BITESTIKEL bi3~tästik2el l. ~test-; r. l. m.; best. -eln, sällan -klen; pl. -klar.
Etymologi
[jfr t. nebenhode; se BI-, prefix1 2]
anat. bihang till testikeln hvilket är fäst vid dess bakre rand o. utgöres af sädesledarens i ett knippe förenade vindlingar; jfr BISTEN. B. F. Fries i Årsber. t. VetA 1834, s. 170. (Sädesledarens) främre ända, som slingrar sig tillsammans förvandlas till bitestikeln (epididymis). Sundström Huxley 95 (1874). Den öfre tjockare delen af bitestikeln kallas hufvudet, den mellersta, kroppen, den nedersta, svansen. Hartelius Anat. 168 (1884). NF 16: 101 (1891).
