publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OFÖRA l. OFÖRAN, sbst. Anm. Det är ovisst, huruvida oföran är att uppfatta ss. ett sbst. n. obest. l. ss. sg. best. av ett oföra, f. [till oför 6 l. oföre 1] (†) = oföre 1. Hade wor kæriste .. herre gerne skickat nogen koper oc andra warer ned tijl ælfsborgh hade thet oföran hans nod thet icke formeent. G1R 2: 17 (1525). —
OFÖRAKT. [jfr sv. dial. oförakt; till förakt, sbst.1] (numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv.) ovarsamhet, oaktsamhet; oavsiktlighet; särsk. i uttr. av l. med oförakt, utan (ont) uppsåt l. (ond) avsikt, oavsiktligt. KStobæus (1738) hos Fürst Stobæus 67. Apollo älskade den sköna Hyacinthus och råkade af oförakt döda honom i en lek. Lovén Cam. 402 (1852). HöganäsTidn. 1891, nr 4, s. 2. LoW (1911). —
OFÖRAKTAD, p. adj. (†) icke föraktad l. ringaktad; respekterad. Berchelt PestOrs. I 1 a (1589). Adlerbeth HorOd. 46 (1817). —
OFÖRAKTELIG, adj.; adv. -a (G1R 5: 93 (1528)). (†) som icke väcker förakt l. avsky, icke vanhedrande o. d. G1R 5: 93 (1528). Att föra itt gudhfruchtigt och oförachteligit lefuerne. SynodA 1: 11 (1607). Lind 1: 1723 (1749). —
OFÖRANDRIG. (†) oföränderlig, (be)ständig, orubblig. Gezelius AReichenbach B 4 a (1668). Ödet nekar Er af oförandrigt slut (att se en gud). LejonkDr. 77 (1689). —
OFÖRARBETAD3~0020, p. adj. [jfr t. unverarbeitet] (i sht i fackspr.) om råvara o. d.: icke förarbetad l. bearbetad. ArkliR 1535, avd. 1 (1538). Pelsvaror, såväl förarbetade som oförarbetade. KatalIndUtstSthm 1897, s. 101. särsk. (numera knappast br.) i bildl. l. oeg. anv.: obearbetad. Livijn 2: 242 (1834). Oförarbetade sinnesintryck. NF 14: 506 (1890). —
OFÖRARGAD, p. adj. (†)
1) som ingen förgriper sig l. inkräktar på, som man får ha i fred; jfr förarga 2. Hwar och en behöf(ve)r bäst sitt tilldelta stohlrum oförargat. VDAkt. 1699, nr 555.
2) icke utsatt för religiös ”förargelse” l. förförelse l. sådant som väcker religiös anstöt o. d. Schroderus Os. III. 1: 216 (1635).
3) icke stött l. förargad l. förtretad l. sårad; lämnad i fred o. d. Swedberg Ordab. (1722). Remmer Tart. 1 (1820). Landsm. XVIII. 6: 18 (1901). —
OFÖRARGLIG, förr äv. OFÖRARGELIG (oföra´rgelig Weste), adj.; adv. -en (†, KOF II. 2: 75 (c. 1655)), -t. (-elig 1582 (: oförargeligheten), 1624—1874. -erlig 1835—1847. -lig 1791 osv.) [jfr t. unverarglich]
1) (†) som icke kan ge anledning till att ngn förföres till synd o. d.; som icke är ägnad att väcka anstöt l. ogillande, icke förargelseväckande l. anstötlig l. sårande (i religiöst l. moraliskt avseende), oförvitlig, oklanderlig o. d.; stundom övergående i o. svårt att skilja från 2. OxBr. 12: 405 (1624). Föra itt oförargeligit lefwerne. KOF II. 2: 235 (c. 1655). Nyttige och oförargelige böcker. ConsAcAboP 2: 240 (1660). Till PrästeEmbetet (böra utses personer) som äro ährlige, födde af oförargelige Christelige Föräldrar. KOF 3: 114 (1682). Wallin 2Pred. 2: 100 (1838).
2) som icke väcker l. är ägnad att väcka ngns förtret l. förargelse, som icke retar l. sårar ngn, som ingen kan stöta sig på; som icke gör ngn människa för när l. skadar ngn l. ngt, som det icke är ngt ont i, harmlös; äv. med bibet. av: obetydlig; om sak äv.: oskyldig, ofarlig, oskadlig. Ett oförargligt skämt. (Den väluppfostrade) jolrar med sina likar .. öfver hvarjehanda oskyldiga och oförargliga ämnen. Hasselroth Campe 184 (1794). Ryssland begärde ingen annan förpligtelse af Sverige än som innehölls i det förra, temligen oförargliga försvarsförbundet. 2SAH 55: 374 (1878). (K. XV:s gunstlingar voro) mest glada, oförargliga själar, som genom sin kvickhet kunde roa kungen och hvem som helst. De Geer Minn. 2: 83 (1892). Siwertz JoDr. 89 (1928).
Avledn.: oförarglighet, r. l. f.
1) (†) till 1: förhållandet att ngn l. ngt icke väcker (religiös, moralisk) ”förargelse” l. anstöt, oförvitlighet o. d. PErici Musæus 5: 275 a (1582). Murberg FörslSAOB (1791).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara oförarglig, harmlöshet o. d. Kullberg Mem. 1: 77 (1835). —
OFÖRBEHÅLLEN, p. adj. (†)
1) som är utan förbehåll l. reservationer, förbehållslös, reservationslös; obetingad; jfr förbehåll 2. Oförbehållsam lydnad. Beskow Pred. 417 (1901). Både förf:s helhetssyn och hans behandling av de enskilda problemen förtjäna det mest oförbehållsamma erkännande. SvTeolKv. 1932, s. 183.
2) som i sitt tal l. uppträdande öppet o. fritt röjer sina tankar o. känslor, som icke hemlighåller vad han vet, som icke döljer någonting, icke förbehållsam l. reserverad l. sluten, öppen(hjärtig), fri(språkig); äv. oeg. l. bildl. Crusenstolpe Mor. 5: 374 (1843). Intet är människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Stiernstedt Liw. 7 (1925). En av de få engelsmän med vilka jag oförbehållsamt kunde diskutera krigets växlingar. Westermarck Minn. 357 (1927). särsk.
a) (tillf.) om blick: ogenerad l. dyl. W-ska familjens barn hade från sina spädaste år vant sig att se på Fritz med samma öppna, oförbehållsamma blickar, med hvilka man betraktar ett välkändt bord. Almqvist DrJ 58 (1834).
b) (tillf.) om vänskap; jfr 1. Hans vänskap .. blef öppen och oförbehållsam i den mån han väl lärde känna sin vän. Morell JÖller 18 (1811).
3) (†) ss. adv.: icke återhållsamt, ohejdat o. d. Vet du att di drack så oförbehållsamt i qväll på Eklundshof, så det var inte trefligt alls. Nordstjernan 1847, s. 129. Steffen BrittStröft. 246 (1895).
Avledn.: oförbehållsamhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförbehållsam. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. till 2: öppen(hjärtig)het, frispråkighet. SvTyHlex. (1851). MoB 2: VIII (1900). —
OFÖRBENAD, äv. OFÖRBENT, p. adj.
1) (†) icke beklädd l. inlagd med ben; jfr förbena, v.2 1. ArkliR 1561, avd. 3 (1563). TullbSthm 27/5 1583.
2) i sht fysiol. o. anat. icke förvandlad till ben; jfr förbena, v.2 2. ÖfversVetAFörh. 1848, s. 140. —
OFÖRBEREDD3~002, äv. ~200, p. adj. icke förberedd o. d.
1) (i fackspr.) motsv. förbereda 1: icke (för)behandlad l. bearbetad o. d. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 23.
2) motsv. förbereda 3, om sak: som icke förberetts; stundom (särsk. om tal): improviserad. Hagberg Shaksp. 2: 269 (1847). I det otvungna, oförberedda talet gifver man strax sinnlig gestalt åt sin tanke eller känsla. Cederschiöld Skriftspr. 104 (1897). särsk. mus. om ackord l. ton: som icke med en l. flera av sina toner ingår i närmast föregående ackord; jfr förbereda 3 a. Fröberg Harm. 117 (1878). Wulff Koralb. 13 (1912).
3) motsv. förbereda (4 o.) 5, om person: som icke förberett sig till l. för ngt. Tala oförberett. Oförberedd som jag är (osv.; inledning till tal; jfr Holm BevO 183 (1939)). JärtaBrefv. 1: 64 (1829). Staden (Köpenhamn) var alldeles oförberedd till försvar. Mankell Krigsm. 1: 263 (1865). Såsom talare är han framstående genom sakrikheten i sina yttranden och sin slagfärdighet, äfven då han är alldeles oförberedd. De Geer Minn. 2: 176 (1892).
a) om person: som icke är beredd på l. väntar viss händelse o. d.; äv. i uttr. oförberedd på ngt. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 336 (1886). Jag var så oförberedd på hans närvaro att jag ej ens hann samla mina tankar för att handla med öfverläggning. Geijerstam KampKärlek 45 (1896).
b) (numera mindre br.) om händelse o. d.: som inträffar l. kommer oväntat (o. plötsligt) för ngn; som ngn icke är beredd på. Dignande under sorgens oförberedda slag. Wallin Rel. 2: 302 (1827). NF 14: 1407 (1890). —
OFÖRBIDAD, p. adj. (†)
2) i uttr. ngn oförbidat, utan att invänta ngn. (De) foro så åt Pålen tilbaka igen, dem Swenskom oförbidat. Girs J3 102 (1627). —
OFÖRBIGÅNGELIG l. OFÖRBIGÄNGELIG, adj.; adv. -en (RA II. 2: 195 (1617)). [jfr ä. t. unvorbeigänglich] (†) oundgänglig, oundgängligen nödvändig. Tegel G1 2: 143 (i handl. fr. 1541). RA II. 2: 195 (1617). —
OFÖRBIKOMLIG3~0020 l. ~2010, adj. (tillf.) som det icke går att komma förbi. SvD(A) 1921, nr 11, s. 7. —
OFÖRBINDLIG, adj.; adv. -en (†, RA I. 1: 420 (1544)), -t. [jfr t. unverbindlich] (numera bl. tillf.) icke bindande, till intet förpliktande. Hvad som kongen i Danmark skickeligen och oforbindeligen på thenne hans .. instruction .. skall svarat varda. RA I. 1: 420 (1544). Korta anvisningar och oförbindlig prislista över Lugato .. Cement- och Murbrukstillsatser. (c. 1935; broschyrtitel). Heerberger Dag 96 (1939). —
OFÖRBJUDEN, förr äv. OFÖRBUDEN, p. adj. [jfr t. unverboten] (numera knappast br.) icke förbjuden, tillåten. När seglatzett allom var fritt och oförbudhit. G1R 23: 337 (1552). Borg Luther 1: 337 (1753). Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
a) om (handels)vara o. d.; icke belagd med förbud (särsk. införselförbud). G1R 16: 166 (1544). Arnell Stadsl. 122 (1730). Jungberg (1873).
b) om ort, hamn, skog, för att beteckna att ett visst förbud (t. ex. att idka handel l. jakt, lägga till med fartyg) icke gäller för orten osv. resp. att inga dylika förbud äro utfärdade. Effther alle wåre Hampner, Strömer och Rijcker äre E K Vndersåther icke alleene oförbudne, vthan aldelis frije och öpne .., kunne wij (osv.). G1R 18: 366 (1547). Som åtskillige herrar officerare .. utsända 4, 5 a 6 soldater til skoz med byssor, hvilka fara omkring både i förbudne och oförbudne skogar. 2RARP 5: 692 (1727).
c) (förr) kam. om ort, för att beteckna att det på orten var tillåtet att avhända sig l. bortförläna kronans gods o. räntor. HSH 21: 160 (1644). Carlson Hist. 3: 241 (1874).
OFÖRBLANDAD, p. adj. (†)
1) icke sammanblandad l. hopblandad l. hoprörd l. förenad med ngn l. ngt, (klart) åtskild. Borg Luther 1: 147 (1753). Wallquist EcclSaml. 5—8: 275 (1794).
2) om folkstam l. ras: icke uppblandad, ren. Wulf Köppen 1: 197 (1799). Orsaken (till att fårstammen dog ut) föregifves vara, .. att stammen ej kunde bibehållas oförblandad. Ahlquist Öl. 1: 413 (1822). —
OFÖRBLANDLIG. (-elig 1797, 1816. -lig 1791) (†) som icke kan sammanblandas l. röras ihop l. förväxlas med ngt, klart fixerad l. bestämd o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Leopold 3: 432 (1797, 1816). —
OFÖRBLEKNAD, p. adj. (numera i sht i vitter stil) icke mattad l. förbleknad l. fördunklad; särsk. bildl. PoetK 1821, 1: 244. Hirn Dimnet Brontë 5 (1927; bildl.). —
OFÖRBLEKNELIG, adj. (i vitter stil) som alltid kommer att bevara sin färg o. glans, som aldrig kan komma att förblekna l. aldrig förbleknar; nästan bl. bildl. Dufva Sulitelm. 6 (1865). Kuhlaus oförblekneliga ”Majsång”. Upsala 1917, nr 96, s. 5. —
OFÖRBLINDAD, p. adj.
2) (i vitter stil) bildl.: icke förblindad. LBÄ 25—26: 3 (1799). Jesus, .. som oförblindad af den vinkande furstekronans glans, föredrog törnekronan. Rogberg Pred. 1: 21 (1825). —
OFÖRBLOMMERAD, p. adj. [efter t. unverblümt]
1) (†) icke utsmyckad med granna ord l. fraser l. retoriska prydnader l. bilder o. d.; jfr förblommera 1 b. Brite Louise började obarmhärtigt härja ibland Floras .. barn, eller i oförblomerad styl taladt, hon plockade hela sitt kläde fullt med de allra skönaste blomster. MoB 2: 14 (1791). VetAH 1798, s. 108.
2) om språkligt uttryck, yttrande, framställning o. d.: som meddelar l. framställer ngt utan förskönande omskrivningar l. omsvep, öppet, i oförtäckta ordalag, utan att maskera l. dölja ngt, rent ut; som ”går rakt på sak”, ”osminkad”; jfr förblommera 2. Murberg FörslSAOB (1791). Att i de mest oförblommerade ordalag predika det s. k. köttets evangelium. NerAlleh. 1896, nr 232, s. 3. Detta något oförblommerade yttrande (om tavlan) upptogs icke nådigt av värdinnan, som var nära väninna med den som målat tavlan. Lindström Blåst. 131 (1928).
3) (mera tillf.) i allmännare anv.: öppen, oförtäckt; jfr förblommera 2 a β. De mest oförblommerade vinkar. Lundquist Smink 114 (1887). Fru Malmros hörde till de kvinnor, som öppet och oförblommerat förakta sitt eget kön. Hellström Malmros 25 (1931). —
OFÖRBLOMMERTHET, r. l. f. (tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara oförblommerad (se d. o. 2). Blomberg BrinnSnön 229 (1935). —
OFÖRBLOTTAD, p. adj. (†)
2) i uttr. uppantvarda ngt oförblottat med ngt, överlämna ngt utan att dessförinnan ha plundrat det på l. tagit bort ngt; jfr förblotta, v.1 3. Tegel G1 1: 175 (1622). Anm. Hos Schroderus Liv. 116 (1626) förekommer ordet oförblattat som sannol. står felaktigt för oförblottat, adj. (i m. sg.) l. adv. med bet.: icke plundrad resp. utan att plundras o. d. —
OFÖRBLÄNDAD, p. adj. [jfr t. unverblendet] (†) icke bländad l. förblindad; oförvillad; som icke låter lura sig o. d.; jfr förblända, v.2 1. Rogberg Pred. 1: 158 (1824). Crusenstolpe Mor. 1: 286 (1840). —
1) icke belånad l. pantsatt? Hon hade .. satt honom vdi pantt sitt hus (: dett ähnnu oförborgett war ..). SthmTb. 26/4 1591.
OFÖRBORGEN, p. adj. [jfr mnt. unvorborgen, t. unverborgen; till förborga, v.2] (†) = ofördold 1. Kempe Psalt. 130 (1650). —
OFÖRBRUKAD, p. adj. [jfr t. unverbraucht] icke förbrukad; äv. bildl., särsk. om person: icke utsliten, vars krafter (ännu) icke tagit slut. Murberg FörslSAOB (1791). 3SAH 17: 32 (1902). Tragedien om en oförbrukad kvinna och en trött man. Wägner NattS 138 (1926). —
OFÖRBRUNNEN, p. adj. (i vitter stil) icke uppbrunnen l. utbrunnen; äv. bildl. Wirsén Dikt. 310 (1877; i bild). Tegengren Sol 44 (1918; bildl.). —
OFÖRBRUTEN, p. adj.
2) (†) icke förändrad l. förvanskad l. förvrängd, oförvanskad, o. d. Hwilka ord, iag, såsom the i originalet ståå, wil införa, på thet man thes bättre hans egentliga mening må oförbruten förståå. Hiärne Suurbr. 118 (1680). Dens. Förb. 44 (1706).
OFÖRBRYTLIG, adj.; adv. -en (Humbla Landcr. 167 (1740)). (-elig 1734— —1757. -lig 1734—1791) [jfr mnt. unvorbrek(e)lik] (†)
1) om ed o. d.: som icke kan l. får brytas, okränkbar; ss. adv. äv.: obrottsligt. Serenius Ggg 4 b (1734, 1757). At jag .. then svorna eden oförbryteligen efter komma vil. Humbla Landcr. 167 (1740).
OFÖRBRÅKAD, p. adj. (†)
2) om språk o. d.: icke förvanskad l. förvrängd l. rådbråkad. Ett jemt, rent och oförbråkadt språk. Hammarsköld SvVitt. 1: 243 (1818). —
OFÖRBRÄND, p. adj. icke förbränd l. uppbränd, icke förtärd av eld(en). Murberg FörslSAOB (1791). TSjöv. 1901, s. 169. —
OFÖRBRÄNNLIG3~020 l. (i bet. 3 vanl.) OFÖRBRÄNNELIG3~0200 (oförbrä´nnelig Weste) l. (numera nästan bl. i bet. 3) OFÖRBRÄNNERLIG3~0200. (-elig 1782 osv. -erlig 1859 osv. -lig 1706 osv.) [jfr t. unverbrennlich]
1) icke brännbar; brandfri, brandsäker, eldfast. Hiärne Förb. 16 (1706). Berglin tros ifrån äldsta tider vara bekant och nyttjadt til beredning af et oförbränneligt Linne och Papper. Rinman 1: 146 (1788). Oförbränneliga kinematograffilmer. Arrhenius Kem. 287 (1919). särsk. i bild; jfr 3. Franzén Skald. 2: 244 (1794, 1828).
2) (†) som icke brinner l. kan brinna med låga. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 95. Almström KemTekn. 2: 435 (1845).
3) bildl., för att beteckna att ngt som utmärkes av en viss ”eldighet” l. livlighet o. d. är oförstörbart l. bevara(t)s oförstört.
a) om ngns (livliga) lynne, (goda) humör, värksamhetsiver o. d.: som aldrig förlorar sin kraft l. livlighet l. mattas av l. tar slut, som ingenting slår ned l. ”biter på”, som ständigt förblir densamma, oförstörbar, oföränderlig. NordT 1886, s. 478. Thorild med sin oförbränneliga optimism. Därs. 1896, s. 250. Gladt gemyt och oförbrännelig humor. VL 1908, nr 268, s. 6.
b) om person: som alltid bevarar samma livliga lynne l. goda humör l. kraftiga värksamhetsiver, som alltid är lika glad o. livlig, som ingenting slår ned l. ”biter på”; outtröttlig; stundom: ständigt lika ungdomligt spänstig o. entusiastisk o. d., ”evigt ung”. Oförbrännelig, rasande, sprang han öfver kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom albuskar. Strindberg Hems. 89 (1887). Så länge jag var vaken hörde jag den oförbrännerlige Tsering berätta röfvarhistorier. Hedin Transhim. 1: 231 (1909). Detta gäller även Karl Starbäck, den oförbrännelige studenten. Laurin 4Minn. 455 (1932).
c) ss. adv.: oföränderligt, outtröttligt; ständigt, ”evigt”. Hans oförbränneligt goda lynne. Schück SvLitH 394 (1889). Hon hade känt sig så oförbränneligt, evigt ung. Heerberger NVard. 346 (1936).
Avledn.: oförbrännlighet l. (i bet. 2 vanl.) oförbrännelighet l. (numera bl. i bet. 2)
oförbrännerlighet, r. l. f.
OFÖRBUNDEN3~020, p. adj. [jfr t. unverbunden]
1) (numera bl. tillf.) om (person med avs. på) öga, sår l. sårad kroppsdel: icke förbunden; icke ombunden, icke försedd med förband. HH XVIII. 3: 35 (1742). BL 2: 313 (1836).
2) (†) icke sammanhängande l. förbunden l. förenad med ngt o. d.; äv. bildl. I Atterboms Poetiska Kalender skref jag åtskilliga dels sammanhängande, dels oförbundna Noveller. BL 11: 28 (1845). Rein Psyk. 2: 257 (1891).
3) (†) som icke binder l. lägger band på ngt; som icke förpliktar ngn till ngt; äv. i den fristående satsförkortningen ngt oförbundet, utan att lägga band på ngt. Der opå är hvar och en vidh sin edh — dock theras frie röst och samvet i den måtten oförbundne — frågade. RA I. 1: 348 (1544). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRBYTLIG l. OFÖRBYTELIG (oförby´telig Weste). (-elig 1805—1814. -lig 1791—1847) (†) som icke kan l. får bytas (om) l. förblandas l. förväxlas l. förändras; oföränderlig. Murberg FörslSAOB (1791). Frey 1847, s. 108. —
OFÖRBYTT l. OFÖRBYTTAD, p. adj. (†) oförändrad; icke förvandlad. Wallquist EcclSaml. 5—8: 203 (1681). Skråpukar och oförbytte maskar. Linné MusReg. 90 (1754). Fordna junkern är densamma / Bor i hjertat (på den gamle gubben) oförbytt. Runeberg 5: 33 (1860). —
1) (†) som (ss. redan förut bra l. felfri) icke kan göras l. bli bättre, som icke behöver förbättras, fullkomlig; förträfflig o. d. HH XXXII. 1: 79 (1779). (De äro) förståndiga, att icke anse en Acad. Disput. böra vara oförbätterlig. Boström 3: 490 (1856).
2) som (ehuru i behov därav) icke är möjlig att förbättra; företrädesvis om person: som icke kan förmås till l. kan tänkas komma att bättra sig l. (i sht skämts., med försvagad bet.) ändra sig l. sina vanor i ett l. annat avseende, ”ohjälplig”, ”obotlig”, ”hopplös”. Den menniskan .. är oförbätterligt galen. Carlén Repr. 527 (1839). Om förbrytaren genom återfall visat sig oförbätterlig. Oscar I Straff 6 (1840). (Lektorn avslöjade) sig som en oförbätterlig enstöring. Hellström Malmros 21 (1931).
Avledn.: oförbätterlighet, r. l. f. [jfr t. unverbesserlichkeit] till 2. Meurman (1847). SvRiksd. I. 1: 93 (1931). —
OFÖRBÄTTRAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förbättrad; som icke blivit bättre l. bättrat sig. Linc. Oo 3 a (1640). Hallström Händ. 315 (1927). —
OFÖRDELAD, äv. OFÖRDELT, förr äv. OFÖRDELD, p. adj. [jfr t. unverteilt]
1) (†) icke delad l. kluven (i stycken), hel. Linc. Oo 5 b (1640). SmålHembygdsb. 4: 26 (1749). särsk. oeg. l. bildl.
a) icke åtskild i olika enheter, som bildar en enhet, odelbar. Herren Zebaoth, then ofördelade, och wälsignade Trefaldigheet. Schroderus Comenius 1000 (1639). Borg Luther 1: 147 (1753).
b) icke splittrad, odelad. VDAkt. 1712, nr 8. Tiena Herran Gud, med ofördelat sinne. Broms AGyllenstierna 15 (1715). Ett ofördelat bifall. AnderssonBrevväxl. 1: 163 (1852).
2) (numera bl. tillf.) som icke är fördelad mellan skilda personer l. på skilda platser o. d. Wallin 1Pred. 1: 142 (c. 1830). Ramstedt BokförGr. 117 (1915). —
OFÖRDELAKTIG3~0020 (ofördela´ktig Weste). [jfr t. unvorteilhaftig] icke fördelaktig.
1) motsv. fördelaktig 2. Ett ofördelaktigt köp, pris. En för båda parter ofördelaktig överenskommelse. En ofördelaktig belägenhet. AdP 1800, s. 1098. Att raskorsningar mellan vitt skilda raser i regel äro ofördelaktiga. SvD(A) 1922, nr 259, s. 7. särsk. (†): icke fruktbar l. fruktbärande, som icke ger ngn avkastning. Nordforss (1805). Ofördelaktig åker. Lindfors (1824). Ofördelaktiga, (ofruktbara) kapitaler. Jungberg (1873).
2) motsv. fördelaktig 3. Framställa ngt, visa sig, framstå, komma i en ofördelaktig dager. Yttra sig ofördelaktigt om ngn. Nordforss (1805). Stämningen hos oss i Norden kan naturligtvis icke vara annat än ganska ofördelaktig för Tyskland. Snällp. 1848, nr 27, s. 4. Det blev icke .. något .. lovprisande eftermäle, men det blev ännu mindre ett ofördelaktigt ord. Hallström Händ. 221 (1927).
Avledn.: ofördelaktighet, r. l. f. särsk. till 1. Lyceum I. 2: 141 (1810). särsk. (†) i pl., om olika ofördelaktiga egenskaper. Iordmånens obeqwemligheet och ofördeelachtigheter (med avs. på krigsföretaget). Rålamb 8: 67 (1691). —
OFÖRDELELIG. [jfr mnt. unvordēlelik] (†) icke delbar, odelbar; som icke kan l. får uppdelas l. (om bokstavsgrupp vid avstavning) avdelas (på två rader); äv. bildl. Guds ofördeleliga väsende. Rydelius Förn. 312 (1722, 1737). (Bokstäverna indelas) I fördeliga, divisibiles .. (t. ex.) bb, dd, ff ... I ofördeliga, indivisibiles .. (t. ex.) ch, ck, gn, tz. Giese Sprachm. 1—3: 6 (1730). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRDOLD, förr äv. OFÖRDULD l. OFÖRDÖLJD, p. adj.
1) (†) om faktum o. d.: icke fördold l. hemlig l. obekant, känd, uppenbar; äv. i uttr. hava ngt ofördolt, icke fördölja ngt. Theras misgerning är för mijn öghon ofördold. Jer. 16: 17 (Bib. 1541). Wåre .. Tiänare .., hwilke wij .. wåre heemligheeter betrodt och ofördolt hafft haffue. Tegel G1 2: 251 (1622).
2) icke gömd l. dold l. övertäckt o. d., bar, ”synlig”; numera bl. ngn gg (i vitter stil) bildl.: icke fördold. Mijn been woro tigh ofördold, / När iagh j thet lönligha giordes. Ps. 1572, Parabol. om samar. B 5 a. I andra sånger möter ofördold livssmärtan. FolkbiblBl. 1909, s. 46.
3) (†) ss. adv.: utan att dölja ngt, öppet, fritt. Först skole wij frytt och ofördolt bekenna wåra eller en annars skuld. AJGothus ThesEp. 1: 107 (1619). Agardh BlSkr. 1: 336 (1836). —
OFÖRDRAGEN, p. adj. (o- 1546—1622. u- (v-) 1541—1542) (†) om tvist: som icke är bilagd; om person l. rike: icke förlikt, som icke lyckats få till stånd fördrag l. överenskommelse (med ngn); jfr fördraga, v.2 5. G1R 13: 266 (1541). Så stå wij och än nu medt the Lubeske och Städerne aldelis vfordragne. Därs. 14: 93 (1542). Tegel G1 2: 155 (1622). —
1) (numera bl. tillf.) som man icke kan fördraga l. stå ut med l. uthärda, outhärdlig, odräglig. Leopold 6: 285 (1797). Ett nästan ofördragligt tvång. 2SAH 1: 196 (1801). Snällp. 1848, nr 68, s. 3.
2) (†) i uttr. ofördraglig med ngt, som icke fördrager l. medgiver ngt, oförenlig med ngt. De känna ej den Gud, som gaf åt förnuftiga varelser en lag, .. ofördraglig med alla afvikelser. Wallin Rel. 1: 292 (1819, 1825). —
OFÖRDRAGLIGHET. [jfr t. unverträglichkeit] (†) ofördragsamhet. Leopold 2: 159 (1794, 1815). Wallin 1Pred. 2: 212 (c. 1830). —
OFÖRDRAGSAM3~020, äv. ~002. icke fördragsam (se d. o. 2), intolerant. Ofördragsam mot (ngn gg med) ngn. Lind 1: 1728 (1749). Hvad vill han i templet der han skall förkunna Försoningens gudomliga lära, om hans eget hjerta är bittert och hatfullt och ofördragsamt? Tegnér (WB) 6: 123 (1827). Hallberg Minn. 29 (1930, 1935).
Avledn.: ofördragsamhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ofördragsam, intolerans. Lind 1: 1728 (1749). Ofördragsamhet mot olika tänkande. Tegnér (WB) 8: 108 (1836). Alving Chateaubriant Brière 164 (1924). —
OFÖRDRÖJD, p. adj.
1) (†) = ofördröjlig. På en så ädel föresats följde en ofördröjd verkställighet. Hällström PVetA 1812, s. 34. Remmer MFaliero 13 (1842).
2) (numera föga br.) som man icke drar ut på tiden l. sölar med; äv. om fart o. d.: oförminskat snabb o. d. Viggens ofördröjda fart. Wallin Vitt. 2: 238 (1803). Dens. 2Pred. 2: 99 (1838). —
OFÖRDRÖJLIG, adj.; adv. = (†, Schück VittA 2: 415 (i handl. fr. 1684)), -a (†, Serenius (1741)), -en (se d. o.), -t; adv. superl. -ast (†, PH 9: 328 (1770)). (-elig 1684—1847. -lig c. 1670 osv.) som man icke väntar med l. får vänta med, som utföres l. värkställes l. realiseras resp. skall utföras osv. omedelbart l. utan dröjsmål; numera vanl. ersatt med: omedelbar, snabb, skyndsam resp. (ss. adv.): ofördröjligen (se d. o.), omedelbart o. d. Lucidor (SVS) 60 (c. 1670). En prompt och ofördröjelig betahlning. SthmStadsord. 2: 62 (1688). Geijer hade .. begärt ofördröjlig proposition. Liljecrona RiksdKul. 395 (1840). Emellertid skref han ofördröjligt till sin förman .. om saken. Rydberg RomD 94 (1874, 1877). SFS 1905, nr 17, s. 5. Östergren (1933). —
OFÖRDRÖJLIGEN, förr äv. OFÖRDRÖJELIGEN (ofördrö´jeligen Weste), adv. (-elig 1658—1851. -lig 1791 osv.) [till ofördröjlig] utan dröjsmål; omedelbart, med detsamma; så skyndsamt som möjligt. HTSkån. 1: 191 (1658). De reparationer, som hyresman ålagts att bekosta, skola ofördröjligen verkställas. SFS 1910, Bih. nr 86, s. 61. —
OFÖRDUNKLAD, p. adj. [jfr t. unverdunkelt] (i sht i vitter stil)
1) icke förmörkad l. skymd l. fördunklad, som icke mist sin (färg o.) glans. Murberg FörslSAOB (1791). Detta namnet: Emilie Carlén, / Det lyser än med ofördunkladt sken. Björnberg RimmTank. 71 (1891).
2) (numera föga br.) oeg. l. bildl.: lika klart lysande (som förut); icke mattad l. försvagad; ogrumlad, (lika) klar l. tydlig (som förut). Leopold 2: 430 (1790, 1815). Ungdomen, som merendels har .. en ofördunklad åsigt af lifvet. Tegnér (WB) 4: 118 (1824). Låt i våra späda hjertan / Hans (dvs. faderns) bild stå ofördunklad qvar! Böttiger 2: 268 (1857). Vår författares kärlek till Maria synes varit ofördunklad under alla hans längtans år. Lysander Almqvist 270 (1878). —
OFÖRDÄRVAD, p. adj. (o- 1521 osv. u- (v-) 1541) [fsv. ofordärvadher; jfr t. unverderbt, unverdorben]
1) (numera mindre br.) icke fördärvad i (mer l. mindre rent) fysiskt avseende, icke förstörd l. skadad l. skämd l. gjord oduglig, oförstörd, oskadd o. d. G1R 1: 26 (1521). (Att kött, fläsk, smör m. m.) måtte vare (så) förvaredt, at thet kunne oförderffvedt bliffve liggendis een tijd långh. Därs. 25: 257 (1555). Skrik inte, var så snäll! Min hörsel är ofördärfvad. Lybeck TomI 175 (1911). Östergren (1933).
2) om person l. ngns sinne o. d.: icke fördärvad i andligt l. moraliskt avseende, icke demoraliserad l. förfallen l. depraverad, moraliskt oskyldig o. ren. Lindfors (1824). Ångermanlänningen (är) en oförderfvad naturens son. IllSv. 2: XIV (1882). Denne anspråkslöse, renhjärtade och af världen ofördärfvade unge man. Wester Aksakov Fam. 116 (1911). Doktorinnan ansåg honom ”så naturlig och belevad och så sund och ofördärvad”. Hedberg Iris 112 (1934). —
OFÖRDÄRVBAR3~020 l. ~002, adj. [jfr t. unverderbbar] (mera tillf.) oförstörbar. Emanuelsson Plut. 1: 19 (1842). SvH 7: 220 (1902). —
OFÖRDÄRVLIG l. OFÖRDÄRVELIG (ofördä´rfvelig Weste). (-elig 1528—1824. -lig 1841—1853) [jfr t. unverderblich] (†)
1) oförstörbar; särsk.: som kan förvaras utan att bli förstörd l. skämd l. att ta skada. Att the skulle sökia epter then maat som oförderffuelighen wåre. OPetri Sacr. 17 b (1528). Vissa oförderfliga köpmannavaror. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 58 (1853).
3) oskadd. Huru .. det, som man i lifstiden burit åhåga om, wäl och oförderfweligit städze (må) wara bibehållit. Hallman Blacksta 60 (i handl. fr. 1696). —
OFÖRDÖLJELIG. (†) omöjlig att dölja l. hemlighålla. Leopold 3: 93 (1802, 1816). Biberg 2: 334 (c. 1820). —
OFÖRDÖMD, p. adj. (†) icke dömd l. fördömd o. d. Linc. (1640; under indemnatus). Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
OFÖRDÖMLIG. (-dömlig 1791. -döm(m)elig 1582—1753) (†) som icke kan l. bör fördömas; icke hemfallen åt straff; icke förkastlig l. klandervärd. PErici Musæus 5: 8 a (1582). Borg Luther 1: 250 (1753). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRE, n.
1) (numera mindre br.) svårighet att komma fram (till lands, ngn gg på vatten), i sht på grund av rådande snö- l. isförhållanden (snöhinder, brist på snö); dåligt före l. väglag, menföre. G1R 26: 17 (1556). The Nougårder hade förnummit, at med hans Furstl. Nådes Resa hade fördrögdz för Oföretz skull öfwer Wintertijden. Widekindi G2A 153 (i handl. fr. 1613). (Man uppsköt ett ärende som) ej heller på den tid ske kunde för is och oföre i älfven. NorrlS 1—6: 361 (1618). Jfrån Mehede har man nödgas för oföret skull bruka wagnar. HovförtärSthm 1739, s. 2454. Blir solväder i dag, kanhända vi få oföre d. v. s. att snön klibbar vid skidorna. Schröder Skid. 80 (1900). Östergren (1933).
2) bildl., om svårigheter som utgöra hinder för ngts utveckling o. d. Utan den hjälpen blir det svårt (för den nya föreningen) att komma ur oföret. Upsala(A) 1924, nr 41, s. 6. Värsta oföret i portgången. Östergren (1933). Reform i oföre. GHT 1944, nr 278, s. 12 (rubrik).
3) (bygdemålsfärgat i vissa trakter av Norrl.) oordning, ”röra”; osnygghet; jfr före, sbst. 6. Käringen gick omkring och laddade sig. Oföret på golfvet och den tömda mjölkonten blef krutladdningen. Molin ÅdalP 123 (c. 1895). Högberg Storf. 220 (1915). —
OFÖREKOMLIG, adj.; adv. -en (AGSilverstolpe Bokst. 75 (1811)), -t (AGSilverstolpe PVetA 1802, s. 27). [till förekomma, v.1] (†) icke möjlig att förekomma l. förebygga l. hindra. LBÄ 42—43: 131 (1800). AGSilverstolpe Bokst. 75 (1811). —
OFÖREKOMMEN, p. adj. (†) som icke hyser resp. (om omdöme) grundar sig på en förutfattad mening, opartisk o. d.; jfr förekomma, v.1 II 6. Argus 1822, s. 153. Vi .. lemna åt Allmänheten att härom fälla ett oförekommet omdöme. ObjGästen 1829, nr 25, s. 3. —
OFÖRENAD, äv. OFÖRENT, p. adj.
2) (†) som icke överensstämmer l. är i harmoni (med ngt), oförenlig. The oföreente Lärepunkterna. Schroderus Os. III. 1: 233 (1635). Warburg Ehrensvärd 338 (cit. fr. 1799).
3) (numera bl. tillf.) icke sammanförd till en enhet l. sammanslagen l. sammansluten, icke sammansmält l. förenad, åtskild; äv. bildl.: som uppträder för sig, utan att vara förenad med ngt. Swedberg Ordab. (1722). En sund religiös och fosterländsk anda, dessa båda faktorer, som i ett land med Sveriges traditioner ej kunna tänkas oförenade. PT 1908, nr 72 A, s. 3. särsk. (†): som icke tillhör l. är intagen i visst samfund l. skrå o. d. ConsAcAboP 4: 343 (1676). —
OFÖRENBAR3~020 l. ~002. [jfr t. unvereinbar] (numera mindre br.) icke möjlig att förena (med ngt), oförenlig. Wallin 2Pred. 1: 107 (1825). Logiskt oförenbara motsatser — ljus och mörker. Ljunggren Bellm. 5 (1867). SvD(A) 1927, nr 169, s. 4. Östergren (1933). —
OFÖRENLIG 3~020 (oföre´nlig Weste). [jfr t. unvereinlich]
1) i egentligare anv.: som icke är möjlig att förena l. sammansmälta l. sätta ihop (med ngt). Nordforss (1805). FWulff i ForhNordFilologmøde 1893, s. 164.
2) i oeg. l. bildl. anv.: som icke låter förena sig l. icke går att förknippa l. icke överensstämmer l. harmonierar l. går ihop (med ngt), icke förenlig; stundom närmande sig bet.: motsatt; särsk. för att beteckna att förekomsten av ett visst tillstånd l. en viss egenskap utesluter förekomsten av ngt annat. (Bruket att vissla för att demonstrera sitt ogillande av en pjäs o. d. bör alltid anses ss.) et skadeligt oskick, aldeles oförenligt med anständighet och goda seder. SP 1792, nr 13, s. 2. Oförenliga motsatser sammanföras. 2SAH 51: 227 (1875). Långsinthet och nationalhat äro oförenliga med den engelska folkkaraktären. Richert Irl. 90 (1925). särsk.
a) log. betecknande att två (l. flera) begrepp icke kunna vara bestämningar hos ett o. samma individuella föremål. Tuderus Kiesewetter Log. 33 (1806). Förenliga och oförenliga begrepp. Aspelin Log. 15 (1938).
b) om beslut, lärosats, åsikt o. d.: som icke är möjlig att sammanjämka l. bringa till överensstämmelse (med annat beslut osv.), (mot)stridig. Stridiga och oförenliga lärosattser. LittT 1797, s. 354. Oförenliga beslut. De Geer Minn. 2: 237 (1892).
Avledn.: oförenlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförenlig l. omöjlig att förena.
2) till 2. Leopold 3: 173 (1798, 1816). Wieselgren Bild. 507 (1883, 1889). De svenska anspråkens oförenlighet med den brittiska uppfattningen af förbundets villkor och syfte. 3SAH 3: 192 (1888). särsk.
OFÖRESEDD, p. adj. [fsv. oforesedher, oforsedher] (†) oförutsedd, oväntad. Schultze Ordb. 4052 (c. 1755). SD 1898, nr 1, s. 4. —
OFÖRESTÄLLBAR3~0020 l. ~0002. [jfr t. unvorstellbar] filos. som man icke kan föreställa sig. Vannérus WundtPsyk. 108 (1896). särsk. (†) närmande sig bet.: orimlig l. dyl. SvLittFT 1837, sp. 731. Därs. 1838, sp. 76. —
OFÖRETAGSAM3~0020, äv. ~0002. icke företagsam. Strindberg SvÖ 1: 135 (1882). Söderhjelm MVärld 1: 313 (1929).
OFÖRFALLEN, p. adj.
1) (†) icke avfallen l. tärd l. ”avtacklad”; jfr förfalla, v.2 IV 2. EElai AOlofsdr D 1 a (1652). Schultze Ordb. 1002 (c. 1755).
2) (†) icke (förklarad) skyldig (till ngt); jfr förfalla, v.2 VII 1. Offorfaldne till hwffwd saken for brånd. BtFinlH 4: 120 (1563).
4) (numera bl. tillf.) om fordran, skuld, växel o. d.: icke förfallen; jfr förfalla, v.2 VIII 2. Murberg FörslSAOB (1791). Oförfallen skuld. Smedman Kont. 5: 39 (1872).
Spoiler title
Spoiler content