publicerad: 1916
DISHARMONI dis1harmωni4, äfv. -o-, sällan -å-, äfv. 01—, r. (f. Dalin (1850), Kindblad (1870), Lundell); best. -en, äfv. -n; pl. -er. (ordet förekommer i ä. tid ngn gg med franskt skrifsätt: Intet (kan) anses rätt efter en af dessa fordringar, om det på något sätt vore i desharmonie med någon af de öfriga. Boëthius Sed. 92 (1807); jfr 2)
Etymologi
[jfr t. disharmonie, eng. disharmony, fr. désharmonie (betecknadt ss. nybildning af Littré (1863)), it. disarmonia (belagdt omkr. 1700 i bet.: bristande klangskönhet hos ord), medelst det upphäfvande prefixet dis- (af lat. dis-, eg. itu, isär; jfr DI-) bildadt till armonia (se HARMONI); i sv. sannol. lånadt från t., som möjl. upptagit ordet ur it.]
bristande l. falsk harmoni l. samklang, missklang; motsatt HARMONI.
1) i fråga om musik, toner o. d.: förh. att två l. flera samtidigt ljudande toner icke harmoniera; missljud; skorr; jfr DISSONANS. Pfeiffer (1837). Dalin (1850). Ljunggren Estet. 2: 301 (1860, 1883). Höijer Musiklex. (1864). Inom musiken bör man skilja mellan en disharmoni och en dissonans, hvilken senare är en harmoniskt berättigad tonförbindelse. NF (1880). En grupp studenter .. uppvaktade honom med s. k. kattmusik ... De skramlade med bleckflaskor, dunkade på kopparkastruller, blåste i hvisselpipor och ringde med små bjällror, framkallande de ursinnigaste disharmonier. Edgren Ur lifvet 1: 164 (1883). Musikverk med skrällande disharmonier .. det är modern konst. Cronholm Minnesbl. 352 (1908). Norlind Musiklex. (1912). — mer l. mindre bildl.; jfr 2. Tonerna kunna .. begagnas till framkallande af idel disharmonier. Rudin Ord t. ungd. 3: 47 (1903).
2) brist på samstämmighet l. öfverensstämmelse, oöfverensstämmelse; oförenlighet; motsättning; oharmoniskt tillstånd, missförhållande. En ljuf och melancholisk kan icke annat än med hela sin själ älska den glade och liflige, om i annat ingen disharmoni är. Thorild 4: 139 (1794; i fråga om hvilka älskande som passa för hvarandra). Disharmonien mellan menniskan och verlden. Atterbom i Phosph. 1810, s. 172. (Ett visst läkemedel) förmår ganska hastigt återställa den (gm ”förkylningen”) uppkomna disharmonien (i kroppen). Tidskr. f. läk. 1837, s. 146. Den enda disharmoni som dem emellan (näml. emellan Elias Brenner o. hans hustru) fanns var hans längd mot hennes korta växt. Crusenstolpe Medalj. 31 (1848). Synden är en disharmoni mellan den menskliga viljan och Gud. Wikner Tankar o. fr. 92 (1872). — särsk.
a) närmande sig bet.: missämja, tvedräkt, oenighet, misstämning; slitning, strid. Ödmann Hågk. 103 (1801). Gumælius Passow (1841; under δυσαρμοστία). Det råder disharmoni mellan dem. Dalin (1850). (Petrarca) var ofta i disharmoni med sig själf. Wulff Petrarcabok 252 (1905). Nya tidslägen skola alstra nya disharmonier (trots de sociala reformerna). Ahnfelt Etik II. 2: 105 (1906).
b) närmande sig bet.: andlig sönderslitenhet, oro, olust; (känsla af) obehag. Känslan af disharmoni eller obehag. Boström 1: 128 (c. 1830). (Almqvist) led av disharmonien i sitt inre. Mjöberg Läseb. 459 (1910).
Spoiler title
Spoiler content