[jfr t. o. eng. nonchalance; av fr. (o. ffr.) nonchalance; avledn. av NONCHALANT]
egenskapen l. förhållandet att vara nonchalant; likgiltighet; stundom äv. konkretare, om handling som röjer brist på hänsyn l. hövlighet. Af nongealence och oacktsamhet. RARP 12: 169(1675). Han hade (i orienten) insugit .. en viss nonchalans för lifvets små frågor. Ahrenberg Männ. 1: 56(1904). (Ola Persson) kunde sin umgängeskatekes och visste att ripostera en nonchalans. Nilsson FestdVard. 38(1925). —
