publicerad: 1912
DIAMANT di1aman4t (diama´nt Weste), l. (numera bl. i poesi o. ngn gg i högre stil, mindre br.) DEMANT deman4t (dema´nt Weste; ∪ — Visb. 1: 11 (1572: demanter), A. Wollimhaus Vitt. 36 (1670; ss. första ssgsled), Lagerlöf Vitt. 11 (1671: demanten), Lucidor Hel. Rr 1 b (c. 1674), Spegel Guds verk 136 (1685: Demanter) osv. — ∪ Spegel Sal. 1 (1711); i ssgr Lucidor Hel. A 3 b (1669), H 1 b (1673) m. fl. ställen, Spegel Guds verk 173, 176 (1685), Kolmodin Qv.-sp. 1: 52 (1732: demanthärdig), Kellgren 2: 128 (1783), Atterbom i Phosph. 1810, s. 12 (: demantglans), Dens. S. dikt. 2: 164 (1814, 1838). — Anm. De trestafviga formerna af demant synas alltid hafva haft accenten på andra stafvelsen),
sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(diamant Forsius Min. 84 (c. 1613), Stiernhielm Bröl. 487 (c. 1650), Lucidor Hel. N 1 b (c. 1670), Spegel Guds verk 287 (1685) osv. diemantt Tegel E. XIV 321 (i handl. fr. 1561; jämfördt med originalet). deamant Wivallius Dikt. 55 (1630), Nordberg K. XII 2: 208 (1740) m. fl. demant Jer. 17: 1, Hes. 3 (”2”): 9 (Bib. 1541; Bib. 1703: diamant) osv. dimant Var. rer. 50 (1538), 2 Mos. 28: 18 (Bib. 1541; Bib. 1703: diamant), L. Petri Chr. pina d 8 a (1573). — Anm. Formen demant användes äfv. i vetenskaplig framställning jämte diamant ända in på 1800-talet; se t. ex. Cronstedt Min. 41 f. (1758), Berzelius Reseant. 58 (1812))
Etymologi
[jfr mht. diamant, diemant (en gång), t. diamant, demant (ä. t. äfv. demand, diemand), eng. diamond, fr. diamant, it. diamante, mlat. (Albertus Magnus) diamas, gen. -antis. Dessa former gå i sista hand tillbaka till lat. adamas, gen. -antis (hvaraf ADAMANT), lån af gr. ἀδάμας, som är tolkadt som ’den obetvinglige', af ἀ-, o-, och ett (eljest bl. med aktiv bet. uppvisadt) vbaladj. till δαμάω, δάμνημι kufva, tämja (se TÄMJA). Det gr. ordet betecknade tidigast ngn ej säkert bestämbar mycket hård metall (delvis trol. stål), först senare en viss ädelsten med samma egenskap. Den förra anv. var företrädesvis poetisk o. upptogs också af lat. skalder (där adamas dock äfv. motsvarar gr. χαλκός, koppar l. brons); se för öfr. anm. 2:o nedan sp. 1196. — Förändringen från adamant- till diamant- har kanske genomgått mellanstadierna adimant- (jfr prov. adiman), dimant-, hvarefter lärd anknytning skett till från gr. lånade ord på dia-. T. demant (med växlande betoning; hvaraf demant) torde bero på bortkastande af a i den ä. formen ademant (annorlunda Falk o. Torp Etym. ordb.). Formen diemant, som i sv. synes vara ä. än diamant, är väl direkt lånad från motsv. t. form (jfr diemanter i en uppländsk bröllopsdikt från 1697 Uppl. fornm. tidskr. IV. 2: 329, där dock måhända en inhemsk försvagning af dia- föreligger). dimant beror kanske på litterärt lån af t. diemant, fattadt som dīmant, l. (tillika) på sammanblandning af förstafvelserna di- o. de- l. möjl. på en inhemsk utveckling die-: di-]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., it. o. mlat.; se för öfr. ofvan] benämning på en mycket hård, genomskinligt vattenklar l. färgad (i rödt, grönt l. blått — i mindre värdefulla varieteter i gult, brunt l. svart), i sht efter slipning o. polering starkt glänsande, ytterst dyrbar ädelsten bestående af i kristallformer af det reguljära systemet, vanl. oktaedrar, kristalliseradt rent kol; jfr ADAMANT; stundom äfv. om andra stenar som likna (o. i sht förr verkligen togos för) den nyss nämnda; jfr BRILJANT, ROSENSTEN o. TAFELSTEN. Var. rer. 50 (1538). Then andra (raden i öfversteprästens ämbetssköld skall vara) en Rubijn, Saphyr, Dimant. 2 Mos. 28: 18 (Bib. 1541). Vdi Chronen (vid E. XIV:s kröning) schall wara Diemantter och Rubbiner författadhe (dvs. infattade), och någre stoore pärler. Tegel E. XIV 321 (i handl. fr. 1561). En Demant (kan) .. igenom ingen macht eller wåld .. bräckias och synderbråkas, vthan alenast igenom warm Bocka blod. A. Simonis Siäl. ört. B 4 a (c. 1585). Beste Demanter taghas vidh Stäkeborgh dixit (dvs. sade) Skeperus. Bureus Suml. 51 (c. 1600); jfr b γ. Allskiöns fijnaste Gulld Diamanter och dyra Rubiner. Stiernhielm Bröl. 487 (c. 1650). En lijten diamant kan stora berg betala. Rudeen Vitt. 188 (c. 1700). Guld är ej alt som glimmar och alt glas icke Demanter. Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754). (Sprättarna) hafva guld-ur i byxsäcken och Diamanter på fingren. Därs. 2: 327 (1734, 1754). En sabel besatt med Deamanter. Nordberg K. XII 2: 208 (1740). Uti konungens krona i Frankrike är en diamant, som är dyrbarare än många provinser. Wallmark Linné Beskr. ö. stenr. 12 (c. 1747). En rå Diamant kallas den som intet är slipad. Zettersten Handelsh. 1: 52 (1769, 1777). Uti samlingar (träffas) diamanter högröde, som rubiner: brandgule som hyacinthen; höggule som topasen; gröna som smaragden; blå som saphiren; brunröde och svarte äro ej heller sällsynte. Rinman 1: 421 (1788). Om diamanten är oslipad, eller rå. Därs. 426. Främst är en port, som pelare äger till stöd af demanter, / Trotsande menskligt våld och trotsande himmelska krafter. Adlerbeth Æn. 154 (1804, 1811; lat. adamante columnæ); jfr anm. 2:o sp. 1196. Ur klippans diamant med perleskum, / En sal af klar kristall ditt öga tjusar. Atterbom S. dikt. 2: 161 (1814, 1838); jfr anm. 2:o sp. 1196. Gyllene smycken åt armar och hals, en tiar af demanter, / Härmande stjernornas eld. Stagnelius 1: 31 (1817). Demanterna blixtra (på den venetianska skolans taflor). Beskow Vandr. 2: 37 (1820, 1834). (Moores) sångmö uppträder alltid med perlor och demanter. Rydqvist i SAH 12: 506 (1827). Svartagtiga (diamanter), hvilka äro af ringa värde och få namn af savoyska diamanter. Almström Handelsvar. 119 (1845); jfr b α α'. Svaga diamanter kallas de som ej äro tjocka. Därs. Jag tog en dyr juvel ifrån min hals — / Det var ett hjerta fattadt i demanter. Hagberg Shaksp. 4: 324 (1848). Diamanten, som är den hårdaste af alla kroppar. Holmström Geol. 141 (1877). Diamant .. finnes isynnerhet i Brasilien och Sydafrika. Rosenberg Oorg. kemi 311 (1888). Diamant af klaraste vatten. Björkman (1889); jfr VATTEN. Diamanternas pris är dels beroende af ”vattnet”, företrädesvis dock af storleken (vigten), och dels, om de äro slipade, af snittet, hvilket dock är beroende af modet. Ekenberg (o. Landin) 222 (1889). Din barm jag vill med smycken beströ / med hängen af guld och demant. Levertin N. dikt. 104 (1894). Mycket stora diamanter benämnas paragons, non-pareils eller solitärer. 2 Uppf. b. 5: 245 (1902). På gyllne spiran i tsarinnehanden, / .. för mörka magers blick, i morgonlanden, / du strålat, klara hårda diamant! Agrell Hundra o. en son. 9 (1906). — jfr GRUND-, KAP-, ROSEN-, RÅ-, TAFEL-DIAMANT m. fl. — särsk.
a) om ifrågavarande sten ss. (särsk. i form af diamantbord l. s. k. karbonat) på grund af sin utomordentliga hårdhet använd till att bearbeta hårda stenarter m. m. som eljest ej låta sig bearbeta; särsk. vid gravering, slipning, polering, glasskärning o. bergborrning (jfr DIAMANT-BORRNING). Teckne thetta watumålet på glaset, medh en Demant. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). Graveringen (af instrumenten) skedde med en demant. Berzelius Reseant. 58 (1812). Den som vill skära glas, min herre, han måste hafva diamant! Almqvist Det går an 41 (1839). I allra nyaste tid har man till och med börjat borra dessa hål (i berg vid stenbrytning) med diamant. Uppf. b. 3: 20 (1873). Man (kan) i samma blad (i Klingers gravyrer) .. träffa både mezzotint, aquatint och diamant, med hvilket sista medel de finaste strecken utföras. J. Kruse i Nord. tidskr. 1896, s. 490. — jfr GLASMÄSTAR(E)-, GLASSKÄRNINGS-, RIT-, SKÄR-DIAMANT.
b) i vissa förb.
α) svart diamant.
α') benämning på en mörk o. föga genomskinlig varietet, som på grund af sin relativa billighet är den som företrädesvis användes för tekniska o. industriella syften (se a). Cronhamn Ädelst. 5 (1865). Användandet af s. k. svarta diamanter såsom skärande verktyg i stället för stål (vid bergborrning). Tekn. tidskr. 1873, s. 88. E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 431. jfr Rinman (1788).
β') benämning på en till smycken, ss. halskedjor, armband o. d., använd diamantimitation bestående af på särsk. sätt svartfärgadt glas. E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 459.
β) äkta o. oäkta l. falsk diamant, verklig diamant, resp. med orätt så betecknad (i sht med konst eftergjord) sten; jfr γ. Falska så kallade Böhmiska och Amerfordiska Diamanter. Bromell Bergart. 35 (1730). Björkegren (1784; under diamant). Synnerberg (1815). Nisbeth Handelslex. 383 (1867). Ekenberg (o. Landin) 223 (1889).
γ) occidentalisk diamant o. (förr) svensk diamant, benämning på västerländsk, resp. svensk vattenklar bergkristall; motsatt orientalisk, (ost-) indisk diamant (m. fl. benämningar, allt efter ursprungsorten, på den äkta diamanten); jfr β. Een hoop Svenske demanter, tagne i Lappmarken. RP 6: 210 (1636). (Karl IX) satte (nästan) så mycket värde på Svenska som Orientaliska Demanter. Lagerbring 2 Hist. 3: 64 (1778). Diamanter fördelas i Orientaliska, och Occidentaliska. Orrelius Köpm.-lex. (1797). De vackraste sorterna (af bergkristall) benämnas ej sällan ”Occidentaliska Diamanter” eller Marmorosch-, Alençoner-, Schaumburger-Diamanter etc. Ekenberg (o. Landin) 56 (1888).
c) (i sht i poesi o. högre stil) i bilder o. jämförelser; särsk.
α) med tanke på den genomskinliga klarheten l. den blixtrande glansen. Then höga härkomst kan wäl som en Demant glimma / I Chronan; men en dygd giör mycket större strimma (dvs. stråle). Spegel Sal. 1 (1711). (Ögonblickets) flyktigaste glans fästade han (dvs. Tegnér) ögonblickligt i en bild, som fick diamantens ljus och färgskiftning. Geijer I. 2: 318 (1846). En framställningsform ädel och genomskinlig som demantens vatten. Böttiger 4: 316 (1854, 1869). Sann gudsfruktan är såsom diamanten — den strålar klarast på svart botten. Genberg V. skr. 1: 5 (1859). Solens strålar .. kommo de våta löfven att glittra som diamanter. E. Ramsay i Läsn. f. sv. folket 1905, s. 270.
β) med tanke på hårdheten. Ivda synd är medh iernstijl, och medh skarp Demant scriffuen, och vthi theras hiertas tafflor graffuen. Jer. 17: 1 (Bib. 1541); jfr a. Iagh haffuer giordt tina panno så hårda som en Demant. Hes. 3 (”2”): 9 (Därs.). (De) giorde sijn hierta lijka som en Demant. Sak. 7: 12 (Därs.). Man skall hans låf med gyllne ord inskära / I hård Demant, som aldrig lider men. Frese Verldsl. dikt. 132 (1716, 1726). Et människohjerta är det aldrahårdaste ting, ja, hårdare än Ståhl och Demanter. Borg Luther 1: 549 (1753); jfr: Hvarken af flinta ej heller af jern eller hårda demanten / Skapte naturen hans bröst. Adlerbeth Ov. 241 (1818); jfr anm. 2:o sp. 1196.
d) bildl. o. i öfverförd anv. O Iungfrw kär / .. Tu Deamant / Bliff min bekant. Wivallius Dikt. 55 (1630). Någre .. sade, det hon .. vore .. en demant ibland ringare stenar. Mörk Thecla 3: 73 (1758). Linnäus var då (när han kom till Uppsala) en Diamant i grus och svart föraktadt skal. Sv. Merc. V. 4: 99 (1760). Eldhjelm är en demant af första rangen, men rå och äkta som han bröts ur klippan, utan slipning och facetter. Lindegren 1: 5 (1805). O stund af diamant, hvem kan ditt värde skatta! Almqvist God. 39 (1838). Drick, o min broder, drick djupt! Ej glömskans slippriga perla, / Minnenas trogna demant hvilar på bottnen deraf (dvs. af skålen). B. E. Malmström 6: 26 (1840). (Garcia) förstod .. icke att bedöma värdet af denna diamant (dvs. Jenny Lind), hvilken just hans egen slipning bidrog i sin mån att göra oskattbar. Crusenstolpe Medalj. 178 (1859). Ur språkets dunkla schakt / En gång du diamant i dagen bragt. Snoilsky 5: 82 (1897; till R. v. Kræmer, med ordlekande hänsyftning på hans bok ’Diamanter i stenkol'). — särsk.
α) med tanke på klarheten o. glansen. Iris mun, som är så finer, / Plär han (dvs. skalden) likna vid Rubiner, / Hennes täcka ögon två, / Af demanter namnet få. Triewald Lärespån 104 (c. 1710). Dina ögons diamanter / Ha min frihet tacklat af. Nordenflycht QT 1745, s. 143. Snöfälten gnistra af tusentals demanter. Sturzen-Becker 5: 187 (1861). Och alprosen sluter den doftande cellen / Och fångar en dallrande liten demant. Snoilsky 1: 240 (1869, 1883). En bok som gnistrar af sofismens alla falska diamanter. Hedin Ludvig XIV:s tidehv. 21 (1895); jfr b β. Pärlor af dagg och demanter af rimfrost. Klinckowström Örnsjötj. 36 (1906). — särsk. om tår. Tårens demanter. Atterbom LÖ 1: 282 (1824, 1854). Sturzen-Becker Sångmö 199 (1844). C. V. A. Strandberg 1: 52 (1845).
β) med tanke på hårdheten. Eurybia, som ett hjerta bär af demanten. Eberstein Hesiodus 25 (1814; gr. ἀδάμαντος .. ϑυμόν); jfr anm. 2:o nedan.
Anm. till 1. 1:o. Alla de egenskaper gm hvilka ifrågavarande ädelsten blifvit så högt skattad hafva gifvit ordet i bet. 1 särskildt stor anv. i poet. språkbruk. Detta framträder i sht däri att ordet vid jämförelser o. bilder blifvit ett slags superlativ i skilda hänseenden (se under 1 c o. d) samt i de talrika poetiska ssgrna (jfr anm. 1:o sp. 1197 f.), äfv. de delvis uppkomna ur en bild. En stor del af dessa anv. har emellertid gm flitigt bruk förlorat det mesta af sitt poetiska värde. Till en viss grad gäller detta ordet öfverhufvud, hvilket, liksom de flesta ädelstensnamnen, företrädesvis varit o. är knutet till en mera romantiskt-exotisk poesiriktning. Jfr: Den (dvs. romantiken i Tyskland o. Norden i början af 1800-talet) sållade öfver sina dikter ett regn af perlor och kristaller, af rubiner och diamanter (eller ännu mera poetiskt: demanter). E. H. Tegnér i SAH 58: 35 (1882).
2:o. Redan i det klassiska lat. skedde en förväxling mellan de båda bet. hos adamas (se etym. afd.). I de moderna kulturländerna synes man i ä. tid bl. undantagsvis hafva vetat att detta ord afsett ngt annat än ädelstenen. Då nu identiteten af (den redan tidigt uppkomna) formen diamant (demant osv.) o. lat. adamas i allm. var känd, uppkommo snart i de nyare spr. gm öfvers. o. efterbildning af klassiska skalder åtskilliga sammanställningar med ordet diamant, hvilka väl oftast af vederbörande själfva mer l. mindre medvetet fattades ss. syftande på ädelstenen, men i själfva verket leda sitt upphof tillbaka till lat. motsvarigheter, där adamas betyder ’stål' l. dyl. Ex. härpå träffas i renässanspoesien o. dess utlöpare, i Sv. t. ex. hos Lucidor (se under DIAMANT-BAND), Dahlstierna (se -MUR), Spegel (se -KEDJA), äfv. hos Odel Sincl. (se under -KLIPPA), därefter i de direkta öfvers. från klass. förf., alltifrån Twist Æn. 284 (1747) o. Adlerbeth, t. ex. Æn. 154 (1804, 1811; se ofvan hufvudmom.), till Ek Horatius 1: 9 (1850) o. Cavallin (o. Lysander) Sm. skr. 95 (1885), ehuru man redan ungefär från 1800-talets midt, liksom i de modernaste öfvers., också finner adamas (o. gr. ἀδάμας) riktigt tolkadt med ’stål'; vidare i öfvers. af klassiskt påverkade utländska skalder, t. ex. hos Humble (se -KEDJA, -PORT) o. Hagberg Shaksp. 4: 158 (1848). Slutligen träffas ordet i denna sväfvande arkaiserande anv. hos nyromantikerna, i Sv. (jämte den exaktare anv.) särsk. hos Atterbom (jfr -KLIPPA, -MUR) o. (framför allt) Stagnelius (se ex. ofvan samt -OK, -PORT, -SKÖLD, -SPIRA); se äfv. ex. från Afzelius under -HÄLL. I senare tid torde dylik anv. träffas endast mera undantagsvis o. då hos klassiskt påverkade förf.; jfr ex. från Rydberg o. Wikner under -KEDJA.
2) [bet:s uppkomst torde utom i likhet (i ngt afs.) med den under 1 omtalade ädelstenen vara att söka i önskan att med ett finare namn väcka uppmärksamhet för saken (jfr 3)] om glas l. metall.
3) (mindre br.) i anslutning snarast till 1 c γ ofvan, i vissa ssgr för att väcka föreställningen om ngt särdeles fint l. utsökt; jfr DIAMANT-GANS; jfr äfv. -GRÅTT.
4) [efter eng. diamond i motsv. bet., eg.: oktaeder (diamantens vanliga kristallform)] ruta, romb; bl. i vissa ssgr; se DIAMANT-SKALLERORM, -STYNG.
5) byggn.
a) [jfr motsv. anv. i fr. samt t. diamantfries] i sht inom den normandiska byggnadsstilen, benämning på facetterad kvadrat, hvaraf flera i följd (med smärre mellanrum) bilda en fris l. list; inom renässansens (o. senare) byggnadskonst benämning på facetterad kvadratformig l. rektangulär kvader; jfr DIAMANT-KVADER, -RUSTIK. Denna (portal-)omfattnings dekorerande med ”diamanter”, hvilka ha en tydlig likhet med de under medeltiden här ofta förekommande s. k. hundtänderna i sina motsvarande hålkälslister. Tekn. tidskr. 1894, B. s. 42.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (föga br.) i sht inom den romanska byggnadskonsten, benämning på hvar o. en af de små runda pärlformiga upphöjningar l. fördjupningar som sitta i följd på ett blad- l. bandornament; äfv. om själfva det så tecknade ornamentet. Bladen (besättas) ofta med de så kallade diamanterna, små runda fördjupningar i rad efter hvarandra. Sydow Lübke 264 (1868). Invecklade bandorneringar, s. k. diamanter och rosetter. G. Upmark i 1 Minn. fr. Nord. mus. II. 3: 7 (1881).
6) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng. Bet. är uppvisad redan 1661 (se Klenz Druckersprache)] boktr. benämning på den stilkägel (i de flesta tryckerier den minsta tillgängliga) som innehåller fyra typografiska punkter; halfpetit; jfr DIAMANT-STIL. Fahlgrén Boktr. 19 (1853). Nordin Boktr. 53 (1881). Hasselquist Boktr. 150 (1905).
Sammansättningar (i allm. till 1).
Anm. 1:o. De flesta af nedan upptagna ssgr hafva direkta motsvarigheter i främmande spr. Med hänsyn till bet. kunna de till bet. 1 hörande, om man bortser från några enstaka, uppdelas på fyra (dock ej bestämdt afgränsade) grupper, allt efter som ssgn har afs. på
a) förekomsten l. vinnandet af rådiamanter,
b) diamantens skilda tekniska o. industriella anv. (jfr 1 a ofvan),
c) diamanten ss. juvel till smycken; slutligen kunna afskiljas
d) de uteslutande poet. ssgrna, hvilka väl till ngn del beröra grupp c, men dessutom till en ej ringa del äro sådana som nämnts i anm. 2:o ofvan sp. 1196.
2:o. Med afs. på den allmänna brukligheten af ssgr med (den nedan ej särskildt omnämnda) stamformen demant- (-ants-, -ante-) se ofvan sp. 1192.
A: (Anm. 1:o c) DIAMANT-AGRAFF103~02. (diamants- Sparre) En stor diamantsagraff som sammanhöll fjäderbusken. Sparre Frisegl. 437 (1832, 1868). N. journ. f. dam. 1861, s. 39. Kejsarmaktens (i Persien) emblem, en diamantagraff. Hedin Beskickn. 138 (1891). —
(6) -ANTIKVA~020. boktr. antikvastil af halfpetit. —
(Anm. 1:o d) -BAND. (†) om oslitligt band. Hwad är så wäl sam-fäst aff Ödes Demant Band, / Som ikki gnag's i tu aff Tijdens skarpa Tand? Lucidor Hel. R 2 a (1671). —
(Anm. 1:o c) -BEPRYDD~02. (mindre br.) = -PRYDD; jfr -BESATT. En praktfull, diamantbeprydd kam. Sthms modejourn. 1851, s. 40. —
(Anm. 1:o c) -BESATT ~02. jfr -BEPRYDD, -PRYDD. En penna med diamantbesatt skaft. Almqvist Smaragdbr. 290 (1845). —
(Anm. 1:o c) -BINDEL~20. (demante-) (i poesi, knappast br.) bindel, dvs. diadem, besatt med diamant(er). Dig, o Frigga, i hvars mörka hår / Demantebindeln tolkar majestätet. Stagnelius 1: 127 (1812). —
(Anm. 1:o b) -BORD~2. [jfr t. diamantbord] tekn.
a) affall (s. k. utskott) af diamanter l. sämre, mera ogenomskinlig diamant som användes vid borrning, vid slipning (i sht i form af pulver, se b) osv.; jfr DIAMANT 1 a. Rinman (1788).
(Anm. 1:o b) -BORR~2. i sht tekn. bergborr hvars borrande del består af en stålcylinder i hvars underkant (svarta) diamanter äro fästa; jfr -CIRKELSÅG, -FRÄS, -SÅG. Bland nyare tiders borrmaskiner är diamantborren den förnämste. NF 2: 927 (1877). Nordenskiöld lyckades mångenstädes .. i våra berghällar genom borrning med diamantborr på ungefär 35 meters djup träffa ett godt, klart vatten. Retzius i 3 SAH 16: 464 (1902). Diamantborr med åtta diamanter. 2 Uppf. b. 5: 81 (1902). —
(Anm. 1:o b) -BORRA~20, v. tekn. gm borrning med diamantborr upptaga (brunn) l. framskaffa (vatten); nästan bl. i p. pf. Prof af ”diamantborradt” vatten från Saltsjöbaden. SD(L) 1894, nr 282, s. 8. Därest i skären vatten ej på annat, billigare sätt kan erhållas, i sådant fall kan en diamantborrad brunn vara på sin plats. Alm. 1900, s. 38. —
(Anm. 1:o b) -BORRMASKIN~002, äfv. ~200. tekn. G. Nordenström i Jernk. ann. 1885, s. 129. 2 Uppf. b. 5: 82 (1902). jfr HAND-DIAMANTBORRMASKIN. —
(Anm. 1:o b) -BORRNING~20. i sht tekn. borrning i berg med diamantborr, i syfte antingen att utröna mineralets beskaffenhet l. (efter förslag af A. E. Nordenskiöld 1894) att skaffa dricksvatten; jfr -BERGBORRNING. G. Nordenström i Jernk. ann. 1889, s. 173. En af de bekanta diamantborrningarna i urberget, för att erhålla dricksvatten. SDS 1895, nr 228, s. 2. R. Kjellén Minnestal i Gbgs VS 1900—1903, s. 74. —
(jfr 1 c β) -BRONS~2. tekn. (knappast br.) benämning på en hållfast legering af koppar, 10 % aluminium o. 2 % kisel. K. Styffe i Jernk. ann. 1892, s. 348. —
-BRUD~2. [i anslutning till -BRÖLLOP] kvinna som firar l. kan fira sitt diamantbröllop; jfr -BRUDGUM. LD 1910, nr 239, s. 3. —
-BRUDGUM~20 l. ~02. [i anslutning till -BRÖLLOP] jfr -BRUD. Diamantbrudgummen är 85 och bruden 84 år. Lunds veckobl. 1890, nr 134, s. 2. —
(Anm. 1:o b) -BRUNN~2. [elliptisk bildning; jfr diamantborrad brunn (se -BORRA); jfr äfv. -VATTEN] i sht tekn. gm diamantborrning upptagen brunn. Nordenskiöldska ”diamantbrunnar”. SD(L) 1895, nr 293, s. 8. —
(Anm. 1:o d) -BRYNJA~20. Den i sin demantbrynja klädde Mars. Kumlin Horatii oden 1: 7 (1851; lat. tunica .. adamantina). —
(Anm. 1:o a) -BRYTARE. (diamantz-) (†) Een Diamantz brytare sampt pärle sökiare, benemdh Iöns Pehrsson. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 48; jfr DIAMANT 1 b γ. —
(jfr 1 c γ, 3) -BRÖLLOP~20. fest som firas af äkta makar på sextionde (äfv. sjuttiofemte) årsdagen af deras bröllop; äfv., tillfälligt o. ofta skämtsamt, om fest till minne af att en person lika lång tid tjänstgjort vid l. varit knuten till en viss institution, ett ämbetsverk osv.; jfr GULD-, JÄRN-, SILFVER-, STEN-BRÖLLOP. G. Dalin (1871). NF (1880). Diamantbröllop, denna sällsynta familjefest, firade handlanden E. G. och hans maka. Lunds veckobl. 1890, nr 134, s. 2. I dag hafva 60 år förflutit, sedan .. E. T. erhöll sin första officersfullmakt. Han .. kan sålunda .. fira sitt ”diamantbröllop” med svenska armén. SD(L) 1896, nr 550, s. 1. —
(Anm. 1:o b) -CIRKELSÅG~002, äfv. ~200. tekn. jfr -SÅG. Tekn. tidskr. 1877, s. 231. Diamantcirkelsågar hafva .. visat sig opraktiska, i det att de dyrbara, i periferien fästa diamanterna hastigt lossna och falla ned i stenskärfven. 2 Uppf. b. 7: 39 (1903). —
(Anm. 1:o a) -DISTRIKT~02. O. Swartz i VetAH 1817, s. 55. (Indiens) viktigaste diamantdistrikt är beläget vid Panna i Bundelkhand. 2 NF 2: 167 (1904). —
(Anm. 1:o d) -FAST. (†) särsk. om band; jfr -HÅRD, -STARK. (Astrild) allena binder / The Demantfaste Band. Lucidor Hel. D 3 b (1672). Brenner Dikt. 1: 43 (1684, 1713). —
(Anm. 1:o c) -FJÄDER. (diamantz-) (†) ’fjäder', dvs. ägrett af diamant(er). (En) Diamantz fjäder, at sätta i Turbanen, af 272 Diamanter och en stor Amethist. Sv. Merc. IV. 1: 397 (1758). —
(jfr 1 c β) -FLIT~2. (tillfällig ssg) jfr JÄRN-FLIT. (Han) fortfor att med verklig diamantflit arbeta utan att tröttna. A. Hammarskiöld i Ord o. bild 1892, s. 315. —
(Anm. 1:o c) -FOLIUM~200. juv. ett särskildt slag af folium (förr, särsk. under renässansen, svart — jfr språkprofvet; numera, men blott vid infattning af rosenstenar, af metall) som användes vid infattningen af diamanter; jfr SPEGEL-FOLIUM. Diamantfolium är en af gummi arabicum med svartbrändt elphenben sammanrifven färg, eller en med terpentinolja præparerad ferniss, hvarmed Kistan, eller infattningen, uti hvilken diamanten sitter, bestrykes, eller ock en liten prick sättes på undre sidan af diamanten, at dess eld och strålar desto bättre må synas. Rinman (1788). —
(Anm. 1:o b) -FRÄS~2, r. l. m. tekn. för bearbetning af stenytor afsedd fräs i hvars periferi diamanter äro fästa; jfr -BORR, -CIRKELSÅG, -SÅG. Diamantfräsar lämpa sig endast för mycket noggrann bearbetning af stenytor. 2 Uppf. b. 7: 41 (1903). —
(jfr 1 c α) -FUCHSIN~02. jfr -RUBIN. tekn. benämning på den renaste i handeln förekommande fuchsinen (ett slags anilinrödt), som bildar glänsande kristaller. Ekenberg (o. Landin) 310 (1890). —
(Anm. 1:o a) -FYND~2. fynd af diamant; äfv. konkretare, närmande sig -FYNDIGHET. De uralska diamantfynden äro .. ej af någon betydenhet. Uppf. b. 3: 243 (1873). Diamantfynden på 1700-talet (lade) med ens .. grund till landets (dvs. Brasiliens) välstånd. Svensén Jorden 559 (1887). —
(Anm. 1:o a) -FYNDIGHET~002 l. ~200. jfr -FYND, -FÅNG, -FÖREKOMST. A. Sjögren i Geol. fören. förh. 1882, s. 20. Äldre tiders diamantfyndigheter i Ostindien äro så godt som uttömda. 2 NF 6: 309 (1906). —
(jfr 1 c) -FÅGEL~20. [anl. till namnet äro de hvita strimmorna i fjäderskruden (se nedan)] zool. benämning på (individ af) vissa arter af det i Australien lefvande fågelsläktet Pardalotus, Panterfåglar (familjen Honungsätare, ordningen Sångfåglar), särsk. på arterna P. affinis Gould o. P. punctatus Temm., båda utmärkta gm brokig fjäderskrud o. små hvita strimmor i sht på hjässa o. nacke. 1 Brehm 2: 133 (1875). (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 2: 580 (1903). —
(Anm. 1:o a) -FÅNG. (†) särsk. konkret: ställe där diamanter fås; jfr -BROTT, -FYNDIGHET. Demantfånget i Golconda. Cronstedt Min. 41 (1758). —
(Anm. 1:o a) -FÄLT~2. Man beräknar, att hitintills Brasiliens alla diamantfält lemnat tillsammans 11 till 12 millioner karat. Uppf. b. 3: 241 (1873). PT 1902, nr 112, s. 3. —
-FÄRG~2. mål. ett slags grå färg (jfr -GRÅTT) som beredes gm att rifva finmalen grafit i linoljefernissa o. användes till bestrykning af järnföremål för att hindra rostning. Ekenberg (o. Landin) (1889). —
(Anm. 1:o a) -FÖRANDE~200, p. adj. De diamantförande bergen i Sydamerika. C. Säve (1860) hos Ahnfelt Rääf 328. Diamantförande lager. Uppf. b. 3: 242 (1873). PT 1902, nr 112, s. 3. —
(Anm. 1:o a) -FÖREKOMST~002 l. ~200. äfv. konkret; jfr -FYND, -FYNDIGHET, -FÅNG. De sydafrikanska diamantförekomsterna. PT 1902, nr 112, s. 3. —
(jfr 1 c γ, 3) -GANS~2. textil. benämning på ett slags gans med öglor i båda kanterna l. med enkla öglor i den ena, af öglor bildade blad i den andra kanten; mignardis(gans). Berg Handarb. 10 (1873). —
(Anm. 1:o c) -GARNITYR~002. garnityr l. uppsättning af diamantsmycken. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842; under garniture). Hahnsson (1888). —
-GLANS~2.
a) i allm.: den glans som diamanten utstrålar; särsk. i bild; jfr -SKEN. När blixtrande kristaller / I demantglans från dina blickar svalla. Atterbom i Phosph. 1810, s. 12.
b) miner. i speciellare anv. ss. benämning på en bestämd fysisk egenskap hos diamanten o. vissa andra mineral; jfr GLAS-, METALL-, PÄRLEMOR-, SIDEN-GLANS m. fl. Diamantglans (hafva) .. Diamant, svart Zinkblende (m. fl. mineral). Erdmann Min. 145 (1853, 1860). (Diamanten) Har en utmärkt glans (”diamantglans”). Ekenberg (o. Landin) 221 (1889). —
-GLÄNSANDE~200, p. adj. jfr -GLANS. Erdmann Min. 249 (1853, 1860). (Blyvitriolen) bildar diamantglänsande kristaller. NF 2: 731 (1877). —
(jfr 5) -GRAF~2. [jfr eng. diamondditch] bef. framför flankerande verk anlagd mindre, våt graf som är afsedd att hindra en i hufvudgrafven nedkommen fiende att direkt nå det flankerande verkets embrasyrer (dvs. skottgluggar). NF (1880). Ekbohrn Främ. ord (1904). —
(jfr 1 a) -GRIFFEL~20. (i poesi o. högre stil). (Zephyr) ristar med en diamant-griffel i jaspisklippan. Atterbom LÖ 2: 387 (1827, 1854). i bild, i sammanställningar som symboliskt beteckna ngt outplånligt; jfr -SKRIFT. När ännu några sekler förgått, skall gudinnan med demantgriffeln (dvs. historiens gudinna) skåda tillbaka på detta rum och på denna tid. Wikner Vitt. 224 (1867). Juda synd är uppskrifven med järnstift, med diamantgriffel; den är inristad på deras hjärtas tafla och på edra altarens horn. Jer. 17: 1 (öfv. 1904). —
(Anm. 1:o a) -GRUFVA~20. jfr -MINA. Hasselquist Resa 176 (1751). Golcondas Diamantgrufvor. Ödmann Str. saml. 3: Föret. s. 15 (1788). Uppf. b. 3: 239 (1873). Hasselgren Hundra år Reg. (1899). —
-GRÅTT~2, n. [möjl. med tanke på en viss likhet i färg; jfr dock äfv. DIAMANT 3] (mindre br.) mål. zinkgrått; jfr -GRÖNT, -GULT, -SVART, sbst. 1. Tekn. tidskr. 1877, s. 78. —
-GRÖNT~2, n. [efter t. diamantgrün. Färgen framställdes första gången 1890] färg. benämning på en rödaktigt skimrande tjärfärg, som vid färgning ger en mycket äkta grön färg; jfr -GRÅTT. Sondén Varukunsk. 52 (1898). —
-GULT~2, n. [efter t. diamantgelb. Färgen framställdes första gången (den bruna varieteten) 1889] färg. benämning på dels en brun, dels en grågul azoförening som vid färgning ger en gul, äkta färg; jfr -GRÅTT. —
(Anm. 1:o c) -HALSBAND~02 l. ~20. halsband (väsentligen) af diamanter l. med infattade diamanter; jfr -KED. Dalin (1850). Ett dubbelt diamanthalsband, som förenade sig under ett hjerta, hvilket föll ända ned på bröstet. Sthms modejourn. 1851, s. 40. Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 469 (1881). —
-HANDEL~20. särsk. i best. sg. Uppf. b. 3: 241 (1873). Antwerpen och Amsterdam, hvilka städer .. jemte London och Paris äro hufvudplatserna för diamanthandlen. Ekenberg (o. Landin) 222 (1889). —
-HJÄRTA~20. (demante-) särsk. bildl., till 1 d β: hårdt o. obevekligt hjärta. Lind (1749; under demanten). —
(Anm. 1:o b) -HÅLLARE~200, r. l. m. tekn. verktygsdel (platta l. dyl.) för diamanters fästande i arbetsverktyg. Tekn. tidskr. 1873, s. 181. Patent nr 1715 (1889). —
(jfr 1 c β) -HÅRD~2. jfr -FAST, -STARK. Hans Namn sko wij ingrafwa / I Demant-hårdan Steen. Dahlstierna Kunga skald L 2 b (1697). Blanche Våln. 591 (1847). särsk.
a) i mera facklig anv. om den högsta graden af hårdhet hos kroppar. Aldrahårdaste eller Demanthårda stenar, som endast med Demantpulver kunna rifvas, såsom sielfva Demanten, Saphiren och flere äkta stenar. Wallerius Min. 38 (1747).
b) (i högre stil) bildl. o. i öfverförd bem. Det är naturen, som (enl. vår materialistiska hypotes) med diamanthård nödvändighet bestämmer gången .. af tankarne i vår hjärna. Rydberg Filos. förel. 1: 112 (1876). De gjorde sina hjärtan diamanthårda för att slippa att höra den lag och de ord, som Herren Sebaot .. hade sändt. Sak. 7: 12 (öfv. 1904). —
(Anm. 1:o d) -HÄLL~2. (demante-) (tillfällig ssg) jfr -KLIPPA. Djupt i hafvet på Demantehällen / Necken hvilar i grönan sal. A. A. Afzelius i Iduna 3: 87 (1812). —
(jfr anm. 1:o d) -HÄRDIG. (†) motståndskraftig som en diamant; anträffadt bl. i öfverförd bem. Demanthärdig dygd. Kolmodin Qv.-sp. 1: 52 (1732). —
(Anm. 1:o c) -IMITATION~0002 l. ~0102. särsk. konkret. Diamantimitationerna hafva stor användning till teaterdrägter, billigare kravattnålar etc. Ekenberg (o. Landin) 223 (1889). E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 433. —
(Anm. 1:o a) -JORD~2. jord innehållande diamanter. En skeppslast diamantjord från bergverken i Kimberley. SDS 1894, nr 312, s. 3. Sv. kem. tidskr. 1906, s. 38. —
(Anm. 1:o c) -KAM~2. kam besatt med diamanter. Håret .. sammanhölls .. af en diamantkam. Carlén Repr. 2: 74 (1861). —
-KEDJA~20. (-mants- Spegel, Braun) särsk. [jfr Anm. 1:o d] om oslitlig kedja; i sht i pl. Humble Klopstock 1: 103 (1789). Ett fängelse, där de (dvs. de onda jättarna) med demantkedjor bindas till evig tid. Rydberg Sing. 28 (1865, 1894). i bild. (Stoikerna, som låta Gud vara bunden) I it olösligt Band, ja hårda Demants-Kedior. Spegel Guds verk 173 (1685). Äktenskapets diamantskedja. Braun Dikt. 2: 193 (1838). O du själens underbara logik, med hvilka obrytbara demantkedjor binder du icke den ena menniskohandlingen intill den andra. Wikner Tank. o. fr. 38 (1872). —
-KITT~2. tekn. ett slags till fästande eg. af diamanter, sedan äfv. af andra ädla stenar, glas, porslin osv. användt kitt, bestående af upplöst husbloss samt smärre kvantiteter ammoniakharts o. i sprit löst mastix; jfr GLAS-, JÄRN-KITT. Almström Tekn. 2: 557 (1845). SFS 1892, nr 34, s. 28. —
-KLAR~2. Det var den allraskönaste morgon, luften diamantklar och ren. Bremer G. verld. 4: 129 (1861). Jag tömmer demantklara drycken. Almqvist Det lyckl. landet 13 (1904). —
-KLIMP~2. (demants-) (numera knappast br.) Ther (dvs. i grottan) satt en demants klimp, och vthi moszan lyste. Spegel Öp. par. 68 (1705). —
(Anm. 1:o d) -KLIPPA~20, sbst. (demante-) jfr -HÄLL. Chrystallekiällan, som utför / Demanteklippan kullra. Odel Sincl. 8 (1739). Atterbom S. dikt. 2: 190 (1838). —
(Anm. 1:o d) -KLOT~2. (demants-) (tillfällig ssg). Ve ynglingen! nu klöf han, / Nu klöf han midt i tu / Den väderspända hjessan / Mot Sirii demantsklot. Kellgren 2: 128 (1783). —
(Anm. 1:o c) -KNAPP~2. (diamants- Björnståhl). En slags Frack med Diamants-knappar. Björnståhl Resa 5: 42 (1776). (En) sidensarsvest med helt liten ståndkrage, ända upp sammanhållen af talrika diamantknappar. Sthms modejourn. 1852, s. 40. —
(jfr 1 c β) -KNOP~2. (i fackspr.) benämning på ett slags knut som användes ss. stoppknut på fallrep. Öhrvall Knutar 84, 85 (1908). —
(Anm. 1:o c) -KORS~2. (diamants- Kling) (ss. smycke nyttjadt) kors af diamanter l. besatt med diamanter. Kling Spectator K 2 b (1735). Dalin (1850). Kindblad (1870). —
(Anm. 1:o c) -KRANS~2. (demante-) (knappast br.) (Aurora Königsmarck) lemnade på bordet (i K. XII:s rum) sit porträt, stort som en medallje med demantekrantz omkring. E. Björck (c. 1740) i Karol. krig. dagb. 3: 94. —
(Anm. 1:o c) -KRONA~20. (diamante- Ber.) krona af diamanter l. med infattade diamanter. Den kostbare Diamante Cronan, som stod på den Kongl. Lijk-kistan. Ber. om C. XI:s begrafn. 1697, s. B 3 b. V. F. Palmblad i Poet. kal. 1820, 1: 57. —
(jfr 1 d β) -KROPP. (†) anat. o. odont. benämning på det hårda ämne som i tandsäcken omsluter tandstommen (o. som upptill bildar emaljen); jfr -SKORPA 2. Levertin Eschricht 1: 112 (1858). —
(Anm. 1:o b) -KROSSARE~200, r. l. m. tekn. mortel af mycket hårdt stål hvari diamanter krossas. Tekn. tidskr. 1889, s. 185. —
(jfr 5 a) -KVADER~20. kvadersten med som diamant facetterad spegel. —
(Anm. 1:o a) -LAGER~20, n. (geologiskt l. mineralogiskt) lager som för diamanter. Cronstedt Min. 41 (1758). —
-LIK~2, adj.; adv. -T. jfr DIAMANTISK. Lex. Linc. (1640). Han troor at Jungfrur är lijk såsom falska Stenar / Som skiina Demantlijkt men äre bara Glaas. Lucidor Hel. A 3 b (1669). Orrelius Köpm.-lex. 90 (1797). Diamantlik glasfluss. Nisbeth Handelslex. 388 (1867). —
-LJUS, adj. (†) Fruu Fröja satte sig, på Demantliuse Stolen, / Som glittra Stierne lijk, ok nästan lijk som Solen. Lucidor Hel. H 1 b (1673). —
(Anm. 1:o b) -MASKIN~02. maskin med insatta diamanter som användes till bearbetande af stenytor. LAHT 1882, s. 115 (i fråga om amerikanska förh.). —
(Anm. 1:o a) -MINA~20. (knappast br.) = -GRUFVA. I Brasilien finnes en skjön Diamant-mina. Zettersten Handelsh. 1: 51 (1769, 1777). —
(jfr anm. 1:o a) -MODER. (†) om oädlare stenart (i sht itakolumit) hvari diamanter ofta anträffas. Wikforss (1804; under diamantmutter). Heinrich (1814). —
(Anm. 1:o d) -MUR~2. (demante- Dahlstierna) Een blanck DemanteMuur, som Jaspisz och Rubiner, / Safirer och Topaas til all sin Grundwaal haar. Dahlstierna Kunga skald F 1 a (1697; i fråga om det nya Jerusalem). Tre tempel glimma inom demantmuren, / Som landets (dvs. poesiens lands) värn mot låga sinnen är. Atterbom S. dikt. 2: 164 (1814, 1838). —
(Anm. 1:o d) -NYCKEL~20. (demante-) nyckel af diamant. (En gång skall Oden gifva människorna) till Gimles slutna portar / Demantenyckeln frälsande igen. Stagnelius 1: 552 (c. 1817). V. F. Palmblad i Poet. kal. 1820, 1: 68. —
(Anm. 1:o c) -NÅL~2. nål med infattad(e) diamant(er); jfr -KRÅSNÅL, -NÄSTNÅL. Wikforss (1804; under diamantnadel). Dalin (1850). Schulthess (1885; under nål). —
(Anm. 1:o c) -NÄST(E)NÅL. (diamante-) (†) spänne med infattad(e) diamant(er)? jfr -NÅL. Jungfru Beata Bonde (fick på sin lott) ett par Diamante nästenåhlar. C. Bonde (1673) hos Trolle-Bonde Hesselby 75. —
(Anm. 1:o d) -OK~2. ok af diamant; särsk. ss. symbol af den hårda nödvändigheten; jfr -SPIRA slutet. Alla .. / Böjas suckande .. i samma ödes demantok. Stagnelius 1: 6 (1817). —
(Anm. 1:o d) -PORT~2. (demante- Stagnelius, Börjesson) port af diamant. Den herrskande Seraphen, afgrundens Väktare, öpnar med et vidt skrällande dån Diamant Portarne. Humble Klopstock 2: 143 (1790). Stagnelius 2: 171 (1821). Grafvens demanteport. Börjesson Statshvälfn. 60 (1866). —
(Anm. 1:o c) -PRYDD~2. jfr -BEPRYDD, -BESATT. Sätherberg Dikt. 1: 97 (1862). Demantprydt spänne. Rydberg Dikt. 1: 184 (1882). Därs. 2: 61 (1891). —
(2) -PUDER~20. (knappast br.) = -PULVER 2; äfv.: (hår)puder hvari ss. tillsats finnes diamantpulver (se d. o. 2); jfr GULD-PUDER. AB 1890, nr 43, s. 4. —
-PULVER~20. i sht tekn.
1) till 1: pulveriserad diamant (i sht diamantbord, se d. o. a, l. s. k. karbonat), särsk. använd till slipning l. polering af diamant o. andra hårda stenar; jfr -BORD b, -SAND a, -STOFT 1. Wallerius Min. 39 (1747). Rinman 1: 426 (1788). Åkerman Kem. techn. 1: 145 (1832). 2 Uppf. b. 7: 40 (1903).
2) [jfr 2 a; sannol. i anslutning till GULD-PULVER] glaspulver användt ss. tillsats i hårpuder; jfr -PUDER samt GULD-, SILFVER-PULVER. Bergstrand Paschkis 153 (1898). —
-RING~2. (-mante- Rel. om Ulr. Eleon. intågh, Växiö rådstur. prot. 8 maj 1732; -mants- Bidr. t. Åbo hist., Hallenberg Hist. 4: 893 (1794))
1) [jfr anm. 1:o c] finger- (l. ör-)ring med infattad(e) diamant(er). Bidr. t. Åbo hist. I. 13: 289 (1638). Om wj see een bära / Een Demants Ring, tå gör wår Hatt een Foot-diup Ära. Spegel Guds verk 137 (1685). En Deamants ring, af ohngefähr 2000 Rik:dls. värde. Nordberg K. XII 1: 777 (1740). Heidenstam End. 27 (1889).
2) [jfr 5 b] (†) facetterad ring? På dhen wenstra handen (dvs. på vänstra sidan af triumfporten satt) een Diamante-Ring och vti den samma Swenska Wapnet som höltz aff twenne händer och genom ringen een Palm- och en Oljeqwist. Rel. om Ulr. Eleon. intågh 1680, s. A 2 b. —
(jfr 1 a) -RITS~2. i sht tekn. rits som göres med diamant på annat hårdt ämne (i sht glas). N. G. Sefström i Jernk. ann. 1839, s. 238. Innan folieringen göres, drages på glaset, horizontelt, en diamantrits. Dens. Därs. 1843, s. 359. —
(jfr anm. 1:o c) -ROS. (demante- Fört. ö. Hert. Johans löseg. 1563, s. 3) [åtm. i bet. 2 efter (ä.) t. demantrose, diamantrose (hvilket ord dock bl. anträffats i af sv. lexikografer utgifna tyska ordb.); jfr (i bet. 2) eng. rose diamond, fr. diamant (en) rose. Att ordet i första ex. under 2 nedan användes som öfv. af lat. siderites, beror säkerl. därpå att detta ord (se SIDERIT) sedan gammalt ansågs beteckna ett ej närmare kändt slag af diamant] (†)
1) grupp af (i form af en ros infattade) diamanter? jfr PÄRL-, RUBIN-ROS. Ett (större smycke) med 4 demanteroser, 8 rubiner och 32 perler. Fört. ö. Hert. Johans löseg. 1563, s. 3.
2) om (diamant slipad ss.) rosensten; jfr -ROSETT. Wollimhaus Syll. (1649; under siderites). Dict. Hamb. (1700). Wikforss (1804; under diamantrose). Heinrich (1814). —
(jfr anm. 1:o c) -ROSETT~02. (knappast br.) rosensten; jfr -ROS 2. Sv. o. t. handlex. (1851, 1872). —
(5 a) -RUSTIK~02. rustik af diamantkvadrer. —
(Anm. 1:o c) -SADEL. (demante-) (†) med diamanter prydd sadel. Den demantesalen, som Casparus H. sahl. K. M:tt såldt haffver. RP 5: 106 (1635). —
-SAND~2. (demante- Stagnelius)
a) (föga br.) = -PULVER 1. (Diamanten) kan endast slipas medelst diamantsand och diamantspath. Nisbeth Handelslex. 381 (1867).
(4) -SKALLERORM~002, äfv. ~200. [efter eng. diamond rattlesnake, öfv. af nylat. crotalus adamanteus; om anl. till namnet se nedan] zool. benämning på skallerormsarten Crotalus adamanteus Palissot de Beauv. (C. rhombifer Latr.) karakteriserad af regelbundet rombiska fläckar utefter ryggen. I (de nordamerikanska) sydstaterna är den stora .. diamantskallerormen .. allmän. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 315 (1904). VetAÅrsb. 1905, s. 168. —
(jfr anm. 1:o c, d) -SKEN~2. (i sht i poesi) i sht i bild: sken ss. från en diamant; jfr -GLANS a, -STRIMMA, -STRÅLE. Lucidor Hel. I 2 b (1674). Då uppträdde en glindrande stjerna ur de dystra molnen på vår kärleks horisont, och med diamantsken skingrade hvarje hotande skugga. Cederborgh OT 4: 85 (1818). —
-SKORPA~20.
1) [jfr anm. 1:o a] (i fackspr., numera föga br.) den skrofliga o. ogenomskinliga ytan på en oslipad diamant; jfr -SKAL. Heinrich (1814). Dalin (1850). Sv. o. t. handlex. (1851, 1872).
2) [liksom fr. croûte l. couche adamantine (des dents) efter nylat. crusta adamantina; jfr DIAMANT 1 d β] (†) anat. en tandkronas emaljbeklädnad; jfr -KROPP. Sönnerberg Loder 46 (1799). —
(jfr 1 a) -SKRIFT~2. särsk. (i högre stil) i bild om skrift som skall äga bestånd för långa tider; jfr -GRIFFEL slutet. (Genom filosofien blef) den yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen i sig. Rydberg Ath. 147 (1859, 1866). —
(Anm. 1:o b) -SKÄRARE~200. person som har till yrke att skära diamanter o. därigenom gifva dem deras vederbörliga form; jfr -ARBETARE. Wikforss (1804; under diamantschneider). Dalin (1850). Björkman (1889). —
-SKÄRFVA~20, r. l. f. Rinman 1: 424 (1788). särsk. till 1 a. Måttet graderas med en diamantskärfva på två motsvarande sidor. Berzelius Kemi 3: 281 (1818). Mycket fina pjeser af ytterst hårda ämnen, t. ex. af härdadt stål, svarfvas med diamantskärfvor, som äro fattade i jern eller messing. Almroth Karmarsch 338 (1839). —
(Anm. 1:o d) -SKÖLD~2. (demante- Stagnelius) J. G. Oxenstierna 5: 351 (c. 1817; it. adamantino scudo). Hell vandrarn, för hvars kyska bröst / Demanteskölden mildt du sträcker! Stagnelius 2: 238 (1821; om tron). Atterbom LÖ 2: 71 (1827, 1854). —
-SLIPAD~20. facetterad ss. diamant, dvs. med fyr- o. skråkantiga upphöjningar. Diamantslipadt, rundt Toalettgarnityr af Böhmisk kristall. Katal. fr. Nord. komp. 1903, s. 120. —
(Anm. 1:o b) -SLIPARE~200. (diamants- PT) jfr -ARBETARE. Serenius (1734; under diamond): PT 1758, nr 12, s. 4. Weste (1807). Diamantsliparen i Amsterdam med 9000 francs om året är nöjdare än ministern med lika mycket. Strindberg Tr. o. otr. 2: 64 (1890). —
(Anm. 1:o b) -SLIPERI~002.
b) ställe l. verkstad osv. för slipning af diamanter. Palmblad Lärob. i geogr. 196 (1835, 1851). De flesta diamantsliperierna finnas i Holland ..; dessutom äfven i London och Paris. Nisbeth Handelslex. 385 (1867). SDS 1894, nr 312, s. 3. —
(Anm. 1:o b) -SLIPNING~20. jfr -SLIPERI a. Serenius (1734; under diamond). Ekenberg (o. Landin) 222 (1889). —
(Anm. 1:o d) -SLOTT~2. (diamante- Wennerberg; demants- Spegel) Spegel Tilsl. par. 117 (1705). (Huldrorna) bo hinsidan månen / I diamanteslott. Wennerberg 3: 169 (1883). —
(Anm. 1:o c) -SMYCKE~20. (-mante- S. Agrell (1711) i Karol. krig. dagb. 5: 282, Nyberg S. dikt. 1: 76 (1828, 1831); demants- Spegel) smycke af diamant(er) l. med infattad(e) diamant(er). Spegel Guds verk 153 (1685). Leopold 4: 8 (c. 1820). Dalin (1850). Till och med ytterkläderna (i den kvinnliga dräkten under renässansen) sammanhöllos och voro instickade med diamantsmycken. 2 Uppf. b. 6: 545 (1904). —
-SPAT~2. [af t. demantspath (Klaproth Beitr. z. chem. kenntn. d. mineralkörper 1: 48 (1786, 1795)), hvilket liksom fr. spath adamantin (Dens. i Mém. de l'acad. roy. (Bérol.) 1786—87, s. 148) är bildadt efter eng. adamantine spat (spar). Anledningen till namnet är dels den utomordentliga hårdheten, dels den däraf betingade anv. af pulvret till slipning af ädelstenar] miner. o. tekn. benämning på en brun, röd l. grå, merendels orent färgad, genomskinlig till genomlysande, mer l. mindre diamantglänsande varietet af korund. Rinman 1: 467 (1788). Hr Klaproth har funnit små Järnkorn på Demantspathen. A. Modeer i VetAH 1799, s. 45. Åkerman Kem. techn. 1: 397 (1832). Den skifviga korund, som kallas diamantspat. Uppf. b. 3: 247 (1873). (Ekenberg o.) Landin 543 (1893). —
(Anm. 1:o b) -SPETS~2, för gravering, för sågning med diamantsåg o. d. Tekn. tidn. 1871, s. 91. 2 Uppf. b. 7: 38 (1903). äfv. oeg., om spets af annat hårdt mineral; jfr DIAMANT 2 b. Gör man ej afseende på priset, kan man hålla sig till de silfverblandade guldpennorna med diamantspetsar, om också den så kallade diamanten ej är någonting annat än en vidlödd skärfva af osmium-iridium. Uppf. b. 6: 211 (1875; i fråga om stålpennor). i bild. Melin Hel. skr. Jer. 17: 1 anm. (1858). —
(jfr anm. 1:o c, d) -SPIRA~20. (demante- Stagnelius; diamants- Kellgren) spira af (l. besatt med) diamant(er). Kellgren 1: 47 (1786). särsk. ss. symbol för den hårda nödvändighetens välde; jfr -OK. Du (öde), som krossar / Allt det stora, allt det ädla / Med en grym demantespira! Stagnelius 2: 676 (c. 1820). —
-STEN~2. (demants- Spegel) = DIAMANT 1; särsk. om till juvel slipad diamant. Spegel Guds verk 185 (1685). Betzlet sampt förbögelen (voro) .. infattat med deamant stenar. J. M. Norsbergh (c. 1710) i Karol. krig. dagb. 3: 231. Lind (1749; under demant). E. Erdmann i Geol. fören. förh. 1899, s. 435. —
(6) -STIL~2. äfv. om de enskilda typerna. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Nya Testamentet uti liten duodece med diamantstilar. C. F. Bergstedt i Frey 1848, s. 112. Straffbestämmelsen är (på riksbankens sedlar) tryckt med diamant-stil i dubbla rader. SFS 1859, nr 13, s. 3. NF (1880). —
-STOFT~2.
1) [jfr anm. 1:o b] tekn. = -PULVER 1. Diamantstoftet, det enda dugliga polerämnet, erhölls fordom till det mesta af affallet vid diamanternas klyfning och slipning, men nu mera användes ej obetydligt af den .. svarta diamantsort, som kallas karbonat. Uppf. b. 3: 266 (1873). Ekenberg (o. Landin) 222 (1889).
2) [jfr DIAMANT 1 d α] oeg. Polarfararna beteckna detta fina isstoft (i dimmorna), som gör sig märkbart genom sitt intensiva glittrande i solljuset, såsom ”diamantstoft”. Dumrath Umlauft 302 (1897). —
(jfr anm. 1:o d) -STRIMMA. (demants-) (†) = -STRÅLE. (Phoebi) Ansicht Rosen-ljkt, hans heela Klädebonad / Är Perlestikkat, och hwart Finger prächtigt skjner / Af Demants Strjmor. Spegel Guds verk 176 (1685). —
(jfr anm. 1:o d) -STRÅLE~20. (demante-) jfr -GLANS a, -SKEN, -STRIMMA. Med demantestrålar / Ömt de (dvs. stjärnorna) mig vinka. Stagnelius 1: 494 (1821). —
(Anm. 1:o c, d) -STRÖDD~2. särsk. i bild. Då verlden det stjernsådda mörkret drar / Omkring sig som ett diamantströdt bälte. C. V. A. Strandberg 5: 351 (1865). —
(4) -STYNG~2 l. -STYGN~2, sällan -STING~2. [jfr eng. diamond i liknande anv.] handarb. ett slags dubbelt korsstyng inom en ruta. Berg Handarb. 117 (1874). —
(jfr 1 d β) -STÅL~2. tekn. stål som gm tillsats af en liten kvantitet krom fått utomordentlig hårdhet. Svenonius Stenriket 111 (1888). 2 Uppf. b. 6: 308 (1904). —
-SVART~2, n.
1) [efter t. diamantschwarz. Färgen framställdes första gången 1889] färg. benämning på en i senare tider mycket använd, äkta, svartviolett till svart tjärfärg af djup o. stark glans; jfr BRILJANT-SVART; jfr äfv. -GRÅTT. Den med kolsyradt kali framställda (svarta anilin-)färgen har på senare tiden blifvit mycket populär under namn af diamantsvart. 2 Uppf. b. 8: 519 (1900).
2) [jfr t. diamantschwarz; efter eng. diamond black. Namnet gifvet senast 1876 af uppfinnaren, en amerikan] tekn. ett slags förträffligt, bl. a. till beredande af finare trycksvärta o. litografiskt bläck användt sot. Finare kvaliteter (af kimrök), såsom diamantsvart, fås af kolrika gaser, på senaste tiden äfven af acetylen. 2 Uppf. b. 7: 545 (1903). —
-SVART~2, adj. färg. jfr -SVART, sbst. 1. Dam-Tröjor .. diamantsvarta med inväfda röda eller gula silketrådar. Priskur. fr. Cronquist 1898, s. 49. —
(Anm. 1:o b) -SÅG~2. tekn. till stensågning använd såg hvars blad bildas af en stålskifva å hvars periferi, sidokanter o. sidor svarta diamanter äro fästa; jfr -CIRKELSÅG samt -BORR, -FRÄS. Tekn. tidskr. 1888, s. 70. Diamantsågen kom först till användande i Amerika. 2 Uppf. b. 7: 38 (1903). —
(Anm. 1:o b) -SÄTTARE~200. (i sht i fackspr.) person som vid grufva l. dyl. där diamantborrning användes fastsätter diamanterna i borren; jfr -SÄTTNING. T. Witt i Jernk. ann. 1897, s. 74. Diamantsättaren A. PT 1904, nr 302, s. 4. —
(Anm. 1:o b) -TAND~2. tekn. sågtand af (svart) diamant. Man har konstruerat cirkelsågar med diamanttänder. 2 Uppf. b. 7: 38 (1903). —
(Anm. 1:o d) -TORN~2, n. (tillfällig ssg) Jag sitta vill i forskningens demanttorn, / På hvilkets spira morgonstjernan glänser. E. Sjöberg S. dikt. 218 (1824). —
(6) -TRYCK~2. Äfven de kraftigaste ögon tröttna snart, om de skola dechiffrera ett fint diamanttryck. A. Key i Lärov.-kom. bet. 1884—85, III. 1: 259. —
(Anm. 1:o a) -VASKNING~20. Redan i den grå forntiden var diamantvaskningen i gång i Ostindien. Uppf. b. 3: 239 (1873). 2 Uppf. b. 5: 250 (1902). —
(Anm. 1:o b) -VATTEN~20. [elliptisk bildning; jfr -BORRVATTEN o. diamantborradt vatten (se -BORRA); jfr äfv. -BRUNN] i sht tekn. gm diamantborrning erhållet vatten. Dylikt medels diamantborrning erhållet vatten hade döpts till diamantvatten. Tekn. tidskr. 1894, Allm. s. 235. —
(Anm. 1:o b) -VERKTYG~02 l. ~20. tekn. verktyg (för bearbetande af hårda ytor) hvars arbetande del utgöres af diamant. (Det) är .. att hoppas, att äfven vårt lands industriidkare snart skola tillegna sig de fördelar, som införandet i deras yrken af ”diamantverktyg” otvifvelaktigt medföra. Tekn. tidn. 1871, s. 93. —
-VIKT~2. vikt som nyttjas vid vägning af diamanter (samt öfriga ädelstenar o. juveler); jfr GULD-, JUVEL-, PÄRL-VIKT. Möller (1755; under coupant). Diamant- och Pärle-vigten utgifves för at vara lika öfveralt i Europa och räknas efter Karater til 4 Grän hvardera, eller, ock til halfva, 1/4 1/8 1/10 &c Karat. Bergklint Sam. 2: 428 (1775, 1802). En karat diamantvigt, eller sådan som brukas för ädla stenar, är ungefärligen lika med 4 ass. Rinman 1: 962 (1788). Dalin (1850). Björkman (1889). i bild. Det var på en fin demantvigt, som hela beslutet vägdes. Törneros Bref 1: 83 (1825). —
(Anm. 1:o a) -VINNING~20. utvinnande af diamanter. A. Sjögren i Geol. fören. förh. 1882, s. 25. Den största nutida diamantvinningen eger rum i Kaplandet. 2 NF 6: 310 (1907). —
(Anm. 1:o c) -ÖRHÄNGE~020. (demante- Rålamb Constantin. resa 59 (1658, 1679; samma s. äfv. demantz-), Björck; diamants- PT 1758, nr 67, s. 4) För Öfverstlieutnanten Starenflykts fru sleto de (dvs. ryssarna) demante örhängenen bort med örlapparna. E. Björck (c. 1740) i Karol. krig. dagb. 3: 100. Eurén Orth. 3: 75 (1794). —
-ÖRT. [namnet är en af O. Rudbeck gjord försvenskning af det nylat., af Franckenius Spec. B 4 b (1659) gifna namnet Demantina, hvarmed syftades på de vid roten hängande små vattenklara blåsorna. Ett försök att upplifva namnet gjordes af A. G. Nathorst i Arkiv f. bot. 2: 17 (1904), men öfvergafs sedermera af förf. själf] (†) benämning på (individ af) det till familjen Lentibularieæ hörande släktet Utricularia, särsk. på örten U. minor Lin.; bläddreört, bläddrerot, blåsört; jfr -ROT. Demant ört. Rudbeck Hort. bot. 44 (1685).
B (numera knappast br.): DIAMANTE- l. DEMANTE-BINDEL, -HJÄRTA, -HÄLL, -KED, -KLIPPA, -KRANS, -KRONA, -MUR, -NYCKEL, -NÄSTNÅL, -PORT, -RING, -ROS, -SADEL, -SAND, -SKÖLD, -SLOTT, -SMYCKE, -SPIRA, -SPORRE, -STRÅLE, -ÖRHÄNGE, se A.
C (numera knappast br.): DIAMANTS- l. DEMANTS-AGRAFF, -BRYTARE, -FJÄDER, -GNISTA, -KEDJA, -KLIMP, -KLOT, -KNAPP, -KORS, -RING, -SLIPARE, -SLOTT, -SMYCKE, -SPIRA, -STEN, -STRIMMA, -ÖRHÄNGE, se A.
Spoiler title
Spoiler content