publicerad: 1941
LUNGA luŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LUNGE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Broman Glys. 3: 241 (c. 1730), Linné Bref I. 7: 124 (1754)).
Ordformer
(liung- 1754. lung- 1538 osv. -a, nom. 1538 osv.; -a, oblik form 1621 osv. -e, nom. c. 1580—1749; -e, oblik form 1702 (: Lungen, sg. best.). Se äv. under LUNGSOT)
Etymologi
[fsv. lunga, f. o. n. (?), motsv. d., nor., mnt. lunge, fht. lunga, t. lunge; jfr isl. lungu, n. pl.; jfr äv. fsax. lungandia (för -annia), f., fht. lungunnā, feng. lungen(n); av ett germ. lungan-, n., resp. lunganiō(n), -uniō, f.; i avljudsförh. till stammen i LÄTT]
vart särskilt av de pariga andningsorgan som finnas hos människan o. de högre luftandande djuren o. som genom luftvägarna stå i förbindelse med den yttre luften o. i vilka utbytet mellan blodgaser o. luft äger rum; i sht förr äv. i sg. om båda lungorna tillsammans. VarRerV 6 (1538). Hafwer Pijnan tigh swåra twunget, / Hoos tin Mielta eller Lunga, / (så osv.). Bondepract. C 3 b (1662). (Däggdjuren) andas genom lungorne. Retzius Djurr. 10 (1772). Den ena lungan var förtärd. De Geer Minn. 1: 165 (1892). Pettersson Bakt. 172 (1926). — jfr DAMM-, HJORT-, JÄRN-, KALV-, KISEL-, KOL-, METALL-, RÄV-, SOT-, STEN-, VARG-LUNGA. — särsk.
a) i ordspr. Than för tungo, thet haffuer helbrögda lungo. SvOrds. C 3 a (1604). Drucken buk gör lungan sjuk. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (vard.) i den allittererande förb. lever och lunga, förr äv. lever och lungor, se LEVER, sbst.2 1 c.
c) om lunga av slaktat l. dödat djur; äv. koll. l. ss. maträtt. 7 iunii .. (åtgick) tiill lamb och lungor Renst win — 1 1/2 stop. VinkällRSthm 1557. Sundblad GBruk 152 (1888). — jfr HJORTKALV-, RÄV-, VARG-LUNGA.
d) med tanken särskilt riktad på lungornas egenskap av organ för frambringande av ljud. Hava starka l. goda lungor, bildl. hava stark stämma. Sanningen har stark lunga. Kellgren 3: 207 (1792). Men, när du (måne) lyser, öfvar jag (dvs. trasten) min lunga. Böttiger 1: 17 (1856). Nordström 15År 159 (1921). — jfr JÄRN-LUNGA. — särsk.
α) mer l. mindre bildl. (jfr f). Fyll lustigt dina lungor, höst, / låt vattnen bäfva vid din röst. Karlfeldt FridVis. 13 (1898). I diktsamlingen tala med fulla lungor ruelsens bittra stämmor. FoU 20: LX (1906).
β) oeg., i fråga om blåsbälg (äv. om sådan som icke är avsedd för frambringande av ljud). Orgeln fyller sina lungor re'n. Sturzen-Becker 6: 43 (1868). Blästern, som bestod av en stor belg med lungor av läder. VästmFmÅ 10: 24 (1920).
e) (†) oeg., om andningsorgan hos vissa lägre djur. VetAH 1745, s. 258 (om trakéer hos insekter). Därs. 1762, s. 69 (hos pärlmussla).
f) bildl. (jfr d α). Skogarne .. utgöra hjertat och lungorne i norden. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 357 (1856). Veken (i cykellyktan) är lyktans lungor. TIdr. 1896, s. 437. — särsk., i större städer, om öppna, obebyggda platser (parker o. d.) där invånarna kunna få frisk luft. Henriksson Tyskl. 204 (1901). Skansen (har) verkligen blivit en veritabel lunga för hela Stockholm. SvD(A) 1934, nr 283, s. 14.
-ANDANDE, p. adj. zool. som andas med lungor; äv. om lägre djur; jfr LUNGA e. Lungandande Mollusker. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 176. FoFl. 1911, s. 43. —
-ARTÄR. anat. åder som transporterar det venösa blodet från hjärtat till lungorna. Thorell Zool. 1: 78 (1860). —
-BALSAM. (lung- 1683. lunge- c. 1730). (†) använd mot lungsjukdomar. HdlCollMed. 10/7 1683. Ehrencrona (c. 1730; under balsam). —
-BLÅSA, r. l. f. anat. om de blåsformiga bildningar som sitta anhopade på luftvägarnas sista förgreningar i lungan. Billing Hipp. 200 (1836). —
-BOTA, r. l. f. (lung- 1685—1757. lunge- 1694) (†) växten Tussilago farfara Lin., hästhov, som användts ss. medel mot lungsjukdomar. Rudbeck HortBot. 16 (1685). Serenius Iiii 3 b (1757). —
-BÖLD. (lung- 1763 osv. lunga- 1640. lunge- c. 1580—1589. lungo- 1538—1746) med. böld l. begränsad varansamling i lungan. VarVerV 15 (1538). Westergren LungSj. 146 (1932). —
-FISK. fisk tillhörande ordningen Dipnoi, med förmåga att andas såväl med gälar som med den ss. lunga fungerande simblåsan; jfr LUNGA e. 1Brehm III. 1: 188 (1876). —
-FORMIG. —
-GRÄS. (lung- 1892. lunge- 1638—1727) [fsv. lungo gräs]
-HELA, f. (†) växten Agrimonia eupatoria Lin., åkermönja, som förr användes ss. medel mot lungsjukdomar. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550). —
-HINNA, r. l. f. (mindre br.) anat. lungsäck. Sönnerberg Loder 263 (1799). Wretlind Läk. 7: 13 (1899). —
-INFLAMMATION. (lung- 1825 osv. lunge- 1834) med. o. veter. inflammation av lungornas vävnad.
a) med. särsk. om en av vissa bakterier förorsakad sjukdom vid vilken lungblåsorna fyllas av exsudat. Collin Ordl. (1847). Westergren LungSj. 113 (1932).
b) (mindre br.) veter. om viss sjukdom hos häst l. nötboskap. DA 1825, nr 52, s. 1. Lindström Alex. 75 (1931). —
(c) -KORV. kok. innehållande bl. a. lunga av nötkreatur l. svin. Dahlgren MChDagb. 29 (i handl. fr. 1826). —
-KRETSLOPP~02 l. ~20. anat. (den) del av blodomloppet gm vilken blodet föres från hjärtat genom lungorna o. åter till hjärtat, lilla kretsloppet. NoK 114: 77 (1932). —
-KRUT. (lung- c. 1645. lunge- 1690. lungen- c. 1645—1755) [av mnt. lungenkrūt] (†) laven Sticta pulmonacea Ach. IErici Colerus 2: 50 (c. 1645). HushBibl. 1755, s. 177. —
-KRÄFTA, r. l. f. (lung- 1886 osv. lunge- 1834) med. o. veter. kräfta i lungorna (hos människa l. djur). Florman Hushållsdj. 199 (1834). Wretlind Läk. 7: 111 (1899). —
-LAV. laven Sticta pulmonacea Ach.; äv. koll. VetAH 1794, s. 4. 5 ort lunglaf. Leufvenmark Vin. 1: 189 (1869). —
-LIDANDE, n. —
-MAGNERV~02. anat. hjärnnerv som förgrenar sig bl. a. till andningsorganen o. matsmältningsorganen. Florman Anat. 2: 165 (1830). —
-MASK; pl. -ar. (lung- 1841 (: Lung-masksjuka), 1863 osv. lunge- 1752. lungo- c. 1645 (: Lungomatkar)) om vissa trådmaskar av släktet Strongylus, som förekomma i lungorna hos får, stundom hos svin l. nötkreatur. IErici Colerus 2: 137 (c. 1645). FFS 1922, s. 802.
Ssgr: lungmask-hosta, r. l. f. (†) framkallad av lungmaskar. Dannström Hering 132 (1848). Lundberg HusdjSj. 298 (1868).
-MJÄLTBRAND~02 l. ~20. med. sjukdom i lungorna, uppkommen gm inandning av damm innehållande mjältbrandssporer. Wretlind Läk. 7: 112 (1899). —
(c) -MOS. (lung- 1738 osv. lunga- 1640. lunge- 1636—1896. lungo- 1640) kok. viss maträtt vari sönderhackade lungor ingå. HovförtärSthm 29/8 1636. —
-MOSSA. (lung- 1741 osv. lunge- 1638—1659) om vissa växter, förr använda ss. medel mot lungsjukdomar.
-PROV. (lung- 1783 osv. lunge- 1759) med. prövning av lungornas lufthalt vid obduktion av späda barnlik, i allm. utförd i rättsmedicinskt syfte för att utröna huruvida barnet andats vid födelsen (o. alltså varit levande födt) l. icke. Nehrman PrCr. 91 (1759). Wretlind Läk. 7: 13 (1899). —
-ROT.
1) anat. det ställe i lungan där huvudbronkerna träda in för att förgrena sig i allt finare grenar. ASScF 3: 452 (1847, 1852).
-RÖTA, r. l. f. veter. hos häst: smittsam lunginflammation. DA 1825, nr 52, s. 1. FFS 1922, s. 802. —
-SAFT. (†) visst slags saft som förr brukades ss. läkemedel mot lungsjukdomar. BoupptSthm 1676, s. 1400 a, Bil. Almqvist Amor. 43 (1822, 1839). —
-SIKTIG. (-siktig (-sigtig) 1760 osv. -sycktig 1711) [jfr t. lungensüchtig] som lider av lungsot; äv.: som har anlag för lungsot. Block Pest. 30 (1711). Wirgin Häls. 3: 301 (1933). särsk.
a) i överförd anv.: som är utmärkande för personer som lida av lungsot, som röjer lungsot. En lungsiktig rodnad sväfvar öfver kinden. 2SAH 12: 370 (1827).
b) bildl.; särsk.: svag, kraftlös, som saknar must, ”blodlös”. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 127. Vår moderna lungsigtiga sängkammarkonst. Lundgren MålAnt. 3: 183 (1873).
Avledn.: lungsiktighet, r. l. f. (mindre br.) särsk. konkret: lungsot; äv.: anlag för lungsot. SvTyHlex. (1851, 1872). 3SAH 9: 87 (1894). —
-SJUK. (lung- 1686 osv. lunga- 1640. lunge- c. 1645. lungo- 1640—1700) som lider av sjukdom i lungorna.
a) om människa; i sht: som lider av lungtuberkulos. Linc. Hhh 1 b (1640). Westergren LungSj. 178 (1932).
-SJUKA. (lung- 1730 osv. lunge- c. 1645—1834) sjukdom i lungorna, lungsjukdom.
a) (numera knappast br.) hos människor. IErici Colerus 1: 131 (c. 1645). Nilsson Lungsot 5 (1900; om lungsot).
b) (†; se dock slutet) hos djur. Lunge-siukan (hos får). Celsius HushAlm. 1741, s. 30. PhysSH 227 (1786). särsk. (fullt br.) veter. i uttr. elakartad lungsjuka, en smittsam lunginflammation hos nötboskap. Florman Hushållsdj. 199 (1834). —
-SLAG. med. häftig kongestion av blod inom lungan; numera i sht om (plötslig död på grund av) blodpropp i lungan. TLäk. 1835, s. 479. Westergren LungSj. 50 (1932). —
-SNÄCKA. zool. snäcka tillhörande ordningen Pulmonata bland snäckdjuren, vars mantelhåla fylles med luft o. fungerar ss. lunga; jfr LUNGA e. KonvLex. (1861). Thorell Zool. 2: 303 (1865). —
-SOT, se d. o. —
-STARK. (†) som har kraftiga lungor. LBÄ 36—38: 45 (1800). särsk. bildl.: högröstad; jfr LUNGA d. LBÄ 4: 19 (1797). —
-SÄCK.
1) anat. tunn, dubbel (av tvenne ”blad” bestående) hinna som omgiver lungan. Thorell Zool. 1: 104 (1860).
2) (†) zool. hos vissa lägre djur: hålighet som gör tjänst ss. lunga; jfr LUNGA e. De spindlar, som äga 3 lungsäckar. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 93. Sundström Huxley 151 (1874; hos lungfisk).
-TUBERKEL. med. tuberkel bildad i lungan (vid lungtuberkulos); i sht i pl. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 666. —
-VEN. anat. åder varigm arteriellt blod strömmar från lungan till hjärtat. ASScF 5: 246 (1855, 1858). —
-VENTILATION. (i fackspr.) om ”ventilationen” av lungorna gm andedräkten. Wide MedGymn. 202 (1896). —
-ÅDER. (lung- 1578 osv. lunge- 1555—1792) [fsv. lungo adhra]
2) (†) om en blodåder som öppnades vid åderlåtning; jfr HJÄRT-ÅDER b. G1R 25: 634 (1555). Vena basilica eller kungsådern kallas äfven lung- eller hjertådern. Lovén Anv. 34 (1838). —
-ÖDEM. med. o. veter. utsöndring av serös, äggvitehaltig vätska från blodkärlen i lungvävnaden. Lundberg HusdjSj. 295 (1868). Westergren LungSj. 48 (1932). —
-ÖPPNING. (lung- 1853—54. lunge- 1748) hos vissa lägre djur, konkret: öppning i respirationsorganen; numera bl. i fråga om lungsnäckor; jfr LUNGA e. VetAH 1748, s. 225 (hos insekt). Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 290. —
-ÖRT. (lung- c. 1550 osv. lunge- 1638—1659. lungo- 1640) om vissa växter som förr användts mot lungsjukdomar. jfr BOM-, HAVS-, HJORT-LUNGÖRT. särsk.
2) (i vissa trakter) Verbascum thapsus Lin., kungsljus. Fries BotUtfl. 3: 248 (1864; fr. Kalmar l.).
3) (†) Marrubium vulgare Lin., andorn; äv. i uttr. vit lungört. Franckenius Spec. D 1 b (1638: Hwijt Lungört). Rudbeck HortBot. 72 (1685). Serenius Iiii 4 b (1757).
4) Pulmonaria officinalis Lin.; äv. kallad fläckig l. allmän l. vanlig lungört. Franckenius Spec. E 1 b (1638: Fläckiott Lungeörtt). Lilja SkånFl. 106 (1870: Allmän Lungört). Nyman FanerogFl. 50 (1873: Vanlig Lungört). ASFFlF 42: 119 (1915).
5) i uttr. smalbladig, förr äv. smal lungört, Pulmonaria angustifolia Lin. Liljeblad Fl. 80 (1792: Smal Lungört). Krok o. Almquist Fl. 1: 59 (1903).
6) Monotropa hypopithys Lin., tallört. Linné Fl. nr 351 (1755; fr. Uppl.). Fries Ordb. 74 (c. 1870; fr. Uppl.).
7) (†) Dentaria bulbifera Lin., tandrot. Franckenius Spec. B 3 b (1659); bet. oviss. Rudbeck HortBot. 38 (1685).
B (†): LUNGA-BÖLD, -MOS, -SJUK, se A. —
C (†): LUNGE-BALSAM, se A. —
-BLOMMA, f. växten Gentiana pneumonanthe Lin., höstklocka. Franckenius Spec. D 4 b (1638). Därs. D 1 b (1659). —
-BOTA, -BÖLD, -GRÄS, -INFLAMMATION, se A. —
-KRUT, se A. —
-KRYDDA, r. l. f. om läkemedel mot lungsjukdomar. Lindh Huuszapot. 109 (1675). Roberg Beynon 156 (1727). —
-KRÄFTA, -MASK, -MOS, -MOSSA, se A. —
-PROV, -SJUK, -SJUKA, -SJUKDOM, se A. —
-STULEN, p. adj. skadad i lungorna (gm trolldom). Mijn koo är .. lungestulen. BtFinlH 2: 292 (1666; i besvärjelseformulär). —
-ÅDER, -ÖPPNING, -ÖRT, se A.
D (†): LUNGEN-KRUT, se A.
E (†): LUNGO-BÖLD, se A. —
-FLÖD. jfr FLÖDE 1 a. Qvarkan, .. är .. merendels eij annat, än en Lungoflöd hoos hästarna. UnderrSjukdHäst. 20/3 1722, s. 4. —
-MASK, -MOS, -SJUK, se A. —
-ÖRT, se A.
Spoiler title
Spoiler content