem mot en, at Uret gick galet. VetAH 1765, s. 10. Dalin (1855). — jfr FÖR-VÄDJA. — särsk. i förb. med imper. av KOMMA (se KOMMA, v. I 1 a ε), särsk. i det mer l. mindre interjektionella uttr. kom väds, mer l. mindre liktydigt med dels: jag slår vad, dels: jag bedyrar l. garanterar l. lovar bestämt. NorrlS 14: 131 (1673). Men får iag dhem än een gång fatt, / Kom wäsz, innan dhe slippa, dhe sku giöra gott. Beronius Reb. C 3 a (1674). Kom wäsz, at någon Tyf brutit sig in, och stulit ifrån mig min Kista. Modée HåkSmulgr. 31 (1738). Kom! väds, att hon, i morgonstundens ro, / Vill åt min vass ett lika qval förtro. Atterbom LÖ 2: 99 (1854).
2) (†, utom i ssgn VÄDJO-BANA) tävla l. strida l. kappas; äv. ss. dep. (Lat.) concertare .. (sv.) Täfla, strida, wädjas med någon. Ekblad 54 (1764). Då Orwar-Odde med sina kamerater wädjade och giorde simme-prof, hölt Konungs-dottren ringarna. 1Saml. 7–9: 45 (1775).
3) (i sht i ä. juridiskt spr.) i fråga om begäran att dom l. rättegångsmål o. d. för förnyad prövning hänskjuts från lägre instans till högre (urspr. förbundet med erläggande av vadepenning; jfr VAD, sbst.7 2): överklaga l. appellera (se d. o. 3) l. besvära sig (se BESVÄRA, v.1 III 2 b δ); förr särsk. i sådana uttr. som vädja (e)mot l. (i)från ngt (l. ngn) (ss. en dom l. part l. instans o. d.); i sht förr äv. tr., med obj. betecknande sak l. mål o. d.; förr äv. dels ss. dep., dels refl. (se slutet). Tha wart hon(no)m bwdit at han skwlle wedie emot dome(n), Hwilkit doch han tha eÿ giorde wtan gik syn wegh. OPetri Tb. 27 (1524). Bwddom for:de Ollaff Skaningh ath wædias emodh oss, thet han ingalunde göre wilde. JönkTb. 122 (1528). Om Wadet ifrån Fougden, Borgmästaren och Rådhet hafue wij det .. förordnet, Att ingen skal måge wädhia ifrån deres doom, Medh mindre Saken är wärd 400 Mark. Lyberg GPprFalunDal. 1: 114 (i handl. fr. 1624). Att en fattig part, fast han hafwer en rättwis sak, kan intet äga 5 daler sm:t att wädia med, som här till har warit brukeligit, och således i brist af wadepenningar måste gå sin sak qwitt. FörarbSvLag 3: 212 (1715). Man har ej varit blind för det mindre riktiga i, att medlemmar af det mindre konsistoriet sutto i det större, då mål vädjade från det förra förehades i det senare. Annerstedt UUH II. 2: 8 (1909). Sedan HovR i vädjat tvistemål beviljat part fri rättegång med biträde, förordnade HovR:n genom beslut under rättegången, att förmånen av fri rättegång skulle upphöra. 1NJA 1963, s. 75. — jfr FÖR-, IN-, LAG-, MOT-VÄDJA. — särsk. i vissa prep.-uttr. angivande till vilken instans o. d. en dom osv. överklagas; förr äv. refl.
α) i förb. med prep. till. BtFinlH 3: 59 (1536). Jagh wädier migh frå domaren til Midlaren. PErici Musæus 2: 13 b (1582). Hwar sigh så tildroghe, att saken kunne angå lijf, lem eller ähra, då måghe de hafwa macht att wädia ifrån hans dom till Sweriges Konungh. RA II. 2: 277 (1617). Den talande Advocaten var den som hade vädjat målet til Öfver-Huset. Björnståhl Resa 4: 344 (1782). Förra året dömdes .. (han) till villkorlig dom och böter för stöld och narkotikabrott. Hovrätten fastställde senare straffet. Mannen har nyligen vädjat till Högsta domstolen om att ta upp fallet. BoråsTidn. 15/5 2003, s. 5.
β) (†) i förb. med prep. under. OPetri Tb. 34 (1524). Wadde Lasse i oxetera emoth norboenn vhm thet stycke engh emellonn them vnder eenn lagmans dom. UpplDomb. 5: 96 (1579). Medh denne .. doom wilde Erich Larsonn sigh int(et) nöÿa, vthann wadde sigh der ifrånn vndher .. richzenns råådz högwijse doom .. (med) sine wadpening(er). 3SthmTb. 6: 162 (1606). Wädias .. ifrån kiämnerrätten under rådstugurätten; men från rådstugurätten under konungens hofrätt. FörarbSvLag 4: 461 (1688). Missnöjd part hade .. rätt att vädja under nästa landsting mot häradssynens utsago, varvid han hade att erlägga tre mark i vadepenning. SvLantmät. 1: 591 (1928; om förh. under 1600-talet).
4) [eg. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 3] vända l. rikta sig (till ngn l. ngt dels för avgörande l. bedömning o. d., dels för att söka påverka l. göra intryck (se särsk. a)); särsk. (o. i sht) i förb. med prep. till; äv. mer l. mindre liktydigt med: hänvisa (till ngt); förr äv. dels: protestera l. klaga (se KLAGA, v. 3), dels med obj.: hänskjuta (ngt (till ngt)). Propheten Daniel wille wädhia sina saak ifrå laghen til Euangelium. AAAngermannus VtlDan. 400 (1592). Ty Kölden biuder moot och wil thet ej tilstädia / At the (dvs. rök o. damm) få stjga up, dock dierfz Naturen wädia / Och wil ej från sin Rätt i någon måtto wjka. Spegel GW 70 (1685). Tiderna torde väl ännu vara kinkota, och ty vädjer jag till efterverldens oväldugare omdömme. Höpken 1: 228 (1745). Läraren (kan) ibland vädja till barnens omdömesförmåga för att låta dem angifva, hvar felet finnes och hvari det består. Svensson Sångmet. 40 (1889). All makt vilade ytterst i prästens hand; till honom vädjade man, och hans ord voro utslagsgivande. Malmberg Fiskebyn 19 (1919). Mitt i natten kunde det hända, att någon vägfarande sökte skydd och vädjade till prästgårdens asylrätt. MinnGPrästh. 1: 211 (1924). För en tid sedan vädjade Tysklands utrikesminister .. till EG om att söka harmonisera asylreglerna. DN 23/10 1992, s. A5. — särsk.
a) söka påverka l. göra intryck (gm att rikta sig till ngns känslor l. handlingsberedskap o. d.); äv.: bönfalla; särsk. dels i förb. med prep. till, dels i p. pr. i adjektivisk anv. (äv. i överförd anv., om blick l. röst o. d.); äv. ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv., om bön l. anhållan. Om de sanningar, dem oppositionen säger sig hafva framställt, varit i sjelfva verket sanningar .. så hade de nödvändigt gjort sig sjelfva gällande .. utan alla vädjanden till hopen. Livijn 2: 298 (1834). Mången vädjande blick af Gädda hade låtit Moss fullkomligt tydligt begripa att han blef skonad. Carlén Köpm. 2: 178 (1860). Af de många barnen blef han hennes käraste, och detta så mycket mera, som ej blott den rika, andliga begåfningen utan också kroppslig svaghet vädjade till hennes hjärta. Weibull LundLundag. 225 (1891). De vädjade inte direkt men någon viskade i hans öra att han borde söka upp priorinnan. Johnson DrömRosEld 31 (1949). Han hade vädjat om min förståelse. Johansson GogAns. 156 (1989).
b) i sådana uttr. som vädja till vapnen, ta till vapen, börja krig. Det Brittiska Ost-Indien wille ej umbära en inkomstkälla, hwilken hotade att undergräfwa folkkraften och wälståndet i China. Det blev nödwändigt att wädja till wapnen. SKN 1843, s. 118. (Religions)frågan kunde till slut icke lösas utan att man vädjade till svärden. 3SAH 6: 9 (1891). För Israels del talar politiska skäl mot att vädja till vapnen. SvD 22/7 1975, s. 3.
Ssgr: A (†): VÄDJE-BANA, -LOPP, se C. —
(3) -MÅL. (vädje- 1593–1973. vädjo- 1737–1889) särsk.: mål (se mål, sbst.2 1) som hänskjuts l. hänskjutits till högre instans, överklagandemål; jfr vade-mål. TbLödöse 292 (1593). För handhafvandet af rättsvården i hofrättens domsagor vore det .. särdeles hinderligt .. om vädjemålens långsamma afgörande ännu skulle vara 4 à 5 år. Hufvudstadsbl. 27/3 1909, s. 5. SAOL (1973). —
(3) -PENNING l. -PENG. (vädje- 1668–1855. vädjo- 1664–1670) vadepenning; i sht i pl. Murenius AV 541 (1664). (Lagläsaren) kastade wedio p(en)ger och appellerade till hofretten. VDAkt. 1670, nr 55. Dalin (1855).
C: (2) VÄDJO-BANA, förr äv. -BAN. (vädje- 1617–1986. vädjo- 1526 osv.) (ålderdomligt) tävlings- l. kapplöpningsbana; äv. allmännare: arena l. tävlingsplats; äv. mer l. mindre bildl., särsk. om levnadsbana l. levnadslopp (särsk. i uttr. livets vädjobana), äv.: yrkesväg. Weten icke j ath the som löpa påå wädiobanen, alle löpa the, män en fåår wädhit (dvs. segerlönen)? 1Kor. 9: 24 (NT 1526). En gulblek hy utmärkte för Honom en kortare wädjoban. GbgMag. 1759, s. 55. En väl affattad plan för hela deras vädjoban, den deras första Lärare hos dem bör inplanta. Acrel PVetA 1793, s. 9. Hwart helst jag på lifwets wädjobana wänder mitt öga, ser jag sorgsna anleten och blödande hjertan. Hagberg Pred. 1: 231 (1814). Första gången svensk idrott i större skala trädde fram på den internationella vädjobanan var vid de Olympiska spelen i Aten 1906. SvD(A) 1/8 1924, s. 11. Genom den orolige och stridbare tyske läkaren och teologen J. K. Dippel .. fördes .. (den radikala pietismen) ut på de kyrkliga stridernas vädjobana. 3SAH LXII. 2: 211 (1951). —
(3) -INSTANS. (†) högre instans (se d. o. II 2) dit dom l. mål o. d. (kan) överklagas; jfr appell-instans. AB 8/7 1897, s. 2. Svenska statens socialförvaltning .. omfattar utom Socialstyrelsen äfven Riksförsäkringsanstalten .. och Pensionsstyrelsen .. och som vädjoinstans öfver dessa två sistnämnda Försäkringsrådet. 2NF 27: 1174 (1918). —
(2) -LOPP. [fsv. vädhiolop; jfr vädje] (vädje- 1609–1738. vädjo- 1734 (: wädio-lops häst)–1958) (†) kapplöpning (vanl. med hästar); äv. mer l. mindre bildl.; jfr vädje. Kan han thet medh skälom eij bewijsa, utan tienistaswenen hafwer wållande warit, att husbonde häst förderfwat wardt, anten i wädielop eller andre fåfenge gerning. Lagförsl. 44 (1609). Gud utmäter vädjoloppet, / Skaparen bestämmer slutet. Collan Kalev. 1: 124 (1864). Det hände .. att man roade sig med ”vädjolopp”, som tillgick så, att ett lag kvinnor i blotta linnet skulle springa i kapp med ett lag karlar. LD 17/2 1958, s. 9. —
-MÅL, -PENNING, se A.
Avledn.: VÄDJA, f., anträffat bl. i oblik form -o. (†) till 1: pant l. insats, särsk. i uttr. sätta ngn i vädjo; jfr vad, sbst.7 1 b. Medhan Pestilentian är såsom een vptendh och brusande Eeldh, böör therföre, then eena then andra icke öffuergiffua, och sättia sijna Wenner och Grannar .. medh sitt eghit Hws och Godz j wädio. PPGothus Und. Ff 7 a (1590). —
VÄDJAN, r. l. f.
1) (†) till 3: ansökan (till högre instans) om omprövning av dom l. mål o. d., överklagan. Vid hvarje bestraffning, som af kyrkan ålägges kyrkans tjenare, kan vädjan ske till en af staten ordnad kyrklig öfverdomstol. GbgVBl. 21/11 1874, s. 2. En ägotvist .. som upptagits i hovrätten utan att vädjan ägt rum i föreskriven form. Ahnlund AOxenstierna 393 (1940).
2) till 4: anhållan l. bön l. ödmjuk begäran; äv. i utvidgad anv., konkret, om dokument innehållande sådan anhållan osv. Hasselroth Campe 253 (1794). Jag anar hvarthän du syftar med denna vädjan till mig .. Du vill locka mig ut på det sluttande planet. Rydberg Varia 33 (1890, 1894). (Han) uppmanar de i Sverige bosatta tyska affärsmännen och andra landsmän att underteckna en vädjan, som senare skall överlämnas till Hindenburg. SvD(A) 21/1 1933, s. 14. Det där lite snälla leendet, som en vädjan om att slippa en tillsägelse. Wahlberg FrusLiv 59 (2003). —
VÄDJARE, m.//ig. [fsv. vädhiare?] till 1: person som slår l. slagit vad; äv. (o. numera bl., tillf.) till 4, om person som vädjar. Män Xantus hölt sigh lijkwäl tillbörlighen emoot sin wädiare, och skänkte honom sitt Huus igen. Balck Es. 46 (1603). Profeten Jeremia är – som de andra skriftprofeterna i Gamla testamentet – en varnare, en vädjare. BoråsTidn. 22/11 1999, s. 5.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content