GAMÄNG gamäŋ4, m.; best. -en; pl. -er. (förr vanl. med fr. stavning)
Etymologi
[av fr. gamin, äv.: pojke som hjälper murare o. liknande handtvärkare; av okänt urspr.]
(vard.) halvvuxen gatpojke, vanl. med bibegrepp av näsvishet o. slyngelaktighet samt lust att bedriva okynne; pojkslyngel; äv. oeg. l. bildl. Hon är en riktig gamäng. Dvärgens .. ekipage .. var ständigt omringadt af hundradetals gaménger. Figaro 1845, s. 321.Schück VLittH 1: 221(1899).
Ssg: GAMÄNG-SPRÅK. vanl. mer l. mindre oeg. l. bildl.: slyngelaktigt språk. Ett ”okvädinsord”, hemtadt ur ”det publicistiska gaminspråket”. AB 1890, nr 61, s. 3.
