CHANONÄS ʃan1onä4s l. -å- l. -ω-, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(chanoinesse Medelvägen imell. en nationelle klädedr. o. de nuv. yppiga moder 5 (1773))
Etymologi
[af fr. chanoinesse, benämning dels på vissa slags nunnor, dels på ogifta kvinnor som utan att hafva aflagt löften lefva i gemenskap o. hafva till hufvudsaklig uppgift att sjunga mässan; särsk. i förb. chanoinesse de Saint-Augustin, augustinernunna, till hvars yttre kännemärken hör en svart slöja öfver hufvudet. Ordet är fem. till chanoine, kanonikus, domherre, af (kyrko)lat. canonicus (jfr KANONIKUS,KANIK). Att den fr. ändelsen -esse här undantagsvis motsvaras af -äs, beror på anslutning till andra dräktbenämningar på -äs, af fr. -aise, t. ex.: POLONÄS m. fl.]
en viss i senare hälften af 1700-talet i Sv. bruklig hufvudbonad för kvinnor (måhända påminnande om den som augustinernunnorna bära; jfr ex. från Carlén nedan). Si chanonäsen så svart, liksom sköre (dvs. tunder af förkolnadt linne). Bellman 1: 196(1771). Gäspa, läspa, sjunga, sucka, slumra ibland, / I en liten chanonäs med rosenröda band. Dens. 5: 309(1772). Half-Förklän, Chanoinesser, Tröjor. Medelvägen imell. en nationelle klädedr. o. de nuv. yppiga moder 5 (1773). Chanonäs .. ett eget slags fruntimmersmössa, som stiftsfröknarne brukade bära. J. G. Carlén hos Bellman S. skr. 2: 122(1861).
