ABSID absi4d l. ap-, l. ABSIS ap4sis l. ab4- (skrifvas äfv. ap-; -d brukas föga i obest. sg.), r. (l. m.); best. -den, ngn gg -sen, t. ex. Lundin N. Sthm 230(1890), stundom i best. anv. -s utan slutart.; pl. -der.
Etymologi
[af fr. abside, lat. absis, apsis, -idis, gr. ἁψίς l. ἀψίς]
eg. rundning, hvälfning.
1) byggn. halfcirkelformigt o. med halfkupol täckt utsprång, som bildar afslutningen (det innersta) af kyrkobyggnad l. basilikeartad byggnad l. del af sådan. (Högaltaret) har en .. passande hållning i jemförelse med absiden eller utsprånget. Brunius Metr. 257(1854). Dalin(1871). NF(1875). Äfven tvärskeppen (i romanska kyrkor) afslutas (stundom) medelst absider .., under det i Cistercienserordens kyrkor absis alldeles försvinner. Dietrichson Det skönas verld 2: 302(1879).
2) astr. en af de båda ändpunkterna af en planetbanas storaxel. Melanderhjelm 1: 277 (1795).
