DELIRANT del1iran4t l. de1-, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. delirant, adj. o. sbst., eng. delirant, sbst. (i ä. eng. äfv. adj.), fr. délirant, adj., af lat. delirans, p. pr. af delirare (se DELIRERA)]
I. (numera föga br.) adj.: som har l. utmärkes gm delirium (särsk. motsv. d. o. 1 slutet). Under det deliranta tillståndet. P. Wieselgren (1854) hos S. Wieselgren Wieselgren 308. Deliranta bönders helvetesuppenbarelser. Rydberg 14: 144 (1859).
II. sbst. person som har delirium (särsk. motsv. d. o. 1 slutet). P. Wieselgren (1854) hos S. Wieselgren Wieselgren 308. En delirant, som har sina visioner. Jolin Ber. 6: 226 (1881). Deliranter begå ej sällan självmord. Berg Underv. i alkohol. 42 (1904, 1906). — oeg.; jfr DELIRIUM 3. Våra riksdagsmän äro i det närmaste deliranter. Min och Berzelii envigeskamp torde af dem tillsvidare afgöras till den sednares förmån. I. Hwasser (1840) i Förh. o. upps. 21: 49. — jfr ALKOHOL-DELIRANT.
Ssg: (II) DELIRANT-FANTASI103~002.
