publicerad: 1927
FÖRKLARA förkla4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkla´ra Weste; förklàra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (tillf., VDAkt. 1688, nr 732 (i konkret anv.), Agrell Son. 29 (1906; i rim)), -ANDE, sbst.1, n., (äv. konkretare), -ELSE (†, GR 6: 389 (1529), Nohrborg 663 (c. 1765)), -ING (se d. o.), -NING (se FÖRKLARING); -ANDE, sbst.2, m.||ig. (se avledn.), -ARE (i sht till 4); -ERSKA (mera tillf., Linc. (1640), Vetterlund Skissbl. 59 (1914)).
Etymologi
[fsv. forklara; liksom d. forklare efter mnt. vorklaren; jfr t. verklären o. erklären; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 o. KLAR, KLARA samt ERKLÄRA (ERKLARA). I fråga om bet.-utvecklingen jfr DEKLARERA]
— jfr MOT-FÖRKLARA.
1) (†; se dock a slutet) göra klar l. ljus l. ren; äv. refl.: bliva klar osv. (Ormen) sugher must och safft, ther medh han sijn mörcke öghon vpfrisker och förklarer. LLaurentii Nyåhrspr. I 1 b (1618). Si(sta) Q(vartalet i augusti) .. förklarar lufften sigh med blåst åskedunner och Hagel. Meyerus Alm. 1676, s. B 3 b. Den natt mig höljer nu / Skall en gång sig förklara. Ps. 1819, 365: 6. — särsk.
a) med avs. på socker, honung, brännvin o. d.: klara, rena; raffinera; destillera. 2 (tunnor) förklaradh miödh. TbLödöse 422 (1598). Wäl förklarat och reen giord Hannong. Månsson Åderlåt. 139 (1642). Gör så en Syrop aff förklarat Socker. IErici Colerus 1: 225 (c. 1645). Om natten emillan d. 13 och 14 Martii förklarade de Brännevijn. VDAkt. 1722, nr 401. Schenberg (1739). — särsk. [jfr t. sich klären, sich abklären] (i högre stil, fullt br.) bildl.: rena, luttra; ofta i pass. förklaras, förr äv. förklara sig till, ngn gg i (ngt), omvandlas till (ngt högre o. renare), lyftas till, sublimeras till. Alle Guds barn och helige hafva genomgåt frestelser, och deras dygd har dymedelst blifvit mer förklarad. Liljestråle Kempis 24 (1798). Hvad som i barndomens dagar visade sig såsom egensinnighet och oart, kan förklara sig till de herrligaste dygder. Geijer I. 5: 216 (1819). Böttiger SchillerLyr. 95 (1854). I Skaldens morgonpsalm förklaras det poetiska ruset till andakt, till djup fromhet. SvLittH 2: 28 (1919).
b) bildl., i fråga om beskyllningar, anklagelser o. d.; särsk.: fritaga från skuld, fria; urskulda. GR 6: 389 (1529). Förr än hon woro förklarat för sådan beskyllning. VRP 1691, s. 626. (Baktalerskorna dömas att plikta) och Pigan Märta Pärs dotter till sin Honour och heder förklaras. VRP 1710, s. 330. VDAkt. 1725, nr 532.
2) (numera knappast br.) göra lysande l. strålande; omgiva med glans; i eg. bet. nästan bl. i pass. med intr. bet. l. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ofta svårt att skilja från 3 slutet. I en dubbel glans förklarad / Uppenbaras Paphos Prins. LBÄ 11—13: 204 (1798). (Elgström o.) Ingelgren 291 (c. 1810). Hög och förklarad i månens strimma / Kyrkan sig reser öfver träd och hus. Wennerberg 2: 19 (1848, 1882). — särsk.
a) om ljus l. sken, refl.: lysa klarare l. klart. Och kring dig, mild, sig, Konung, skall förklara / En glans af din Odödlighet. Thorild 1: 141 (1784). Äfven de dunkla partierna visa sig småningom i ett förklaradt sken. Tegnér (WB) 5: 466 (1825).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Stiernhielm Parn. 1: 1 (1651, 1668). Oss välsigna och bevara; / Med nåd ditt ansigte förklara. Hedborn 2: 79 (1812). — särsk.
α) (†) giva (ngt) ett fagert sken, ”försköna”. (Nunnorna) måga wel forclara theres wesende så mykit the wilia, weet man doch wel at the äre kööt och blodh. OPetri Clost. F 4 b (1528).
β) (i religiöst spr.) förhärliga. Fadher förklara titt nampn. Joh. 12: 28 (NT 1526; Bib. 1917: förhärliga). Thå (Jesus) .. kommande wardher till ath förclaras vthi sijn helghon. 2Tess. 1: 10 (NT 1526; Bib. 1917: förhärligas).
3) [specialfall av 2] (i religiöst spr.) i fråga om den av ljusfenomen beledsagade förvandling som Jesus' kropp undergick på förklaringsbärget (se nedan språkprovet från NT) o. i fråga om en likartad förvandling av de saligas kroppar; i sht i pass. med intr. bet., förr äv. refl. Iesus .. förclaradhe sigh för them, och hans ansikte skeen som een sool och hans kläder wordo hwit som et lius. Mat. 17: 2 (NT 1526; Bib. 1541: wardt förklarat; Bib. 1917: hans utseende förvandlades). Frelsaren herran Iesum Christum, huilkin wår skröpligha lekame wardher förclarande. Filipp. 3: 21 (NT 1526). Själen skall i uppståndelsen förenas med en förklarad lekamen. Hagberg Pred. 4: 161 (1818). — särsk. (i högre stil i allm.) mer l. mindre bildl.; ofta i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., stundom närmande sig bet.: överjordisk, himmelsk. O Min käreste Jesu, förklara migh medh thet innerliga Liusens Klaarheet. Preutz Kempis 300 (1675). Ett leende förklarar / De själfullt fina drag. Sander Dikt. 95 (1870). Hans ögon strålade af en förklarad glans. Ödman UngdM 2: 258 (1881). Under det den bräckliga stofthyddan mer och mer nedbrytes, synes själen emellanåt bliva genom tron förklarad, så att den liksom strålar av himmelskt ljus. DagbrKongo 374 (1911).
4) göra (ngt) klart o. tydligt (som förut har varit mer l. mindre otydligt), framställa i klarare ljus, förtydliga, tydliggöra; utlägga, utveckla; i sht förr äv.: uttyda, tyda, tolka; förr äv.: framställa, skildra. (Han) taladhe .. för them vthwr scrifftena, förclaradhe them och bewijste ath Christus moste lijdha, och vpstå aff dödha. Apg. 17: 3 (NT 1526). Een liten boock j huilko closterleffwerne forclarat warder. OPetri Clost. (1528; i titeln). Texten skal ordenteligen, doch korteligen och enfaldeligen förklaras. Kyrkol. 2: 2 (1686). Vil någor sina ord och mening förklara; thet bör ej vägras. RB 14: 6 (Lag 1734). Luther (började) förklara det ena skriftstället med det andra, hvarigenom ett klarare ljus uppgick öfver bibelns innehåll. LbFolksk. 885 (1892). — särsk.
a) (föga br.) refl.: finna en förklaring l. (ut)-tydning, vara l. bliva klar o. tydlig. (Det) befans och gott inthet röra der om, effter sielfwe puncten förklarar sigh. RARP V. 2: 178 (1655). Nordenflycht QT 1744, s. 19. I en betydelse, som snart skall förklara sig. Atterbom i SvLittFT 1833, sp. 769. Sundén (1885).
b) jur. i fråga om autentisk lagtolkning: med den förbindande kraften av en lagstiftningsakt fastslå huru (lagen l. ett visst lagrum) skall förstås. RP 5: 310 (1635). Äger .. Kongl. Maj:t .. Lagen, då den mörck och twifwelachtig är, til desz rätta förstånd förklara. RF 1719, § 2. AdP 1809—10, 1: 348. Herlitz Lagstiftn. 116 (1926).
5) uppvisa förutsättningarna l. skälen för (ngt) l. orsaken till (ngt) l. insätta (ngt) i sitt naturliga sammanhang, så att det därigm (lättare) kan förstås o. begripas; i pass. stundom övergående i bet.: bero på. Detta förklaras av den omständigheten att (osv.). Dröjsmålet förklarades med att man gått vilse. Saken är omöjlig att förklara. Förklara det den som kan! Helsingius X 8 a (1587). Jag hade blott en stor oföränderlig tanke i lifvet: att förklara hela naturen och reformera hela verlden. Thorild (Hans.) 1: 278 (c. 1785). Ändamålet såväl med observationer som med försök är, att förklara fenomenen, d. v. s. utröna deras orsaker och lagar. Fock 1Fys. 3 (1853). (†) Jag förklarar mig detta förfarande således. Boëthius Sedel. 7 (1807). — särsk.
a) i uttr. förklara ngt ur ngt, förklara ngt ss. framsprunget ur ngt, härleda ngt ur ngt. Åtgärder .. som skola utropas för despotiska eller förklaras ur ett barnsligt nyhetsbegär. Tegnér (WB) 5: 503 (1825). Kant visade, att medvetandet ej kan förklaras ur någonting yttre. Nyblæus RelUpps. 46 (1868, 1874).
b) (mindre br.) i termen förklarande konjunktion, explanativ konjunktion. Lidforss FrSpr. 135 (1867). Linder Regl. 77 (1886).
c) (†) avgiva förklaring över (ngt). (En skrift) upfylt med klagomål öfver tilfogade oförrätter dem Konung Fridric borde förklara och förlika. Celsius G1 1: 377 (1746).
6) (uttryckligen l. öppet) tillkännagiva, förkunna, (offentligt) säga ifrån l. uttala; äv. jur. i fråga om av myndighet gjort uttalande med bindande värkan; stundom [jfr t. erklären] (i skriftspr.) övergående i bet.: säga. Förklara för, ngn gg äv. till ngn att (osv.) l. förklara ngn att, i Finl. äv. förklara åt ngn att. Han förklarade att han icke hade mera att säga. Som wij edher optha tilfförena met wår scriffwelsse fförklarat haffwe. GR 3: 338 (1526). Sturzen-Becker 2: 15 (1850, 1861). En af mina små systrar .. förklarade .., att det var mycket roligare att läsa om stygga barn än om snälla. De Geer Minn. 1: 23 (1892). I den ena gården efter den andra förklarade man, att hästarna befunno sig ute i skogen. LfF 1915, s. 58. Vill någon erhålla förklarande att han är svensk medborgare, må han (osv.). SFS 1924, s. 183. jfr (†): (Västgötabönderna) haffve .. skendeligen feltt och nederhuggett ekeskogen, endoch vårt förbudh them ther um haffver varidtt förclarett. GR 27: 107 (1557). — särsk.
a) i vissa uttr.: förklara i akt, se AKT, sbst.2 — förklara i belägringstillstånd, se BELÄGRINGS-TILLSTÅND. — förklara krig (förr äv. refl.: förklara sig till krig, Nordberg C12 1: 153 (1740)), se KRIG. — förklara missnöje, se MISSNÖJE. — — (†) förklara ngn arrest, tillsäga ngn arrest. För hundra år sen 1: 5 (i handl. fr. 1838). — (†) förklara sin ursäkt o. d., framföra sin ursäkt. GR 3: 319 (1526). Därs. 6: 112 (1529).
b) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad, den senare ofta föregången av för, i vissa fall äv. av till l. (i sht i kanslistil) utan föreg. partikel; vid substantivisk predikatsfyllnad förr stundom med predikatsfyllnaden föregången av obest. art., numera endast i det fall att den utgöres av ett ord som uttrycker ett värdeomdöme; jfr 7 a. Förklara myndig, ogiltig, förlustig. Förklaras (vara) vald. Förklara ngn för en krake. Förklaras för ett monumentalt konstvärk. Förklaras till riddare av Nordstjärneorden osv. (uttr. användt bl. om tjänstemän vid Kungl. Maj:ts orden). Dhå schole the uttryckeligen tilsäije och förclare honom för vår och menige rigsens uppenbare fiende och ovänn. RA 2: 97 (1563). När en högh Person, aff alle Rijksens Ständer / Förklaras en ArffHerr. Arvidi A 2 b (1651). Qvinna, som af Domaren är för ächta hustru förklarad. GB 10: 7 (Lag 1734). Till Serafimer-Riddare förklarades .. Herr Friherre Johan Liljencrantz. JGOxenstierna 5: 497 (1810). Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt! Apg. 11: 9 (Bib. 1917). jfr DÖD-, HELIG-, MYNDIG-, SKYLDIG-FÖRKLARA. — särsk.
α) (†) med bestämning, inledd av prep. till, som utgör beteckning på ett ämbete o. d. till vars innehavare ngn utses. Schroderus Os. 2: 759 (1635). Då H. K. H. Hert. Adolf Frederich förklarades til Kl. svenska Thronen. Benzelstierna Cens. 208 (1743).
β) (†) i p. pf. ss. attribut. Carl Gustaff, Sweriges Rijkes förklarade Arff-Furste. Arvidi A 2 a (1651). Celsius G1 1: 171 (1746).
c) i ord betyga l. giva uttryck åt (en känsla); uttala; numera nästan bl. i uttr. förklara ngn sin kärlek, förklara sitt välbehag över ngt l. sin belåtenhet med ngt. GR 21: 388 (1550). Polackarne förklarade en .. stor lust till att fächta. KKD 8: 103 (1706). Ho har sig icke bekant den afsky, som Judarne, efter den Babyloniska fångenskapen, förklarade för alla bilder? Bælter JesuH 4: 376 (1757); jfr f. Wirsén i 3SAH 2: 152 (1887). jfr (†): En långvarig sjukdom .. har ända hittills hindrat mig att förklara min skyldiga tacksägelse. Tegnér (WB) 2: 399 (1811).
d) kansl. övergående i bet.: resolvera, stadga; jfr 7 c. Schmedeman Just. 663 (1675). Förthenskul har Kongl. May:t funnit rättwist härmed at förklara och stadga, at (osv.). Därs. 1513 (1698). SFS 1857, nr 63, s. 2. — särsk. (†) i pass.: få resolution. Wj finne att wj på wåra gravamina som åhr 1638, jngofwes, ännu icke äre förklarede. RARP 3: 120 (1640).
e) i p. pf. i adjektivisk anv., eg.: som blivit öppet och tydligt förklarad (att vara ngt); erkänd, otvetydig, avgjord, utpräglad; jfr 7 f. Ännu en gång hade lyckan lett mot sin förklarade gunstling. Odhner G3 1: 537 (1885).
f) (†) övergående i bet.: ådagalägga, visa; jfr 7 g. Thet (dvs. deltagarna i Dackefejden) var sådant selskap, som hvarken fruchtede Gudh eller menniskior .., såsom theris handell thet väll förclarer och tilkenne giffver. GR 27: 63 (1557). Den plicht, som han emot sin fru och barn är skyldig at förklara (dvs. fylla). VDAkt. 1705, nr 302. JGOxenstierna 1: 159 (1805).
7) refl.: uttala sig närmare, framställa sin mening tydligare, klargöra sin ställning; numera i förb. med prep. om l. över l. i förening med en indirekt frågesats l. en infinitiv (utan infinitivmärke), förr äv. i förb. med prep. på l. annan sats än indirekt frågesats, t. ex. att-sats; förr äv. i uttr. förklara sig emot ngn, förklara sig inför ngn (jfr d). Förklara dig tydligare! Han började förklara sig närmare. (Sten Stures) Änkia, medh Rijksens Rådz bewilning hafwer sigh så wijdt förklarat, at .. the (vore) til sinnes .. honom (dvs. konung Kristiern) at vthwälia til en Konung. GR 1: 21 (1521). Åss .. gifs ännu 3 weekers tidh, till att fullkommeligen förklara åss på Arboga besluht. HB 2: 328 (1597). Han .. badh E. K. M:t täktes vnna honom then nåden, att han .. finge förklara sig emoot E. K. M:t. HTSkån. 1: 190 (1658). Inom sex månader borde svenska Konungen förklara sig, huruvida han ville hafva krig, eller fred. SKN 1841, s. 46. (†) Huru hafwa sigh Juderna förklarat til thesse Christi tröstelige ord? JMatthiæ 1: 451 (1658). — särsk.
a) med objektiv predikatsfyllnad; jfr 6 b; numera nästan bl. uttr. sådana som förklara sig nöjd, ur stånd, villig. (Han har) sigh för fiende (till svenskarna) .. förklarat. RARP 1: 110 (1629).
b) kansl. o. jur. avgiva yttrande inför myndighet l. domstol över ngn gjord anmärkning l. anfört besvär l. ngt käromål l. dyl. Pröfvar Hofrätten besvären vara sådana, at then andre parten förut höras bör; tå skal viss dag vid vite honom föreläggas, at sig förklara. UB 9: 2 (Lag 1734).
c) (†) avgöra, resolvera; jfr 6 d. (Vi) gifwe .. them (dvs. hovrättens medlemmar) Fullmacht at förklare sigh på alle Hals- och Lijffzsaker. Schmedeman Just. 139 (1614). Därs. 662 (1675).
d) i uttr. förklara sig (e)mot l. för ngn l. ngt, förr ngn gg äv. till ngn, (öppet l. offentligt) taga parti mot resp. för ngn l. ngt; förr äv. förklara sig till ngt, förklara sig beredd till ngt; äv. bildl. HT 1912, s. 121 (1656). Engliske och Hollendiske Legater .. hafwa .. urgerat på att K. M:tt skulle sigh förklara till freden. RARP 7: 195 (1660). KKD 5: 18 (1708). Redan i början förklarade sig lyckan mot Svenskarna. Fryxell Ber. 5: 20 (1831). Den enda av de tyska ständerna, som öppet förklarade sig för Gustaf Adolf, var riksstaden Magdeburg. Odhner Lb. 191 (1869).
e) (i sht vard.) förklara sin kärlek. Af Franzénska familjebref visar det sig, att skalden före förbindelsen med Lilly svärmat för en annan flicka, ”förklarat sig” och vunnit föremålets bifall. Wirsén i 3SAH 2: 291 (1887).
f) (numera mindre br.) i p. pf. i adjektivisk anv., eg.: som avgjort förklarat sig (för ngt l. för att vara ngt); avgjord, utpräglad, deciderad; jfr 6 e. Han är en förklarad anhängare av de proportionella valen. Serenius (1741). Kurfursten i Brandenburg, då för tiden Sverges förklarade fiende. Fryxell Ber. 6: 488 (1833).
g) (†) om sak: tillkännagiva sig, visa sig; jfr 6 f. Hos hvilka finner Carl de gåfvor sig förklara, / Som dana Hjeltars bröst och mot hans egna svara? Gyllenborg Bält. 41 (1785).
8) (†) anklaga. UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595). Förklarat och förwijtter medh vppenbara och sanna beskylningar. Bullernæsius Lögn. 349 (1619). Wallenberg 342 (1774).
Särsk. förb.: FÖRKLARA BORT010 4. särsk. till 5: gm förklaringar undanröja l. göra om intet l. upphäva, gm förklaringar visa att (ngt) icke finnes l. funnits, bortförklara. Förklara bort det objektiva ur Jesu historia. Bremer Brev 1: 510 (1838). — jfr BORT-FÖRKLARA.
Avledn.: FÖRKLARANDE, sbst.1, n., se ovan. —
FÖRKLARANDE, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. = ((†) -er Calonius, 2EcclT 1844, s. 58). kansl. o. jur. till 7 b: person som avgiver l. äger att avgiva förklaring. Calonius 3: 323 (1794). Till sitt försvar anför förklaranden, att (osv.). GHT 1896, nr 161 A, s. 2. Fullföljes talan i högre rätt, kallas i tvistemål den, som icke söker ändring, svarande, i brottmål används, ehuru mindre vanligt, beteckningen förklarande. 2NF 27: 842 (1918).
FÖRKLARBAR, adj. (mindre br.) till (4 l.) 5: som kan förklaras. Fremling KantGrund. 37 (1798). Schéele Själsl. 107 (1894). —
FÖRKLARLIG, adj. till 5: som (lätt) låter förklara sig. En lätt förklarlig oro. Linc. (1640). Att skrifttecken skulle af den okunniga hopen anses såsom trolltecken, är förklarligt. Wisén Oden 44 (1873). särsk. till 5 a. Ett språk kan ej vara ett sjelfständigt, blott ur sig sjelft förklarligt väsende. Claëson 1: 219 (1858). jfr LÄTT-, O-, SVÅR-FÖRKLARLIG.
Avledn.: förklarlighet, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content