publicerad: 1932
Ordformer
(hol (hohl, hool) 1527—1836 (: hohlflöjt). holl 1538 (: hollskep)—1827 (: Hollkjells Staf). hul- c. 1585 (: hulskepidt)—1611 (: hulejern). hål (håhl, håål) 1551 (: håltegell)—1930 (: hålsten). håll c. 1550—c. 1847 (: hållfot))
Etymologi
[fsv. hul, hol; motsv. d. hul, isl. holr, fsax., mnt., mnl., holl., ffris., fris. hol, fht., mht. hol, t. hohl, feng. hol, eng. dial. holl; av germ. hula-, sannol. till roten kel, hölja, betäcka (jfr HEL, sbst.1, HJÄLM, sbst.1, HYLSA, HÖLJA, KULÖR). — Jfr HÅL, sbst., HÅLA, sbst., IHÅL, IHÅLIG]
1) skålformig, urholkad, konkav; numera (utom i a) bl. ss. första led i ssgr. Helsingius (1587). (Honung) är ock brukeligit til vthwertes hole och diupe såår. Månsson Åderlåt. 85 (1642). — särsk.
a) [jfr fsv. hul pänninger, mnt. hol pennink] (förr) om mynt som äro präglade bl. på ena sidan (varigenom de erhålla en konkavt formad framsida); i uttr. håla pänningar, ”hålpänningar”, brakteater. Han vthåff sitt egiet sölff må slå små hola pæninger. G1R 4: 332 (1527). 2NF 19: 56 (1913; efter ä. handl.).
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) om sjögång i vilken vågorna gå höga (o. vågdalarna sålunda bli djupa); särsk. i uttr. hål sjö (äv. våg), om stark sjögång; jfr HÅL-SJÖ. W. N. Herres store kraffvel .. ville gerne om bord medh theres (dvs. lybeckarnas) Amirall then store michell; Effter thet ther gick en håll våg, kunde han ther till icke komme. HSH 2: 52 (c. 1550). I hål Sjö nedstrykes och stöttas .. (rån) som vid refning. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 285 (1796). Dalin (1852).
c) [efter t. hohl- i motsv. anv.] i sht tekn. i ssgr: försedd med längsgående urtagning, ränna o. d.
2) försedd med hålighet, ihålig o. d.; numera bl. ss. första led i ssgr. (Herren skall ”locka på” flugor och bin) at the skola komma och .. leggia sigh widh becker, och steenklyfftor, och all holl trää. Jes. 7: 19 (Bib. 1541). Om Tänderna ära hola, så kunna Medicamentz-saaker något wärka. Lindh Huuszapot. 59 (1675). Achrelius Jos. D 2 b (1692). — särsk.
b) [jfr motsv. anv. i nor. dial., holl. o. t.] (†) om bärg o. d.: försedd med hålighet(er). Mootskall gick aff holl bergh. Vish. 17: 19 (Bib. 1541; Apokr. 1921: genljudet som återkastades från bergsklyftorna). Tordön som så ramlar / Och giör at thet i Skoog och hola Bergen skramlar. Spegel GW 69 (1685). Dahlstierna (SVS) 125 (1697). Då tränger .. hettan in i caviteten och i hohla berget. Hiärne 2Anl. 203 (1706).
3) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial. samt av t. hohl, ävensom av holl. hol i uttr. het holle l. het holste van den nacht, den mörkaste delen av natten o. d.] (†) om skog: djup o. mörk. Äy har dän håle Skog så Svarta Mörka wrår. Celsius Orpheus 95 (1687). I stora håla granskogar. Linné Diet. 2: 172 (c. 1750). Vore det bättre försvara sig där (i byn) än i hola skogen. Dahlberg Lefn. 17 (c. 1755; uppl. 1911).
4) i överförd anv. om ljud: ”ihålig”, dov; numera bl. ss. första led i ssgr. Echos hola liud. Spegel ÖPar. 16 (1705).
Ssgr (jfr ssgrna under HÅL, sbst., HÅLA, sbst., HÅLL): A: (1 c) HÅL-BANA, r. l. f. (i fackspr.) längsgående urtagning l. räffla på svärdsklinga o. d., blodrand. Billmanson Vap. 92 (1882). —
(1 c) -BORR. [jfr t. hohlbohrer] (i sht i fackspr.) borr(ten) försedd med längsgående, skålformig urtagning o. med skär i kanten; ofta motsatt: centrumborr, snäckborr o. d. It holat Jern at grafwa vth någhot medh, Itt Holbor. Linc. (1640; under cæstrum). Hålborren .. har skären på sidan och kan insättas i Borrvinden. Handtv. 93 (1874). Östergren (1928). —
(2) -BYGGNAD. [efter t. hohlbau] bef. byggnad med täckta skyddsrum i en befästning; jfr -TRAVERS, KASEMATT. Busch Fästn. 53 (1880). 2NF (1909). —
(2) -DUBBLETT. (i sht i fackspr.) dubblett av ädelsten i vilken den ena av de två delarna är ihålig o. fylld med en vätska som till färgen liknar den äkta ädelstenen; jfr DUBBLETT I 2. JournManuf. 4: 118 (1834). SD(L) 1896, nr 477, s. 5. —
(4) -FLÖJT. [efter t. hohlflöte] mus. i orgel: öppen, vidt mensurerad, 8, 4 l. 2 fots (trä)stämma med flöjtton. Hülphers Mus. 316 (1773). Hennerberg (o. Norlind) 1: 118 (1912). —
(2) -FORM, pl. -ar. (i fackspr.) sluten gjutform vari metall, glas o. d. gjutes. UB 4: 513 (1873). 2NF 9: 1236 (1908). —
(1) -FOT.
2) skom. i överförd anv.: den del av ett skodons botten som sträcker sig mellan klacken o. sulan. 1SkomOrdl. (c. 1847). 4GbgVSH V—VI. 4: 59 (1903). —
-FOTS-FUMMEL. skom. till -FOT 2: fummel som användes vid avputsning av hålfoten på skodon. 2SkomOrdl. (c. 1847). SvSkoT 1926, nr 12, s. 8. —
-FOTS-INLÄGG~02 l. ~20. (fjädrande) skiva av metall med vidfäst läder som inlägges i skodon ss. stöd för hålfoten (i sht vid begynnande plattfot). SvSkoT 1926, nr 12, s. 8. 3NF (1929). —
(1, 2) -GLAS. [jfr d. hulglas, t. hohlglas] (i sht i fackspr.) sammanfattande benämning på ihåliga l. skålformiga föremål av glas. Dalin (1852). Keyser Kemien 2: 266 (1871). Hålglas .. omfattar buteljer, flaskor, karaffiner, belysnings- och hushållsglas. 3NF 8: 732 (1928). —
(2) -GÅNG, pl. -ar.
1) (långsträckt) hålighet i bärg o. d. Strindberg Utop. 222 (1885). (Björnen) gick .. upp i kala fjället och letade en hålgång under klipporna. Berg Sjöf. 161 (1910).
(1) -HAND. [jfr d. hulhaand, t. hohlhand] (utom i fackspr. mindre br.) i sht i sg. best.: håligheten på handens insida; särsk. om den skålformiga fördjupning som uppstår på insidan av handen, då denna hålles ngt hopböjd. Balck Idr. 1: 415 (1886). Wretlind Läk. 6: 19 (1898). (Hon) öste vatten i sin hålhand och tvättade mannens ögon. Levertin Magistr. 5 (1900). Östergren (1928). —
-HANDS-BÅGE. [jfr t. hohlhandbogen] anat. i uttr. djupa resp. ytliga hålhandsbågen, den genom hålhanden bågformigt gående delen av strålbensartären resp. armbågsartären. Müller LbAnat. 186 (1905). —
-HANDS-MUSKEL. anat. i uttr. långa hålhandsmuskeln, från överarmbenet till hålhanden gående, smal muskel; lilla hålhandsmuskeln, tvärgående mindre muskel i hålhanden. Hartelius Anat. 90 (1867). Müller LbAnat. 91 (1905). —
(4) -HOSTA, r. l. f. (†) hosta vid vars frambringande höres ett dovt, ihåligt ljud, ”ihålig hosta”. Hål-hosta (hos kreatur) utmärker merendels en stor galla. VetAH 1756, s. 235. Fischerström 2: 447 (1780). —
(1 c) -ISARE, r. l. m. [sv. dial. hålisare; jfr holl. holijzer, håljärn] (†) = -JÄRN. ÅgerupArk. Bouppt. 1751. Nilsson Ur. I. 1: 7 (1836). —
(1 c) -JÄRN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1710). (hål- c. 1755 osv. håle- 1611—1667) [jfr d. huljærn, t. hohleisen] (i sht i fackspr.) stämjärn med längsgående, skålformig urtagning (”skölp”). NoraskogArk. 4: 28 (1611). Ett halvcirkelformigt håljärn. Werner Korsvirk. 81 (1924). —
(2) -KAKEL. [jfr ä. t. kachel, krus; för bildningen jfr -GLAS] (†) om lerkrus o. d.? Krukmakaren gör aff leer, pottor, krukor, (holkakel). Schroderus Comenius 535 (1639; t.: hohle Kacheln). —
(1) -KINDAD, p. adj. [jfr d. hulkindet, t. hohlwangig] (i sht i skriftspr.) som har insjunkna kinder. Cavallin Kipling Kung 27 (1897). Små bleka, hålkindade, ytterst trasiga ungar. SvD(A) 1921, nr 78, s. 8. —
(1) -KRABB. sjöt. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Hålkrabb: den inåt böjda delen af ett fartygs spant- eller vattenlinje. Ekelöf Ordl. (1898). Smith (1916). —
(2) -KULA. [efter t. hohlkugel] (förr) mil. ”rundkula” försedd med urholkning för krut l. brandsats; motsatt: ”fullkula”. KrigVAT 1850, s. 427. 2NF (1909). —
(1 c) -KÄL. [efter t. hohlkehle] i sht byggn. o. konsthist. horisontalt löpande profilering med konkavt tvärsnitt; särsk. om dylik urtagning i gesims, kornisch, list, sockel o. d.; äv. allmännare, om urtagning, ränna o. d. (i trä, sten l. metall); förr äv. om ett visst slags lister försedda med hålkäl. Stående hålkäl, hålkäl vars båda kanter ligga i samma lodräta plan. Stigande, fallande hålkäl, hålkäl vars övre kant skjuter längre resp. mindre fram än den nedre. BoupptSthm 13/1 1673. Skeppets sockel (på Fru Alstads kyrka) är 2 fot hög och består af en hålkäl med en smal rundstaf deröfver. Brunius SkK 243 (1850). (Taklister med) ingående rundningar eller s. k. hålkäl. ArbB 197 (1887). Den djupa hålkälen under kapitälen. Hahr ArkitH 63 (1902). På kontakten mellan glaciärernas yta och de över densamma uppstickande nunatakkerna (dvs. klipptopparna) inskar isen en hålkäl eller reffelgräns. Ymer 1922, s. 94. BonnierKL (1924).
Ssgr (utom i ssgn -hake i sht byggn. o. konsthist.): hålkäls-gesims. gesims försedd med hålkäl. Waldenström Österl. 714 (1896). Hahr ArkitH 10 (1902).
-hake. hovbesl. till skärpning av hovbeslag använd skruvhake försedd med två urtagningar i form av hålkäl. Bergman Hofbesl. 75 (1905).
-KÄLAD, p. adj. [jfr t. hohlkehlen, förse med hålkäl] (i fackspr.) försedd med hålkäl. Brunius SkK 162 (1850). Kyrkans huggna, hålkälade sockel. Ekhoff StClem. 37 (1912). —
(1 c) -MEJSEL. [jfr d. hulmejsel, t. hohlmeiszel] (i sht i fackspr.) jfr -JÄRN. Nordforss (1805). Den s. k. hålmejseln (bland stenåldersredskapen) .. hvars eggdel redan vid tillslagningen urgröptes. Hildebrand FörhistF 377 (1875). Ymer 1917, s. 131. —
(2) -MUR. byggn. mur av tegel l. betong försedd med invändig hålighet, ”kanal(er)” o. d. 2NF 35: 453 (1923). —
-NUNNEÖRT~002. bot. hålört. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 59. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 30 (1901). —
(2) -PATRON, r. l. m. svarv. ihålig ”patron” som fasthåller arbetsstycket (vid invändig svarvning av ihåliga föremål). UB 6: 310 (1874). 2UB 8: 50 (1900). —
(2) -PROJEKTIL. mil. projektil försedd med urholkning för krut- l. brandsats; jfr -KULA. Fries Krutl. 95 (1869). 2NF 35: 1283 (1923). —
(1 a) -PÄNNING. [jfr ä. d. hulpenning] (förr) brakteat. Hallenberg Myntcab. 134 (1804). Brunius SkK 629 (1850). —
(1 c) -RAND. urtagning l. räffla i trä o. d.; i sht om ”rännan” på en skidas undersida; jfr -KÄL. (Telemarksskidan) är merendels utan ”hålrand” på undersidan. TIdr. 1882, s. 16. Balck Idr. 3: 176 (1888; om rännformig urtagning i bom). 2NF 25: 987 (1917). —
-ROT, se d. o. —
(2) -RUM. [jfr d. hulrum, t. hohlraum]
1) tomt rum l. utrymme inuti ngt; hålighet, kavitet. Ifrån den innersta jordens cavitet eller hohlrum. Hiärne 2Anl. 330 (1706). Holmström Naturl. 1: 152 (1888). Kroppens serösa hålrum (lungsäck, ledgångar o. s. v.). 2NF 25: 1387 (1917). (Jordbävningar) kunna uppstå genom instörtning av underjordiska hålrum. Sörlin JoL 40 (1925).
(1 b) -SJÖ. (†) hög sjö, svår sjögång. Månsson Siöb. 22 (1644). Wid Caput Cantij een grymmer Holsiö swallar. Spegel GW 95 (1685). När et Skepp rullar och kastar sig i en hål-siö, blifva de fläste menniskior siuka. Triewald Förel. 1: 130 (1728, 1735). Möller (1807). —
(2) -SKEPP. sjöt. eg.: hela det hålrum som bildas av skeppsskrovet, motsatt: överbyggnad; numera bl. benämning på det utrymme (l. de utrymmen) som finnes (finnas) närmast ett fartygs köl l. botten; i sht sammanfattande om rummen under trossdäcket; numera bl. i sg. best. Hollskep (dvs.) sielffue buken och wijdden j skepet. VarRerV 49 (1538). När .. (de sjöfarande) skulle få sig matt, ginge the allesammans neder i hulskepidt, så at ingen bleff åffuan på öffuerluppidt (dvs. däcket). Brahe Kr. 10 (c. 1585). Tornquist Utk. 2: Förkl. 9 (1788). UFlott. 2: 41 (1904). Smith (1916). —
(3) -SKOG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) djup o. mörk skog. Tiderus GrLat. 46 (”49”) (1626). Hål-skog, stor och tiåck skog. Schultze Ordb. 4336 (c. 1755). En vild hålskog, uppfylld af stenharg, myrar och oländig mark. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 2 (1863). LD 1905, nr 101, s. 2.
Ssg: hålskoga-klyfta. (-klöffter, pl.) (†) klyfta i djupa skogen. Dahlstierna (SVS) 156 (c. 1700). —
(1) -SLIPAD, p. adj. om ägg på yxa, hyveljärn o. d.: konkavt slipad, ”skålig”. VetAH 1796, s. 147. Hålslipade flintyxor. TurÅ 1919, s. 11. —
(1 c) -SOND. [jfr t. hohlsonde] med. Hålsond, en kort, smal, med ränna försedd ten af silfver eller annan metall. Swalin Ordl. (1847). SFS 1863, nr 47, s. 6. —
(1) -SPADE. [jfr t. hohlspaten] (i sht i fackspr.) spade med rännformigt blad. LB 1: 311 (1901). 2NF 26: 468 (1917). —
(1) -SPEGEL. [jfr d. hulspejl, t. hohlspiegel] (numera föga br.) inbuktad, konkav spegel; äv. bildl. Fahlcrantz 2: 100 (1826, 1864; bildl.). Östergren (1928). —
(2) -STEG. [av t. hohlsteg] boktr. av stilmetall gjutet, ihåligt stycke som användes ss. fyllnad i tryckformen, blysteg. Nordin Boktr. 72 (1881). —
-STEN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1712). [jfr d. hulsten, t. hohlstein]
-TEGEL.
1) [jfr d. hultegl, t. hohlziegel] byggn. till 1: rännformigt taktegel; i sht förr, om ett slags halvcylindriskt taktegel som lades i dubbla rader så att den övre, konvext liggande raden täckte fogarna i den undre, konkavt liggande, munktegel; jfr HANNE 4. VarRerV 24 (1538). G1R 22: 286 (1551). Om än så många Diefflar j Stadhen woro, som Holteghel på Hwstacken äro. PPGothus Und. K 5 a (1590). ArbB 160 (1887).
2) i sht tekn. till 2: konstgjord byggnadssten (tegel o. d.) försedd med invändig hålighet l. ”kanal(er)” o. d. UB 4: 411 (1873). 2NF 28: 634 (1918). —
(2) -TRAVERS. [jfr t. hohltraverse] bef. tvärvall med hålrum; motsatt: fulltravers. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 10. 2NF 12: 49 (1909). —
(2) -VEN. [jfr t. hohlvene] anat. benämning på vardera av de två största venerna; särsk. i uttr. övre hålvenen, nedre (förr äv. undre) hålvenen, ven som uppsamlar blodet från huvudet, halsen o. de övre lemmarna, resp. från bäcken- o. bukinälvorna samt de nedre lemmarna o. tömmer det i högra hjärtförmaket. Thorell Zool. 1: 78 (1860). Thunberg KroppByggn. 41 (1907). —
(1) -VÄG. [jfr d. hulvej, t. hohlweg] djupt liggande, trång väg (i ett bärg, en ås o. d.); trång dalgång. HH 20: 72 (c. 1580). Vi kommo in i djupa vilda hålvägar med höga bergknallar på ömse sidor. Ödman VårD 1: 187 (1881, 1887). Östergren (1928). —
(2) -VÄGG. veter. sjukdom i hästens hov, bestående i sprickbildning mellan hornväggens skydds- o. bladlager. Bendz Hofbesl. 56 (1866). Bergman Hofbesl. 152 (1905). —
(1) -YXA. [jfr d. huløxe, nt. dial. hölexe] (†) däxel med bladets ägg på undersidan hålslipad, krum däxel. Ambrosiani DokumPprsbr. 201 (i inventarium fr. 1788). 1 st. tängsla (dvs. däxel) eller Hålyxa. VLBibl. 1806, Bouppt. fol. 131. Rothstein Byggn. 330 (1857). —
(2) -ÅDER, förr äv. -ÅDRA. [jfr d. hulaare, t. hohlader] (numera föga br.) anat. hålven. Övre hålådern, övre hålvenen; nedre (förr äv. undre) hålådern, nedre hålvenen. Lindh Huuszapot. 143 (1675). Högra förmaket får sitt blod från övre och nedre hålådern. Broman Männ. 1: 137 (1925). —
(1) -ÄGG, r. l. m. (i sht i fackspr.) hålslipad ägg. Fornv. 1906, s. 278. Liten tjocknackad stenyxa med hålegg. Därs. 1910, s. 267. —
(1) -ÖGD, förr äv. -ÖGAD, p. adj. [jfr d. huløjet, t. hohläugig] om person: som (på grund av sjukdom, svält o. d.) har djupt insjunkna ögon med åtföljande starkt markerade ögonhålor; äv. bildl. Magher j ansichtet och holögder. BOlavi 97 b (1578). Hålögd som ett nattens spöke. Hagberg Shaksp. 2: 292 (1847). Den .. hålögda tomhet, som stirrade mot henne ur hela tillvaron. Benedictsson Ber. 26 (1887). Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av. Lagerlöf Kejs. 236 (1914).
-ÖRT, se d. o.
B (†): HÅLE-JÄRN, se A.
Spoiler title
Spoiler content