publicerad: 1929
GRUND grun4d, vard. äv. grun4, sbst.3, n. (Apg. 27: 29 (NT 1526) osv.) ((†) r. l. m. OPetri Kr. 284 (c. 1540), Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 202 (1856: grundar, pl.)); best. -et (ss. r. l. m. -en OPetri Kr. 284 (c. 1540), Spegel GW 100 (1685)); pl. = (SUFinlH 2: 223 (1605: Grunden, best.; samma sida: grunder), Tegel G1 2: 297 (1622: ålegrundh) osv.) ((†) -ar Gyllenius Diar. 149 (c. 1660), Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 202 (1856); -er GR 4: 268 (1527), Björnståhl Resa 5: 237 (1780)).
Ordformer
(grund(h) 1526 osv. grunn (1680: grunnet, best.))
Etymologi
[fsv. grund, n. (i ssgn fiskegrund); jfr d. grund, isl. grunn, n., grundt ställe, grund. Ordet är delvis identiskt med GRUND, sbst.1, delvis torde det utgöra en substantivering av GRUND, adj.1]
grundt ställe i hav l. sjö l. vattendrag; ställe där bottnen höjer sig upp nära vattenytan; undervattensklippa l. -skär l. -rev o. d.; i sht om dylikt grundt ställe som är hinderligt l. farligt för sjöfarten. Fritt liggande grund (motsatt: landgrund). Ett förrädiskt grund midt i sundet. Farleden är full av l. med (farliga) grund. Utpricka ett grund. Segla, stöta, driva, äv. gå l. komma l. löpa l. råka l. sätta l. törna på grund, under fart komma på så grundt vatten att fartyget fastnar. Fastna på ett grund, äv. bl. på grund. Sitta (hårdt), bliva sittande, stå, äv. vara på grund. Komma, vara av grund l. grundet, komma resp. vara flott efter grundstötning. Draga, taga, hjälpa (ett fartyg) av grund l. grundet. Apg. 27: 29 (NT 1526). Ther (dvs. vid Norge) stötte (skeppet) opå grundh och bleff seden opå samme grundh stådendes. GR 27: 176 (1557). 8 (oktober) seglede iagh öffuer Ålans haff och .. kåm på grund. Carl IX Cal. 137 (1605). Stundom sågh man them (dvs. sälarna) liggia på grundar. Gyllenius Diar. 149 (c. 1660). Krono-Lots som .. under lotsningen sätter fartyg .. på grund. SFS 1827, s. 1187. Man lägger .. näten nära land, vid rev ock grund. Landsm. 1926, s. 36. — jfr ABBORR-, BLIND-, BÄRG-, FISKE-, KLIPP-, KORALL-, LAND-, MÖRT-, NÄT-, SKÖT-, STEN-, SÄL-, UNDERVATTENS-, UT-, ÅL-, ÖVERVATTENS-GRUND m. fl. — särsk.
a) (†) i utvidgad anv.: holme, (mindre) ö. VetAH 1807, s. 172. Grundet (dvs. en liten holme inom Larsmo sockens skärgård) tillhörde .. Hannula båda hemman. FoU 15: 155 (1902). Därs. 176.
b) i bildl. uttr. Den saken har råkat på grund. Pfeif De habitu 270 (1713). Det var .. konstigt nog att styra mellan de bägge grunden (dvs. två tvistande priffespelare). Ramsay Barnaår 3: 47 (1904).
-BROTT. i sht sjöt. vågornas brytning över ett grundt ställe. Klint Kart. 69 (1807). Endast skär och grundbrott får en räddningssköjt ha respekt för. Molin ÅdalP 169 (c. 1895). VFl. 1911, s. 104. —
-FLACK, n., l. -FLAK. (i fackspr.) vidsträckt o. flackt grund. NF 4: 1000 (1881). Frågan om eganderätten till det stora grundflacket Grisbådarne. PT 1909, nr 164 A, s. 2. —
-IS, sbst.2 (sbst.1 se GRUND, sbst.1 ssgr). (i fackspr.) i fråga om polartrakterna: större drivisblock som strandat l. råkat på grund. Den grundis, vid hvilken Vega den 29 sept. (1878) förtöjdes. Nordenskiöld Vega 1: 450 (1880). VFl. 1905, s. 39. —
-KLACK. (i fackspr.) grund (med ringa omkrets) som stiger brant upp från havs- l. sjöbottnen. SPF 1857, s. 399. Vid Gotlands kust .. (äro) sidorna af några grundklackar nästan öfverallt .. lodräta. TSjöv. 1901, s. 453. —
-PRICK. sjöt. prick som är utsatt för att utmärka ett grund. KrigVAH 1832, s. 96. SDS 1896, nr 570, s. 1. —
-RÖDING. (i vissa trakter) fisk. röding som leker på grundt vatten. Lilljeborg Fisk. 2: 600 (1888). —
-STÖTA, -ning. stöta på grund; äv. mer l. mindre oeg., om annat än fartyg. Strandningar, grundstötningar eller andra olyckshändelser med fartyg. SFS 1862, nr 47, s. 11. Landstigningsbåtarna grundstötte i den våldsamma bränningen. Melander Långtur 44 (1896). När som helst kunde man (på Amasonfloden) .. kantra mot en grundstött trädstam. Hedin Pol 2: 405 (1911). —
-VÄNDA, -ning. sjöt. om ett slags stagvändningsmanöver som användes, då ett fartyg i storm på grund av närheten till grund l. land icke kan vända genom vinden på vanligt sätt, o. som utföres på det sättet att fartyget bringas vindrätt gm att under upplovningen ett ankare fälles, varpå ankartåget gives ut l. kapas o. seglingen fortsättes på den nya bogen. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Ekelöf Skeppsm. 139 (1881). 2NF (1908: -vändning).
Spoiler title
Spoiler content