SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖVDING höv3diŋ2, äv. 3v-, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar; förr äv. HÖVDINGE, m.; best. -en ((†) -an 2Kon. 18: 24 (Bib. 1541), Sahlstedt Hoffart. Bih. 7 (1720)); pl. -ar.
Ordformer
(höffd- 15251652. hövd- (höfd-) 1634 (: Landzhöfdingere, pl.) osv. höfft- 1551 (: härishöfftingenn, sg. best.). hefd- 1534 (: herishefdinge). -ing 1541 osv. -inge (-inghe), nom. sg. 15251872. oblik kasus 1636 (: Landzhöffdinge)1883. -inga, oblik kasus 15261540)
Etymologi
[fsv. höfþinge, höfdhinger, motsv. dan. o. nor. høvding, isl. hǫfðingi; jfr mnt. hoveding, hove(t)link, t. häuptling; bildat till HUVUD]
överhuvud; högste styresman; ledande man, ledare; äv.: furste, konung; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.; i eg. bet. numera i sht i fråga om äldre l. mera primitiva kulturförhållanden. Then omilde höffdinghe konungh Cristiern. G1R 2: 37 (1525). Jesum .. hafuer gudh .. vphögdt, för en höffdinga och för en frelsare. Apg. 5: 31 (NT 1526; Bib. 1917: hövding; Luther: Hertzogen; Vulg.: principem; gr.: ἀρχηγὸν). (De gamla tyskarna) hade skifft theres folk i hundrade taal, och en Höffdinga för hwart hundrad. OPetri Kr. 9 (c. 1540). Mose .. vthwalde redheligha män vthaff hela Jsrael, och giorde them til höffdingar offuer folcket. 2Mos. 18: 25 (Bib. 1541). Spegel Pass. 21 (c. 1680; bildl.). Landets höfding vara landets ära / Snart vi se i all tings bättre skick. Thorild (Hans.) 1: 157 (c. 1790). Den hurtige och förslagne höfdingen. Upmark VSkr. 275 (1894, 1901; om Gustav Vasa). — jfr ASA-, BONDE-, FOLK-, FYLKES-, PARTI-HÖVDING m. fl. — särsk.
a) överhuvud för stam l. klan o. d. En Ny-Zeeländsk höfdinges afhuggna .. hufvud. JJNervander 1: 139 (1833). EkonS 1: 41 (1891). Nilsson PrimKult. 60 (1923). — jfr ARAB-, INDIAN-, STAM-, ZIGENAR-HÖVDING m. fl.
b) överhuvud för rövarband o. d.; nästan bl. ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för dessa. — jfr BANDIT-, RÖVAR-HÖVDING.
c) ledare l. huvudman för familj l. släkt (ätt); numera bl. ss. senare led i ssgr. Jsraels barn effter sitt taal woro Höffdingar offuer fädhernar. 1Krön. 27: 1 (”28”) (Bib. 1541; Bib. 1917: huvudmännen för deras familjer). Samtiden 1871, s. 190. — jfr FAMILJE-, ÄTT-HÖVDING.
d) (†) i fråga om uppror: huvudman, anstiftare. Atterbom Minnest. 1: 155 (1847).
e) person som har överbefäl över stridskrafter till lands l. till sjöss; jfr HÖVITSMAN c, d.
α) (numera bl. i fråga om ä. förh. l. arkaiserande) i fråga om krigsmakt till lands: befälhavare för visst truppslag l. för större truppförband; äv.: anförare, härförare. Verelius 159 (1681). (Bönderna hade icke) förordnat, hwilken som theras Höfdinge skulle wara. Peringskiöld Hkr. 1: 415 (1697). Lagerbring 1Hist. 4: 62 (1783). Flere af Dackens förnämsta höfdingar fängslades och aflifvades. Fryxell Ber. 3: 182 (1828). Hagberg Shaksp. 12: 188 (1851). — jfr BORG-, FÄLT-, HÄR-, KNEKT-, KRIGS-HÖVDING m. fl.
β) (†) i fråga om krigsmakt till sjöss: befälhavare över flotta; i ssgn SKEPPS-HÖVDING äv. om fartygsbefälhavare. Joakim Brockenhusen på amiralskeppet Herkules var dess (dvs. flottans) höfdinge. Fryxell Ber. 3: 248 (1828). — jfr SKEPPS-HÖVDING.
f) om person åt vilken närmast under regenten anförtrotts den högsta (administrativa, under medeltiden o. i början av nyare tiden därjämte äv. den militära) myndigheten över ett större geografiskt område (provins, slottslän, län o. d.), ståthållare, guvernör, landshövding, hövitsman (se d. o. e); utom i fråga om ä. förh. numera bl. (vard. o. ngt skämts.) elliptiskt för LANDS-HÖVDING. Vnder then höffdingen öfuer Syrie land Cirenio. Luk. 2: 2 (NT 1526; Bib. 1917: landshövding). Lars Siggesson Sparre, Höfdinge på Örebro slott, hade hela Nerike i förläning. Granberg Dram. X (1811; i fråga om förh. på 1500-talet). I fridens värf ren grånad styrde han (dvs. Wibelius) / Som höfding nu sitt län. Runeberg 5: 104 (1860). Höfdingen från Falun han drack med sin värd. Fredin Dan. 11 (1888). — jfr LANDS-HÖVDING.
g) i ssgn HÄRADS-HÖVDING l. (vard. o. ngt skämts., företrädesvis bland tjänstemännen på domarkanslier) elliptiskt för denna.
h) bildl.
α) (i bibeln) i uttr. frälsnings, förr äv. salighet(en)s hövding, om Kristus (som för l. leder människorna till frälsning l. salighet). Han theras salugheetz höffdinga skulle genom lidhande fulkomnadhan göra. Ebr. 2: 10 (NT 1526; Bib. 1917: frälsnings hövding; Luther: Hertzogen yhrer selickeyt; Vulg.: auctorem salutis eorum; gr.: τὸν ἀρχηγὸν τῆς σωτηρίας). Wallin 1Pred. 2: 94 (c. 1830).
β) (i sht i vitter stil) om person som i en bygd, på ngt område, inom ngn riktning l. inom vetenskap l. konst o. d. intager en ledande l. dominerande ställning. MoB 2: 223 (1804). Fosforisternas höfding, Atterbom. Söderhjelm Runebg 1: 314 (1904). Det kändes (på gästgivargården i Norsjö) .. som om man blev föremål för storslagen gästfrihet hos en hövding i bygden. Böök ResSv. 202 (1924). (A. v. Harnack) blev .. den ”wilhelminska tidsålderns” krönte hövding inom teologien. SvTeolKv. 1930, s. 211.
Ssgr: A (numera i sht i skriftspr.): HÖVDING-DÖME. (hövding- 1742 osv. hövdinga- 17311929. hövdinge- 16341928. hövdings- 16811712) [fsv. höfdhinga döme] i sht till a o. (numera bl. arkaiserande l. i fråga om ä. förh.) till f.
1) värdighet l. ställning l. ämbete ss. hövding, hövdingskap. Verelius 121 (1681). Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for han från Cesarea upp till Jerusalem. Apg. 25: 1 (Bib. 1917).
2) område för en hövdings styrelse l. förvaltning. Amer. 26 (1675). (Pojken drömmer om indianer) Han känner en underlig längtan efter sitt drömda hövdingadöme i fjärran, hemlighetsfulla skogar. Johansson RödaHuv. 2: 174 (1917). särsk. område som styres av landshövding, län. LandzRegeringen fördeeles j wisse Höffdingedömmen eller Gubernament. RF 1634, § XXIII. DN 1929, nr 341, s. 10.
-LIK, adj. (hövding- 1894 osv. hövdinga- 1910. hövdinge- c. 1908. hövdings- c. 1790) (i sht i vitter stil) Botin Hist. 2: 27 (c. 1790). Dacke gick ned bland dem, sträng och hövdingalik. Heidenstam Svensk. 2: 46 (1910).
-MÄRKE, se B.
(e β) -SKEPP. (hövding- 18241865. hövdinga- 18351865. hövdinge- 18131828) (†) flottbefälhavares skepp, flaggskepp. Iduna 4: 127 (1813). Danska amiralen Herlöf Trolle med sitt höfdingeskepp, benämndt Fortuna. Fryxell Ber. 3: 254 (1828). Mellin Nov. 1: 406 (1835, 1865).
-SÄTE, -VÄRDIGHET, se C.
B (numera i vitter stil, arkaiserande): (a, f) HÖVDINGA-BORG. Ling Gylfe 104 (1814).
-DÖME, se A.
-EGENSKAP~102, äv. ~200. (hövdinga- 1834 osv. hövdings- 1928) (i vitter stil). Strinnholm Hist. 1: 315 (1834). SvFolkH I. 1: 293 (1914).
-GESTALT. jfr GESTALT 3 b. En man av stora mått, en verklig hövdingagestalt. Upsala 1922, nr 5, s. 5.
(f) -KOST. (†) ståthållarkost. Neh. 5: 18 (Bib. 1541).
-LIK, se A.
-MÄRKE. (hövding- 1812 osv. hövdinga- 18201917)
1) (tillf.) särmärke för en ledares personlighet. Personlighetens hövdingamärke ägde han, och den självklara överlägsenheten. Lindqvist Herr. 185 (1917).
2) (i fråga om forntida förh.) till e α: en befälhavares baner l. fana. Ling Agne 2 (1812). Heidenstam Folkung. 1: 209 (1905).
-SKEPP, se A.
-STÄLLNING. (hövdinga- 1929 osv. hövdings- 1910) ställning ss. hövding; i sht bildl.; jfr HÖVDING f. Mjöberg Lb. 460 (1910). Den hövdingaställning inom konstens värld, som Carl Milles skapat sig. SvD 1929, nr 195, s. 3.
-SÄTE, -VÄRDIGHET, se C.
(f) -ÄMBETE. (hövdinga- 17201870. hövdinge- 17391764) (†) guvernörs- l. ståthållarämbete, landshövdingämbete. Sahlstedt Hoffart. Bih. 11 (1720). Et .. bref .. hit till höfdinge Embetet (i Kristianstad). ÅgerupArk. Brev 21/2 1739. (Magnus Stenbocks) höfdinga-ämbete öfver Skåne och Bleking. Afzelius Sag. XI. 2: 133 (1870).
-ÄTT. (hövdinga- 1875. hövdinge- 18761886) (i fråga om forntida förh.) (Norges) gamla höfdinga-ätter. NF 1: 127 (1875). Germanernas höfdingeätter. Rydberg Myt. 1: 211 (1886).
C (numera i sht i vitter stil, ngt arkaiserande): HÖVDINGE-DÖME, se A.
-GRAV. i sht arkeol. Rig 1922, s. 124. Den .. stora hövdingegraven vid Håga söder om Uppsala. BygdFolk 373 (1927).
-LIK, -SKEPP, se A.
-SLÄKT. utom i fråga om forntida förh. numera nästan bl. till a. Rydberg Sing. 37 (1857, 1865). VittAH XI. 6: 32 (1892).
-SÄTE. (hövding- 1867 osv. hövdinga- 17851917. hövdinge- 1752 osv. hövdings- 1685)
1) säte för hövding; äv. bildl.; nästan bl. till a. Spegel GW 262 (1685). Hos en af dessa stammar (dvs. irokeserna) intog en kvinna t. o. m. höfdingesäte. 2NF 12: 871 (1909).
2) (numera bl. arkaiserande) boningsort för hövding; nästan bl. till f. Gefle Stapelstad och Höfdinge-sätet, har et Gymnasium. Gjörwell o. Bergklint Sam. 91 (1775).
-VÄRDIGHET~102 l. ~200. (hövding- 1921 osv. hövdinga- 1928. hövdinge- 1893 osv. hövdings- 19141928) i sht till a o. (numera bl. i fråga om ä. förh. l. arkaiserande) till f. Westermarck Äkt. 109 (1893). SvFolkH I. 1: 112 (1914).
-ÄMBETE, -ÄTT, se B.
D (i skriftspr., mera tillf.): HÖVDINGS-DÖME, se A.
-EGENSKAP, se B.
-LIK, se A.
-MAN. [jfr fsv. höfdhings man, man som tillhör en hövdings omgivning] (†)
1) till e α = HÖVITSMAN c. Schützercrantz Olyksöden 88 (1775). Gottfrid .. beder / Till måltid qvar de tappra höfdingsmän. Kullberg Tasso 2: 7 (1860).
2) till f = HÖVITSMAN f. Carlstedt Her. 1: 183 (1832).
(e) -STORM. (höfdingz Storm) (†) hövdingars strid, hjältestrid. Visb. 2: 137 (c. 1600).
-STÄLLNING, se B.
-SÄTE, -VÄRDIGHET, se C.
Avledn.: HÖVDINGLIG, adj. (†) som uppträder l. handlar ss. en hövding, som tillhör l. är utmärkande för en hövding. Strinnholm Hist. 2: 366 (1836). Därs. 3: 40 (1848).
HÖVDINGSKAP, n. (hövding- 1664 osv. hövdinga- 18671915. hövdinge- 16801914. hövdings- 1887)
1) (i skriftspr.) hövdings värdighet l. ställning; ämbete, styrelse som utövas av hövding; utom i fråga om ä. förh. l. arkaiserande numera nästan bl. till a. Verelius Gothr. 92 (1664). Ett slags höfdingskap tyckes .. förekomma bland de i det inre landet boende ren-tschuktscherna. Nordenskiöld Vega 2: 129 (1881). Westermarck Äkt. 108 (1893; i fråga om indianstammar). — särsk. (i fråga om ä. förh. l. arkaiserande) till f. Brask Pufendorf Hist. 232 (1680). Höfdingskapet på ett fäste var således också ett län. SvH 2: 301 (1905).
2) (mindre br.) sammanfattande benämning på de egenskaper som utmärka en framstående hövding. Lagerbring 1Hist. 2: 35 (1773). Vårt folk (har) av sina konungar alltid fordrat hövdingeskap. Hedin TalUngdemokr. 26 (1914).
Spoiler title
Spoiler content