KONJUGERA kon1jɯge4ra l. -ju-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONJUGATION.
I. [jfr t. konjugieren, eng. conjugate, v., fr. conjuguer, förena; av lat. conjugare, förena, av com (se KON-) o. jugare, förena (eg. under ett ok), till jugum, ok (se OK); jfr KONJUNGERA] förena o. d.
1) (†) förena (ngt med ngt annat); särsk. refl. o. i p. pf.; jfr FÖRENA 5, 7. Emellan .. (Fedor Seremetoff) och Knäsen lågh then Pålnske Woiwoden Lisoffski .. med 4000 Cossaker vthi wägen, så at the intet kunde conjugera sigh. Widekindi KrijgH 129 (1671). (Prosten hade) velat konjugera dem (dvs. de inkomna främlingarna) med den svenska församlingen. Hagström Herdam. 3: 497 (1899; i referat av handl. fr. 1665).
2) mat., geom. i p. pf. i adjektivisk anv.: som (på grund av en viss relation) hör tillsammans (bildar ett par) med ngt annat.
II. [jfr t. konjugieren, eng. conjugate, fr. conjuguer, böja (verb); av nylat. conjugare, bildat till lat. conjugatio, verbböjning, efter mönster av declinare : declinatio; jfr KONJUGATION] språkv. med avs. på verb: böja (se BÖJA, v. I 4); jfr DEKLINERA III. LPetri KO 88 a (1571). Flitig öfning i declinerande och conjugerande. Salberg Gr. 13 (1696). Rydberg SvSpr. 42 (1920).
Särsk. förb.: KONJUGERA SIG TILLHOPA. (†) till I 1: förena sig. HH 20: 249 (c. 1635).
