publicerad: 1939
LANDSHÖVDING lan3ds~höv2diŋ l. lan3s~, äv. ~hø2v-, förr äv. LANDSHÖVDINGE, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er RA I. 3: 247 (1594), RARP 2: 188 (1635)).
Ordformer
(land- 1538—1846. lands- (-dz-) 1526 osv. landts- c. 1580. lans- 1642—1682. -heffd- 1635. -hövd- (-ffd-, -fd-) 1526 osv. -ing 1526 osv. -inge 1538—1873. -ingen, sg. best. 1526 osv. — i ssgr: -inga- 1626—1739. -inge- 1558 osv. -inges- 1645. -ing(s)- 1634 osv.)
1) i fråga om utländska förh. o. förh. i Sv. före 1634: styresman för en landsdel, en provins l. ett större förvaltningsdistrikt, ståthållare, guvernör l. dyl. Thå Gallio war landzhöffding vthöffuer Achaiam (osv.). Apg. 18: 12 (NT 1526). Tå migh (dvs. Nehemja) wardt befalt at wara Landzhöffding j Iuda land. Neh. 5: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: ståthållare). Att alle landzänder udi riked blifve förståndne af adelsmen och vyrdelige infödde landshöfdinger heller ståtthållere. RA I. 3: 247 (1594). Fryxell Ber. 3: 45 (1828). — särsk. (i fråga om förh. före 1904) om styresmannen för Island. Djurberg GeogrUngd. 186 (1781).
2) i fråga om förh. i Sv. (o. Finl.) sedan 1634: ämbetsman som, ss. chef för länsstyrelsen, innehar högsta administrativa myndigheten i ett län, K. M:ts befallningshavande i ett län. RF 1634, § 23. Magnus Nijrodt (skall) förordnas till Landzhöffdinge öfver Kexholms lähn. RP 6: 50 (1636). Landshöfdingar och Ståthållare i Landet (m. fl.) .. hafva förtroende syslor, hvarifrån Konungen må dem entlediga. RF 1809, § 35. SFS 1918, s. 371. — jfr UNDER-, ÖVER-LANDSHÖVDING.
Ssgr (i allm. till 2): A: LANDSHÖVDING-BOSTÄLLE, -DÖME, -HUS, -INSTRUKTION, -PLATS, -POST, -RESIDENS, -SÄTE, -TJÄNST, -ÄMBETE, se C.
B (†): LANDSHÖVDINGA-DÖME, se C. —
-BESTÄLLNING. (†)
-BOSTÄLLE~020, äv. ~200. (-hövding- 1866 osv. -hövdinge- 1720 osv.) (förr) boställe anslaget till löneförmån åt landshövding. 2RARP I. 2: 185 (1720). —
-DÖME. (-hövding- 1642 osv. -hövdinga- 1722—1739. -hövdinge- 1558 osv. -hövdings- 1634 osv.) (numera bl. i vitter stil)
1) en landshövdings ställning l. värdighet l. ämbete; stundom svårt att skilja från 2.
2) (numera bl. mera tillf.) område för en landshövdings styrelse o. förvaltning.
b) till 2: län. RF 1634, § 35. Uppsala och Stockholms landshöfdingedömen. Uppl. 2: 615 (1908). KampRFinl. 2: 244 (1918). —
-HUS. (-hövding- 1926 osv. -hövdinge- 1727 osv. -hövdings- 1904 osv.)
2) [benämningen har sitt urspr. i en av landshövding A. Ehrensvärd i Göteborg utfärdad resolution med tillåtelse att uppföra hus av denna typ] bostadshus i tre våningar i Göteborg med bottenvåningen av sten o. övervåningarna av trä. GHT 1893, nr 233 A, s. 2. Oterdahl Skolfl. 159 (1924). —
-INSTRUKTION. (-hövding- 1908 osv. -hövdinge- 1688 osv.) adm. avseende landshövdingarnas ämbetsutövning. LandtmFörordn. 7 (1688). —
-LÖNEREGLERINGS-FOND. statsv. vid riksdagen 1828—1830 bildad fond för jämkning av landshövdingarnas löner. SFS 1883, nr 18, s. 1. —
-MÖTE. (-hövdings-) möte mellan (landets samtliga) landshövdingar (o. överståthållaren). SvD(A) 1923, nr 291, s. 5. —
-PLATS. (-hövding- 1900 osv. -hövdinge- 1887 osv. -hövdinges- 1645. -hövdings- 1900 osv.) (numera bl. tillf., vard.) = -TJÄNST. OxBr. 9: 671 (1645). De Geer Minn. 1: 225 (1892). —
-RESIDENS. (-hövding- 1880 osv. -hövdinge- 1725 osv.)
1) offentlig byggnad avsedd ss. bostad för landshövding, ofta äv. inrymmande länsstyrelses ämbetslokaler, residens. ILandtmät. 1725, s. C 4 b.
2) (numera föga br.) stad l. ort där landshövding residerar, residensstad. Atterbom Minn. 119 (1817). Schybergson FinlH 1: 470 (1887). —
-STOL. (i vitter stil, mindre br.) jfr -POST, -TJÄNST. Meurman (1846). Sthm 2: 328 (1897). NorrbKur. 1928, nr 93, s. 1. —
-SÄTE. (-hövding- 1817 osv. -hövdinge- 1690 osv.) (numera bl. i vitter stil)
2) residensstad; jfr -RESIDENS 2; stundom svårt att skilja från 1. PH 5: 3219 (1752). Thomée IllSv. 173 (1866). —
-TJÄNST. (-hövding- 1928 osv. -hövdinge- 1662 osv. -hövdings- 1688 osv.) tjänst l. befattning ss. landshövding. HSH 31: 453 (1662). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (-hövding- 1842 osv. -hövdinge- 1725 osv. -hövdings- 1687 osv.)
2) (numera icke i officiellt spr.) konkretare: länsstyrelse; stundom: landshövding (i utövning av sitt ämbete). VDAkt. 1720, nr 92. Tal, hållit til höga LandshöfdingeÄmbetet vid Tro- och HuldhetsEdens afläggande å Köpings Stads Rådhus d. 4 April 1792. (1792; titel). Provincialförvaltningen besörjes af Landshöfding-Embetena. Thomée IllSv. 30 (1866). Ahnlund GA 236 (1932). särsk. adm. benämning på en länsstyrelse, bestående av landssekreteraren o. landskamreraren, som tillförordnats, då landshövdingen är frånvarande l. har laga förfall l. då landshövdingeämbetet är vakant. Weste (1807). SFS 1855, nr 90, s. 2. Sörndal Länsstyr. 135 (1937).
D (†): LANDSHÖVDINGES-PLATS, se C.
E: LANDSHÖVDINGS-DÖME, se C. —
-HUS, -MÖTE, -PLATS, -TJÄNST, se C. —
-ÄMBETE, se C.
LANDSHÖVDINGSKAP, n. (numera bl. mera tillf.) (innehavande l. utövande av) landshövdingeämbete. Gustaf III 5: 9 (1810). 2NF 37: 764 (1925).
Spoiler title
Spoiler content