publicerad: 1924
BUK bɯ4k, r. l. m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(buck, bwck 1527—1678. buker, sg. (i bet. 2) 1735—1749)
1) (jfr anm. nedan) benämning på (främre sidan af) bålen nedom bröstet; hos djur med horisontal kroppställning: kroppens undersida (bakom bröstet); mage; äfv. bildl.; ofta motsatt RYGG; jfr LIF.
a) med tanken särsk. fäst vid det yttre; stundom i pregnant anv.: stor l. framskjutande l. nedhängande buk, hängbuk, ”mage”. Korna gingo till buken i saftig klöfver. (Gud sade till ormen:) Tu skalt gå på tin bwk. 1Mos. 3: 14 (Bib. 1541). Man klappade sig på Buken sen man ätit. Dalin Arg. 1: nr 14, s. 3 (1733; uppl. 1754: magen). Han var så eländig, att den som var svagsynt hvarken kunde se buk eller bak på honom. Hagberg Shaksp. 3: 328 (1848). Starkare fettbildning hvälfver buken. NF 2: 1426 (1878). Bottenfärgen (hos svartfotade katten) .. ljusnande mot haka, buk och benens insida. 3Brehm 3: 96 (1922). — jfr GRÅ-, HVASS-, HVIT-, HÄNG-, HÖ-, ISTER-, MUSKEL-BUK. — särsk. (i sht garf.) om bukpartiet af ett skinn. Ett partie sämskade Bukar och halsar. BoupptVäxiö 1773. En god hud är bred i buken. Hirsch LbGarfv. 19 (1898). jfr GRÅVERKS-, SOBEL-BUK.
b) med tanken särsk. fäst vid det inre. Inälfvorna i bröstet och buken. Schroderus Comenius 276 (1639). — särsk.
α) med tanken särsk. fäst vid magsäcken (o. tarmarna): mage; ofta i ordspr.; i sht i äldre religiöst språk ofta ss. symbol för det timliga l. jordiska; jfr BUK-RIKE. Thå begynte .. (den förlorade sonen) till begära opfylla sin bwk medh såådhor ther swinen medh föddes. Luk. 15: 16 (NT 1526). Theras bwk (är) theras gudh. Filipp. 3: 19 (Därs.). Bwken mättas förr än Ögat. Grubb 59 (1665). Det bullrar i buken. Bellman 1: 148 (1771). Kom sällan hand vid korken! Regera strängt din buk! Karlfeldt FridLustg. 74 (1901).
β) [jfr motsv. anv. i fsv., (ä.) d., mnt., holl. o. t., äfvensom lat. venter, fr. ventre o. gr. γαστήρ] (†) i fråga om kvinnor, med tanke på att lifmodern har sin plats i buken; stundom närmande sig bet.: lifmoder, kved, moderlif. Helsingius F 7 a (1587). Ptolomeus .. predikadhe .., at Christus war Aflat jämte Marie Hierta .. och icke vthi Buken. Schroderus Os. III. 1: 12 (1635). Gudh giwe dett wore lilla barne i buken. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 68 (1693). Därs. 122 (1697).
γ) [ytterst efter hebr. bäten] (†) om buken betraktad ss. säte för tankar o. känslor. Min ande ängslas j minom bwk. Job 32: 18 (Bib. 1541; Luther: in meinem bauch; öfv. 1780: bröst). Effter iagh sådant hörer, så är min bwk bedröffuat. Hab. 3 (”4”): 16 (Därs.; Luther: bauch).
δ) (†) bildl., i uttr. jordens buk, jordens inre l. innandöme. Palmcron SundhSp. 170 (1642). Haartman Salonius 55 (1730).
c) [jfr motsv. anv. i d.; jfr äfv. RYGG] (i sht i ssgr, fullt br.) bot. bildl., å enbladig(t) frukt(ämne): den sida där fruktbladets kanter växt samman, buksöm; äfv. å frö: den del där fröärret (förr stundom kalladt ”nafvelgropen”) sitter; jfr BUK-SIDA 2, -SÖM 2. Marklin Illiger 427 (1818).
Anm. till 1. I vårdadt tal undvikes numera ordet buk i fråga om människor ss. ”opassande”, o. detta har gällt ganska länge. Redan Dalin utbyter det vanl. i andra uppl. af Arg. (1754) mot mage. Dock användes ordet fortfarande i vissa hufvudsakligen till det religiösa språket hörande uttryck, t. ex. hafva buken till sin gud. Vidare är det fullt br., särskildt i ssgr, ss. (i sht medicinsk) fackterm, o. slutligen i vulgärt o. bygdemålsfärgadt spr. I fråga om buk på djur torde ordet vara fullt br. i alla stilarter.
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.; jfr äfv. lat. venter o. gr. γαστήρ i bet. fråssare] i nedsättande personbeteckningar; utom i ssgn GIRIG-BUK numera bl. ngn gg; jfr BÄLG I 7. The vthaff Creta haffua jw lögnare warit .. och lata bukar. Tit. 1: 12 (NT 1526; Luther: faule bäuche; gr. γαστέρες ἀργαί). Är du ey nögd med en måttelig vinst, du girige buker? Kling Spect. S 1 b (1735). Strindberg SvÖ 2: 84 (1883). — jfr AFUNDS-, ED(E)-, GIRIG-, LAT-, SNÅL-, ÖL-BUK.
3) [efter lat. abdomen] (numera bl. i ssgr) zool. hos lägre djur, i sht leddjur: bakkropp (se d. o. 1), abdomen (se d. o. 2). Linné MusReg. 94 (1754; i fråga om bläckfisk). Dahlbom Insekt. 12 (1837).
4) [jfr motsv. anv. i d., mnt. (i ssgn būkbant), holl. o. t., äfvensom feng. būc i bet. krus, samt af lat. venter o. gr. γάστρα (till γαστήρ, buk)] (numera i sht i fackspr.) i öfverförd anv., om utbuktning på ett föremål; särsk. om det vidaste stället på ett upptill o. nedtill afsmalnande kärl o. d.; förr ofta i uttr. slå buk, bilda l. göra en buk l. utbuktning. En urna med vid buk. 2Krön. 4: 13 (Bib. 1541). När nu sådan Gång .. (utvidgar sig) antingen af sig sielf, eller och .. sig med andra Gånger .. förenar .., så blir deraf en widd, och kalla Bärgzmän det, at Streket slår en buuk. Hiärne Berghl. 436 (1687; jämfördt med originalet). Pelare .. utan buk midtpå. Holmberg (1795; under diminuer). Ett .. beslagsband .. får sin plats vid fatets midt eller buk. Eneberg Karmarsch 1: 245 (1858). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., äfvensom fr. ventre] (numera i sht bergv.) på en ugn (i sht masugn): vidaste stället, korsbandet; jfr BÅL, sbst.1 5 b. Bakugnen stod allestäds med sin buk utom väggen. Linné Sk. 211 (1751). Ugnen gjordes så mycket vidare i buken, at en karl däruti beqvämt kunde handtera sig för dess reparerande. VetAH 1803, s. 25. 2NF 17: 1210 (1912). — jfr MASUGNS-BUK.
b) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t., äfvensom fr. ventre] (numera ej i fackspr.) på skepp l. farkost: vidaste delen af skrofvet. VarR 49 (1538). Mittskeps Spantet .. är Bäringen eller största Buken aff Fahrkåsten. Rålamb 10: 3 (1691). (Manfreds) vrakeka .. (låg) omvälvd .. och stödde babords buk mot en .. sten. Månsson Rättf. 2: 10 (1916).
c) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] sjöt. på segel.
α) (numera föga br.) bukt (se d. o. 1 b δ). Sving op nordost .. / Slå buuk i alla seglen. UHiärne Vitt. 72 (c. 1665). Refva aldrig ett nytt segel förr än det förut blifvit väl sträckt och sedan vått, ty annars får det en buk, som är nästan omöjlig att borttaga. Oxenstierna Vanderdecken 23 (1865). Den stora duken .. snärjdes i linorna och krympte ihop till små bukar. Bergdahl Antip. 24 (1906).
β) midten af ett (rå)segel; äfv. om den rundade, på råns midt befintliga delen af ett beslaget (rå)segel. Ligga i buken, ligga på råns midt (då segel beslås, underslås l. refvas); motsatt: ligga på (babords, styrbords) nock. Beslå med buk. Widegren (1788). Engström 2bok 17 (1909).
d) [efter fr. ventre i motsv. anv.] fys. vid vågrörelse: ställe som vibrerar starkare än omgifningen; svängningsmaximum; motsatt NOD. Strängen (luften i pipan) får en buk vid A och en nod vid B. NF (1878). — jfr SVÄNGNINGS-BUK.
Ssgr (jfr beträffande brukligheten anm. under 1): A: (1) BUK-ANDNING. med. o. mus. andning som (hufvudsakligen) sker gm omväxlande sänkning o. höjning af mellangärdet, hvarvid främre bukväggen växelvis pressas fram o. drages in, abdominal andning. Männen andas väsentligen med bukandning, kvinnorna med bröstandning. —
-BAND. [jfr mnt. būkbant, holl. buikband, t. bauchband, alla om midtband på tunna] särsk.
1) tekn. till 4; på tunna o. d.: midtband (jfr BAND, sbst.1 15 a); äfv. om det innersta (o. alltså närmast buken belägna) af banden vid hvardera ändan af en tunna. Ekström Sättet 144 (1845).
(1 b α) -BETT. [jfr ä. d. bugbid, mnt. būkbet, mnl. buucbete] (†) ondt i magen, i sht kolik; jfr -REF, -VRED. Dahlman Reddej. 49 (1743, 1772). bildl. The fare .. med förtækte stycker thet dogh them komber tiil bwkbeeth med tiden. GR 1: 63 (1523). —
(1 b) -BROCK. med. o. veter. SvMerc. IV. 1: 447 (1758). Et stort inspärradt Buk- eller Nafvel-bråck. VeckoskrLäk. 1: 70 (1781). Wrangel HbHästv. 741 (1886). —
(1) -BRODER. (buke- 1641) (†)
1) till 1 b α: frossare. Swälgare och Buukbröder. Schroderus JMCr. 145 (1620; lat. orig.: parasitos).
2) [jfr motsv. anv. i nor. dial., ä. d., äfvensom holl. buikzwager] person som jämte en annan åtrår l. åtnjuter en kvinnas gunst; rival; äfv. om djur; jfr -SYSTER. VarR 11 (1538). (Renen) kan slåss med sina Bukbröder, til det yttersta. Linné i VetAH 1739, s. 129. Nitisk (dvs. svartsjuk) kärleken är, och bukbror tåler han icke. Nicander GSann. 16 (1766). Wallenberg Gal. 189 (1771; uppl. 1921). —
(4) -DIAMETER. (i fackspr.) —
(1 b α) -DYRKARE. (†) person som har buken till sin gud. L. Paulinus Gothus Ratio 75 (1633). Serenius (1741). —
(1 b α) -FLOT. [jfr fsv. bukflytilse, ä. d. bugflod, mnt. būkvlōt, holl. buikvloed] (†) = -FLÖD. IErici Colerus 1: 200 (c. 1645). —
(1 b α) -FLUSS l. -FLOSS. [efter ä. t. bauchfluss] (†) = -FLÖD. Rött Wijn .. ståppar Bwkflusser. Palmcron SundhSp. 125 (1642). —
(1 b α) -FLÖD l. -FLÖDE. (†) diarré, utsot; jfr -FLOT, -FLUSS. Serenius (1741). Alla slags bukflöder. VeckoskrLäk. 1: 326 (1781). Hahnsson (1884; med hänv. till diarrhé). —
(4) -FORMIG. utbuktad (på midten), konvex. —
(1 b α) -FYLLA, stundom -FYLLAN l. -FYLLE. (-fylla OPetri osv. -fyllan PJGothus, HushBibl. 1757, s. 112. -fylle Florman HästKänned. 28 (1794), Lundell (1893; jämte -fylla; angifvet ss. vulgärt)) [y. fsv. bukfylle, frosseri; jfr ä. d. bug(s)fylde, holl. buikvol, ä. t. bauchfülle] (numera i sht hvard., mindre br.) det som fyller buken, mat; i senare tid ofta om föda som intager stor volym, men har relativt ringa näringsvärde; i sht förr äfv. abstr.: fyllande af buken; förr ofta närmande sig l. öfvergående i bet.: frosseri; jfr -FYLLNAD. OPetri 1Post. 119 b (1528). För theras bwkfyllan och kötzliga wellust skul trengtade (israeliterna) til baka in vthi Egypten igen. PJGothus UndLära M 3 b (1592). Halmen .. (har) utgiordt en kraftlös bukfylla. Gadd Landtsk. 3: 585 (1777). Hagdahl Kok. 967 (1879). —
(1 b α) -FYLLNAD. (numera i sht hvard., mindre br.) = -FYLLA. (De falska lärarna) söka Prästegälder, men rika, vid hvilka the en god bukfylnad hafva måge. KyrkohÅ 1903, MoA s. 48 (1723). Arbetskroppen är mera angelägen om bukfylnad, än at äta något som är litet och godt. NorrlS 77 (c. 1770). —
-GJORD. särsk. till 1 a; på rid- o. dragdjur: rem o. d. som spännes rundt om buken o. hvarmed sadeln l. selen l. dyl. fasthålles; sadelgjord. Linné Ungd. 2: 138 (1732). (Araberna) hafva aldrig någon buk-gjord, utan Sadelen ligger lös på hästen. Hasselquist Resa 80 (1750). —
(4 c β) -GÅRDING. (bukording Widegren (1788)) [efter holl. buikgording] sjöt. gårding hvarmed underliket på ett (rå)segel halas upp till rån; motsatt: nockgårding. Rålamb 10: 49 (1691). 2UB 9: 599 (1906). —
(1 b) -HINNA. anat. o. veter. den hinna som bekläder bukhålans insida o. (till stor del med särskilda veck kring hvart organ) flertalet af bukens inälfvor, peritoneum; förr äfv. om den del af denna hinna som kallas tarmkäxet. Hernquist Hästanat. 19 (1778). Vid mellangärdet är lefvern så att säga upphängd medelst bukhinnan, af hvilken den för öfrigt är beklädd. UVTF 16: 81 (1875). Hahnsson (1884; med bet. ’peritoneum' o. ’tarmkäx'). —
(1 b) -HÅLA. anat. o. zool. den (gm mellangärdet från bröstet skilda) hålighet som upptager bukens inre. Carlstedt Her. 1: 278 (1832). I .. bukhålan ligga de inelfvor, som äro verktyg för matsmältningen. Berlin Lsb. 9 (1852). —
-LED, r. l. m.
(1 a) -LINJE(N). hippol. konturlinje(n) af buken hos en häst, sedd i profil; vanl. i best. form. En häst kan .. vara hög- eller lågbent, hvilket bestämmes efter buklinien. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 6 (1836). —
(1 b α) -LOPP. [fsv. buklop; jfr ä. d. bugløb, holl. buikloop, t. bauchlauf] (†) diarré, utsot; jfr -FLÖD samt DURK-LOPP. Chesnecopherus RegIter B 1 a (1613). IErici Colerus 1: 122 (c. 1645). Ekblad (1764). —
(1 a slutet) -LÄDER. garf. af bukhud beredt (sämre) läder. —
(1) -MUSKEL. anat. Yttre sneda bukmuskeln. VetAH 1753, s. 94. Bukväggarna .. utgöras .. åt sidorna och framtill af de fyra paren stora platta bukmuskler. NF 2: 1310 (1878). —
(1 b α) -MYNDIG. (†) grötmyndig, dryg. En Bukmyndig Köpman, som heter Jag vill så ha. Dalin Arg. 2: nr 9, s. 3 (1734; uppl. 1754: myndig). —
(1 b α) -MÅTT. särsk. (†) i uttr. pröfva bukmåttet (hos ngn), pröfva hur mycket (ngn) kan dricka. Lind (1749; under eichen, v.). —
(1 a) -OK. (förr) under buken på häst placeradt o. efter dess form rundadt, vid selen fäst ok, vid hvilket dragstången på vissa slags årder o. plogar fastgjordes. OrdnLilleTull. 1658, s. C 1 a. Det fördärfveliga Buk-oket. VetAH 1778, s. 128. Norlind AllmogLif 78 (1912). —
(1 b α) -PREDIKARE. (bwcks- 1527) [jfr ä. d. bugprediger, ä. t. bauchprediger, bauchpfaffe] (†) religionsförkunnare som med sin predikan egentligen afser att erhålla materiell vinning. OPetri PEliæ h 2 a (1527). Fabler och lögnvnder .. dragher .. Offerprästom och Bwkprädikarom winst i Köken. Fosz 540 (1621). —
(1 b α) -REF, n. [y. fsv. bukreff; till RIFVA, v.] (numera bl. hvard., föga br.) magplågor, i sht om anfallsvis uppträdande dyl. plågor: kolik, ”knip (i magen)”; numera nästan bl. i fråga om hästar; jfr -BETT, -VRED samt MAG-REF. Apg. 28: 8 (NT 1526; Luther: ruhr; gr. δυσεντέριον). En omätteligh fråszare .. haffuer maghawerck och bwkreff. Syr. 31: 24 (Bib. 1541). Östergren (1917). —
-RIKE. [efter ä. t. bauchreich] (†) denna världens rike; jfr BUK 1 b α. PErici Musæus 2: 258 b (1582). —
-RING.
1) (numera mindre br.) anat. till 1: öppning(en) mellan trådarna i yttre sneda bukmuskeln i hvardera ljumsken (till genomgång för blodkärl o. hos mannen sädessträngen, hos kvinnan runda moderbandet), ljumskkanal(en); särsk. om ljumskkanalens yttre mynning. Murray PVetA 1794, s. 34. Bukringen .. är hos män den vanliga utgångsöppningen för tarm eller tarmnät vid ljumskbråck. Wretlind Läk. 8: 118 (1900).
2) zool. till 3, = -SEGMENT. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 22. (Bivax) utsvettar emellan bukringarna på biet. Berzelius Kemi 4: 318 (1827). —
(3) -SEGMENT. zool. hos leddjur: hvart särskildt af de segment hvilka tillsammans bilda bakkroppen; jfr -RING 2. Marklin Illiger 273 (1818). —
(1) -SIDA.
1) undre sida(n) af bål l. kropp (hos djur). Warg 296 (1755). ”Blankålen” .. är gråhvit på buksidan. TIdr. 1882, s. 213.
(jfr 1 a slutet) -SKINN. skinnet (l. huden) på buken; vanl. i fråga om djur. Lundberg Paulson Erasmus 159 (1728; i fråga om människa). Bukskinnen af 28 räfvar. Strömborg Runebg IV. 1: 252 (1896). —
(1 b α) -SORG. [jfr ä. d. bugsorg, holl. buikzorg, ä. t. bauchsorge] (numera knappast br.) bekymmer för födan l. öfverhufvud för detta jordiska l. timliga, näringsbekymmer. FörsprMal. (Bib. 1541). Buksorg skadelig är; sig sjelfve de girige mörda. Nicander GSann. 31 (1766). Östergren (1917; angifvet ss. sällsynt). —
(1 b) -SPOTT. fysiol. spottliknande vätska som afsöndras af den i buken belägna bukspottkörteln. LfF 1868, s. 200. —
(jfr 1 b) -SVAMP. [efter nylat. gasteromycetes; dessa svampars sporer sakna särskildt fäste o. äro inneslutna i svampens inre] bot. namn på svamp af ordningen Gasteromycetes Willd. Düben Vextr. 328 (1841). —
(1) -SYSTER. [jfr ä. d. bugsøster (i bet. 1 o. 2)] (†)
1) medälskarinna, kvinnlig rival; jfr -BRODER. (Konung Valdemar) giorde then ene Systeren til then andres Buuksyster. Schroderus JMCr. 552 (1620).
-SÖM, r. l. m. särsk.
1) [jfr t. bauchnaht, efter nylat. sutura ventralis] (förr) kir. till 1: särskildt slags söm, till c. 1880 använd vid hopsyende af buksår. VetAH 1768, s. 232. Dalin (1850).
2) bot. till 1 c; å enbladig(t) frukt(ämne): fogen mellan fruktbladets sammanväxta kanter. Fennia XV. 3: 103 (1898). —
(1 b) -TALA. [sent bildadt v. till -TALARE] (föga br.) Pereswetoff-Morath Kadettm. 158 (1889). (F. d. cirkusartisten) Blomgren .. brukade .. buktala med trastar och siskor .., så att de blefvo rent galna. Lagerlöf Herrg. 169 (1899). —
(1 b) -TALARE. [jfr d. bugtaler, holl. buikspreker, t. bauchredner; efter lat. ventriloquus, af venter, mage, o. loqui, tala; jfr äfv. grek. ἐγγαστρίμυϑος; namnet beror på att rösten hos en buktalare (ofta) tyckes komma från magen o. förr troddes vara åstadkommen med magens tillhjälp] person som kan förändra sin röst, så att den tyckes komma från annat håll, än verkligen är fallet, t. ex. magen, l. från en hålighet (ett källarhvalf l. dyl.). RelCur. 215 (1682). —
(1 b α) -TJÄNARE. [jfr ä. d. bugtjenere, mnt. būkdener, (ä.) holl. buikdienaar, ä. t. bauchdiener] (numera föga br.) person som har buken till sin gud; äfv.: frossare. PErici Musæus 1: 223 a (1582). The som .. förnämliga ther på predika, at the mågha äta, the äre bwktiänare. Fosz 358 (1621). Östergren (1917). —
(1 b α) -TJÄNST. [jfr ä. d. bugstjeneste, ä. t. bauchdienst] (†) jfr -TJÄNARE. Buktienest och swina leffuerne. PErici Musæus 1: 14 a (1582). Balck Musæus Ff 7 a (1596). —
(1 b) -VATTENSOT~002, äfv. -VATTUSOT~002. (numera mindre br.) med. o. veter. sjukligt tillstånd med starkt ökad afsöndring af den vätska som håller bukhinnan glatt, ascites. Strandberg PVetA 1764, s. 5. —
(1 b α) -VRED, n. [jfr d. bugvrid, kolik] (numera nästan bl. bygdemålsfärgadt, föga br.) kolikartade magplågor; jfr -BETT, -REF samt TARM-VRED. IErici Colerus 1: 197 (c. 1645). —
(1) -VÄGG. med. o. veter. bukhålans begränsning. Bukväggens insida beklädes af bukhinnan. Lundberg HusdjSjukd. 355 (1868). —
(1 b α) -VÄRK. [fsv. bukvärker] (numera bl. hvard. o. tillf.) smärta l. sjukdom i buken, magplågor. Palmcron SundhSp. 19 (1642). Hästar .. bekomma (af hafrehalm) Buukwärck och onda Tänder. IErici Colerus 1: 104 (c. 1645). Klint (1906).
B (†): BUKE-BRODER, se A.
C (†): (1 b α) BUKS-FÖDA, r. l. f. lekamlig föda. The som söka Bwkzfödhan för än the höra Gudz ord, äro Affgudhadyrkare. L. Paulinus Gothus Ratio 75 (1633). —
-PREDIKARE, se A.
Afledn.: BUKA, v., -ning (i bet. 2 äfv. konkret).
1) (†) till 1 a: göra (ngn) bukig l. korpulent; stundom abs.; äfv. dep.: blifva bukig l. korpulent. Bukas, fetna. Serenius (1734; under belly). Mat som bukar. Sahlstedt (1773). Heinrich (1814).
2) till 4: göra en utbuktning på (ngt), bukta ut; numera nästan bl. i den särsk. förb. buka ut (sig). At buka collonnerne skier således (osv.). König Mec. 80 (1752). Gjutgodset bukade ut sig mellan stålringarne. TT 1889, s. 241. —
-BUKAD, p. adj. till 1 a; i ssgr, ss. HÄNG-BUKAD o. d. —
BUKIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content