publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSKÖLJD, p. adj. icke (ren- l. av)sköljd. Juslenius 111 (1745). Osköljt och sköljt smör. LAHT 1922, s. 453. särsk. [jfr t. ungewaschenes maul, ungewaschener mund] (numera knappast br.) bildl., i uttr. (ngns) osköljd(a) mun l. trut o. d., för att beteckna att ngn är osannfärdig l. övermodig i sitt tal l. tar munnen full o. d. (i sht med bibegrepp av att den talande icke är omdömesgill l. själv oförvitlig o. d.). Förledit år hade en oskölgd trut pladdrat, det jag måste vara narr hos Herr Amtman. Weise 2: 119 (1771). Högberg Vred. 2: 13 (1906). —
OSKÖN. [jfr t. unschön] (i sht i skriftspr.) icke skön; som icke gör ett behagligt intryck (på ögat l. örat l. uppfattningen); ful; om person: vanlottad i fråga om utseende. När hon så ädelmodigt tager alla osköna Skönas försvar. Atterbom FB 199 (1818). Hennerberg (o. Norlind) 1: 2 (1912; om ton). (Kväkarnas) osköna samlingslokal. Oterdahl En 136 (1927).
Avledn.: oskönhet, r. l. f. [jfr t. unschönheit] (i sht i skriftspr.) egenskapen att vara oskön; äv. konkretare, om ngt oskönt, stundom: oskönt drag. BEMalmström 2: 304 (c. 1860). Fröding ESkr. 2: 241 (1897; konkretare). —
OSKÖNJBAR3~02 l. ~20. (-sk(i)ön- 1734—1757. -skönj- 1850 osv. -skönje- c. 1755) (i sht i skriftspr.) som icke (klart) kan ses l. skönjas; osynlig; omärklig; ngn gg äv. allmännare: som icke (tydligt) kan höras l. uppfattas. Serenius Ee 1 b (1734). NordT 1894, s. 466 (allmännare). Oansenliga, stundom oskönjbara stigar. Ramsay VägvFinl. 367 (1895).
OSKÖNJELIG. (numera bl. ngn gg i vitter stil) oskönjbar; osynlig. Triewald PVetA 1740, s. 8. Rydberg Varia 194 (1894). —
OSKÖNJOG l. OSKÖNIG, adj. (-skiön- 1716. -skön- 1526—c. 1755. -ig(h) 1561—1620. -jog (-yogh) 1526—c. 1755) [fsv. oskyniogher, till fsv. skyniogher, tacksam, erkännsam, till skönja] (†) som icke lägger märke till välgärningar l. visad uppmärksamhet l. vänlighet o. dyl. l. som icke visar uppskattning av l. tacksamhet för ngt; otacksam; äv.: ohövlig l. ohyfsad l. oförståndig o. d. 2Tim. 3: 2 (NT 1526; Bib. 1541: otacksamme). Thetta osköniga .. mitt fädernesland. Svart G1 128 (1561). (Sv.) O-skönjog, .. (lat.) inhumanus, rudis, irrationalis. Schultze Ordb. 4265 (c. 1755).
OSKÖNSAM l. OSKÖNJOSAM, adj. (-skön- 1530 (: oskönsamheet)—1791. -skönjo- c. 1755) [sv. dial. oskönsam] (†) = oskönjog; särsk. i uttr. oskönsam på l. vid ngt, som icke visar uppskattning av l. som är likgiltig för ngt. Lind (1738). Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: oskönsamhet, r. l. f. (†) otacksamhet; äv.: egenskapen l. förhållandet att icke lägga märke till uppmärksamhet l. vänlighet o. d. som visas en; likgiltighet. OPetri 2Post. 119 a (1530). Chenon Heywood 2—3: 29 (1773). Murberg FörslSAOB (1791).
oskönsamliga, adv. (-skönjo-) (†) ohövligt l. ohyfsat l. oförståndigt. Schultze Ordb. 4265 (c. 1755). —
OSKÖRDAD, p. adj. om gröda l. åker o. d.: icke skördad. Murberg FörslSAOB (1791). Fennia X. 3: 54 (1895). —
OSKÖTEN, adj. -tne. [fsv. oskötin; jfr nor. dial. uskøyten; till sköta] (†) vårdslös. PErici Musæus 2: 196 b (1582). Ullenius Röthm. § 62 (1730).
OSKÖTLIG l. OSKÖTELIG, adj. (-sköt- 1791. -skötte- 1647) [jfr finlandssv. dial. oskötlig, om barn: orolig, bråkig; till sköta. — Jfr oskötslig] (†) som icke kan skötas; äv. om sjukdom: som man icke (gm lämplig vård) kan få att gå till hälsa; jfr oläklig. HJoannis CRosensköld B 1 b (1647; om sjukdom). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSKÖTSAM3~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) icke skötsam l. ordentlig (i sitt leverne); förr äv.: vårdslös l. försumlig l. liknöjd. IErici Colerus 2: 5 (c. 1645). (Bokexemplaret) var så oskjötsamt handteradt, att jag det igenfann under en hylla, tillika med en hop skrap. BenzelBr. 228 (1736). Martinson VägUt 376 (1936).
Avledn.: oskötsamhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) egenskapen att icke vara skötsam; förr äv.: vårdslöshet l. liknöjdhet. Gustaf II Adolf 302 (1627). —
OSKÖTSEL l. OSKÖTSLA. (-skytzel 1712. -skötsel (-skiö-, -tz-) 1640—1739. -skötzla c. 1595. -skötzle 1596—1600. -skötslo (-tz-), oblik form 1630—1668) (†) bristande skötsel l. vård; vanvård; äv.: vårdslöshet l. liknöjdhet; särsk. i uttr. oskötsel till ngt, liknöjdhet för ngt. Wistrand Läk. 33 (i handl. fr. c. 1595). RA I. 3: 730 (1596: till). At .. (de sjuka) ey aff wahnrycht och oskötzel omkomma. Siöart. 1685, § 95. VDAkt. 1739, nr 315. —
OSKÖTSELHET, f. [uppkommet gm vokalsynkope ur oskötslighet] (†) = oskötslighet. GullbgDomb. 1/3 1659 (: oschötzselheet). —
OSKÖTSLIG, adj.; adv. -a (Linc. Oo 4 a (1640), Wollimhaus Ind. (1652)). (äv. oskiöt-, -ötz-, -ligh) [fsv. oskötelika, adv.; snarast (utgående från adverbet) bildat till osköten; med avs. på ljudutvecklingen jfr kitsla, v.2; jfr äv. oskötsel] (†) vårdslös; försumlig. Then man warder förderffuat som een oskötzligh quinno haffuer. GlOrdspr. 14: 1 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 4333 (c. 1755).
OSKÖTT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som icke skötts l. skötes; särsk.: som icke fått l. får tillbörlig skötsel l. vård; äv.: ovårdad l. vanvårdad. L. Paulinus Gothus Com. 96 (1613). En brunmålad byggning på en öppen, oskött tomt. Lagerkvist KämpAnde 51 (1930). —
OSKÖVLAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke skövlad l. plundrad; särsk. om skog o. d.: som icke utsatts för hänsynslös avvärkning; förr äv. om person: icke (ut)plundrad. Schroderus Os. 2: 27 (1635; om person). Betydande, då osköflade skogar. Ramsay Barnaår 3: 76 (1904). —
OSLAGBAR3~02 l. ~20, adj. [jfr eng. unbeatable, fr. imbattable; till slå, v.] som icke kan besegras o. d.
a) idrott. om idrottsman o. d.; äv. om rekord: som icke kan slås l. överträffas. Oslagbart rekord. IdrBl. 1924, nr 146, s. 6. Sonja Henie, oslagbar isprinsessa. STSD 1936, nr 45, s. 18.
OSLAGEN, p. adj. [fsv. oslaghin] icke slagen; särsk.
a) (numera bl. tillf.) som man icke slagit (med handen l. med käpp l. spö o. d.); som icke fått stryk l. misshandlats o. d. G1R 28: 255 (1558).
b) (mera tillf.) som icke besegrats l. övervunnits (i strid l. tävlan). Murberg FörslSAOB (1791). En framstående kapplöpningshäst, som gick i tre år oslagen i Sverige. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 33 (1929).
c) om gräs o. d.: som icke slagits av (med lie l. slåttermaskin o. d.); ofta i utvidgad anv., om äng o. d. G1R 24: 370 (1554; om äng). SödermNyh. 1894, nr 89, s. 2 (om gräs).
d) mil. om (tändsats i) raket o. d.: som icke packats gm slagning; förr äv. (om brandrör): icke försedd med tändsats, icke apterad. Isander Artill. 2: 329 (1825). Oslaget brandrör. Tigerhielm 16 (1867).
OSLAKTAD, p. adj. (mera tillf.) om kreatur o. d.: icke slaktad, vid liv. Att Kong:e Ma:tt är tilfrijdz, att the måge beholle theres boskap oslactedt. G1R 26: 73 (1556). —
OSLICKAD, förr äv. OSLEKAD, p. adj., l. OSLEKT, p. adj.2 (numera bl. tillf.) som icke slickats (ren); som man icke slickat på. Swedberg Ordab. (1722). QLm. 2: 22 (1833; om nyfödd kalv). särsk. [jfr motsv. anv. av sv. dial. oslickad; med avs. på bet. jfr kyss 1 c slutet] (numera knappast br.) bildl.: som icke fått stryk l. straffats o. d.; äv.: som icke angripits av sjukdom l. skadats o. d.; oskadd; helskinnad; särsk. i uttr. slippa oslickad. Kolmodinus Gen. E 1 b (1659). Då .. (renarna) blifva större, (angripas de) mindre (av korm), doch slipper ingen oslikad. Linné Skr. 5: 151 (1732). Min goda Herr Jöran (skall) intet slippa oslickad för det han lugit på mej. Boding Mick. 50 (1741). Ingen slipper oslickad. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
OSLIPAD, p. adj. icke slipad; särsk. om ägg(värktyg) o. d.: som l. vars ägg icke vässats gm slipning; slö. Bonde suerd oslipede — 75 (stycken). ArkliR 1554, avd. 5. Den oslipade flintans ålder. Montelius SvFornt. 31 (1874; om den äldre stenåldern i norden). Herr-Hattar (av) oslipad hårfilt. SvD(A) 1922, nr 174, s. 5. särsk. bildl.; särsk. dels: som icke utformats med konstfärdighet l. omsorg l. i detalj, dels: som saknar förfining l. som visar brist på kultur, okultiverad l. ofin l. rustik o. d.; äv. om förstånd: outvecklad, icke skarp. En oslipad grof smed. Scherping Cober 1: 228 (1734). Tessin Bref 1: 266 (1753; om förstånd). Oslipade verser. 2NF 37: 463 (1925). (Farmarens) fria, litet robusta och oslipade vanor. Haglund Masthugg. 121 (1928). —
OSLIPPLIG, äv. (numera knappast br.) OSLIPPELIG, adj.; adv. -en (Cygnæus 3: 287 (1861), Dens. 6: 350 (1865)), -t. (-elig 1880—1908. -lig 1851 osv.) [till slippa] (i Finl.) som man icke kan slippa ifrån l. undkomma l. bli av med l. bli kvitt; ofrånkomlig; stundom övergående i bet.: efterhängsen l. envis. Cygnæus 6: 560 (1851). Runeberg 6: 65 (1862). Topelius (var) .. van vid besök av sådana, stundom rätt oslippliga, gäster. KalSvFolkskV 1912, s. 203. Dessa strofer, som så o-slippligt ringa sig in i örat. NArgus 1922, s. 159. —
OSLITBAR3~02 l. ~20, adj. oslitlig; outslitlig; särsk. bildl. Kræmer Fromentin Dom. 170 (1913; bildl.).
Avledn.: oslitbarhet, r. l. f. —
OSLITEN, p. adj. [fsv. oslitin]
1) (numera bl. tillf.) som icke slitits av l. sönder; äv. bildl., om vänskapsband o. d. Polhem Bet. 2: 15 (1721; om vänskapsband).
2) (†) om egendom o. d.: som icke ryckts ifrån l. berövats ngn; lämnad i fred; äv. i utvidgad anv., om person, i uttr. bliva osliten för (tjänare o. d.), icke (gm alltför stor konkurrens i fråga om anskaffning av arbetskraft) bli berövad l. mista (tjänare osv.). UrkFinlÖ I. 2: 109 (1597). RARP 2: 41 (1633: för). Schroderus Os. 2: 298 (1635).
3) (numera bl. tillf.) om tvist: icke bilagd l. sliten; i sht förr äv. om rättssak o. d.: oavgjord. RP 8: 691 (1641). Därs. 9: 59 (1642; om rättssak). Denna tvist är ännu osliten. Meurman (1847).
4) icke nött l. (ut)sliten; ofta mer l. mindre bildl., stundom liktydigt med: oförsvagad. Dalin Arg. 1: 137 (1733, 1754). Oslitna tänder. Nilsson Fauna 1: 335 (1847). (Han var) spänstig till verksamhet än, osliten af mödornas äflan. Reuter 3Dikt. 5 (1906). —
OSLITLIG3~20, ngn gg 040, äv. (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) OSLITELIG3~200, ngn gg 0400 (osli´telig Weste), adj.; adv. -en (föga br., Rosenius FaderVår 148 (1858)), -t. (-elig c. 1755—1908. -lig 1773 osv.) [fsv. oslitliker, osliteliker (SvB 54); till slita] som icke kan slitas (av l. ut); outslitlig; ytterst hållbar l. stark; ofta bildl., stundom liktydigt med: outtröttlig. Schultze Ordb. 4555 (c. 1755). Dessa s. k. handväfda konstväfnadsdukar äro nästan oslitliga. SvD(A) 1915, nr 270, s. 16. Med oslitlig ihärdighet. GHT 1943, nr 148, s. 7.
OSLOCKEN, p. adj. (osluken) [till fsv. slukin, slocknad, släckt; jfr sv. dial. slocken, slucken; i avljudsförh. till släcka] (†) icke slocknad l. släckt. LPetri ChrPina d 8 b (1572; i bild). —
OSLOCKNAD, p. adj. (mera tillf.) (ännu) icke slocknad; äv. bildl., om intresse l. hat o. d. AdP 1789, s. 931 (om agg). —
OSLOCKNELIG, adj. [till slockna] (numera knappast br.) som icke slocknar l. kan slockna. Een oslåckneligh Lååga. RelCur. 168 (1682). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSLUG. [sv. dial. oslug, uslu, oklok, okunnig] (†) icke slug l. listig l. förståndig; oklok; dum; i sht i satser med nekande innebörd. Schroderus Dict. 181 (c. 1635). Kommer i hug at han intet är o-sluger. Lagerström Tart. 75 (1730). Alltid bar (han) sig oslugast åt, när han trodde sig handla med utsökt slughet. Atterbom Minnest. 2: 155 (1853). Dalin (1855). särsk. [jfr oslög]: tafatt, obehändig, oskicklig. Verelius 195 (1681). Schultze Ordb. 4498 (c. 1755). —
OSLUTEN, ngn gg äv. OSLUTAD, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf., i formen osluten) icke tillsluten; öppen; förr äv. om stad: icke avspärrad, fritt tillgänglig. RP 6: 767 (1636; om städer). CivInstr. 467 (1669; om paket). Östergren (1934; om kärl).
2) (osluten) (†) hippol. om hästs bogar: som icke sluta sig väl till manken, som stå ut från manken. Ehrengranat HästRör. 16 (1818).
3) (osluten) (†) som icke inspärrats l. instängts; fri; obehindrad. Möller (1745, 1755). Roland Minn. 37 (c. 1748). Schultze Ordb. 4571 (c. 1755).
4) (numera bl. ngn gg tillf., i formen oslutad) som icke slutförts l. avslutats, oavslutad. Möller (1745, 1755). Dalin 2: 162 (1853). särsk.
b) (†) om räkenskaper l. räkenskapsbok o. d., = oavslutad c. LReg. 400 (1631). ÅgerupArk. Brev 3/9 1717 (om räkenskapsböcker). ÖoL (1852).
5) (numera bl. tillf., i formen osluten) om avtal l. fred o. d., i sht förr äv. om köp o. d.: som (ännu) icke (slutgiltigt) kommit till stånd l. ingåtts l. avslutats; förr äv. om vara o. d.: osåld. Möller (1790). Osluten Spanmål. Murberg FörslSAOB (1791). —
OSLUTLIG. (-elig 1636. -lig 1734—1814) (†)
1) om stad: som icke kan avspärras (göras otillgänglig för smugglare); jfr osluten 1. RP 6: 767 (1636).
2) som icke kan avslutas; äv. [jfr fr. interminable] som aldrig slutar, ändlös; jfr osluten 4. Murberg FörslSAOB (1791). AJourn. 1814, nr 181, s. 1.
3) [jfr obeslutelig, ävensom t. unschlüssig] obeslutsam, villrådig, oviss. Serenius Mmm 3 a (1734). Lind (1749). —
OSLÄCKBAR3~02 l. ~20, adj. som icke kan släckas, osläcklig. Osläckbar törst. Hedberg Grim 137 (1897).
Avledn.: osläckbarhet, r. l. f. —
OSLÄCKLIG3~20, ngn gg 040 (o`släcklig Weste), l. (numera bl. ngn gg arkaiserande) OSLÄCKELIG3~200, ngn gg 0400, adj.; adv. -en (†, Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-slekkli 1687. -släckelig 1708—1889. -släcklig 1740 osv.) [fsv. osläkkeliker; till släcka] (i sht i vitter stil) som icke kan släckas; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr slutet). Warnmark Sinnew. B 3 b (1687; om kärlekslåga). Johansson HomIl. 16: 123 (1848; om eldslåga). Osläckliga stjärnor. Malmberg Dåd 81 (1912). särsk. bildl.: som icke kan bringas att upphöra l. försvinna; outrotlig l. outplånlig o. d.; särsk. om hat, ngn gg äv. om vrede o. d.: oblidkelig; förr äv. dels om kärlek: som icke dör, dels om minne l. ära o. d.: oförvansklig. Et osläckeligt hat. Block Progn. 114 (1708). Hesselius Zaletta 80 (1740; om kärlek). Osläckligt minne. Nordforss (1805). Tranér Anyta 35 (1826; om ära). Wieselgren Samt. 49 (1871, 1880; om vrede). En osläcklig längtan efter gård och grund. Larsson i By StugFolk 57 (1930). särsk.
a) [efter motsv. anv. av gr. ἄσβεστος, eg.: osläcklig] (numera bl. mera tillf.) om skratt: som icke kan bringas att upphöra, långvarig o. våldsam; jfr homerisk slutet. Tranér HomIl. 47 (1810). Runeberg (SVS) 3: 70 (1832). Publikens osläckliga löje. GHT 1896, nr 75, s. 3.
b) om törst: som icke kan stillas l. aldrig blir stillad; äv. i utvidgad anv., särsk. om intresse l. läslust o. d.: som icke kan tillfredsställas l. aldrig blir tillfredsställd; jfr omättlig 2. Osläckelig törst. Kellgren (SVS) 2: 300 (1789). Min osläckliga läslust. HågkLivsintr. 10: 175 (1929). VFl. 1935, s. 170 (om intresse).
OSLÄCKT, p. adj. [y. fsv. osläkter] som icke släckts, som (ännu) brinner. Oslächta Liusbÿtar. HusgKamRSthm 1702, s. 184. Moberg Rid 49 (1941). särsk.
a) i oeg. anv.; särsk.
α) om kalk: icke släckt; bränd. PErici Musæus 5: 31 a (1582). OMartini Läk. 27 (c. 1600; med medicinell anv.). Wreder man är som osläkt Kalck. Grubb 864 (1665).
b) mer l. mindre bildl.; särsk. om törst l., i utvidgad anv., om begär o. d.: som icke stillats l. tillfredsställts; i sht förr äv. om harm o. d.: som icke bragts att upphöra l. blidkats o. d. SvMerc. 2: 295 (1756; om harm). Till äran brann jag sjelf af osläckt törst. Böttiger 1: 207 (1834, 1856). Så länge begäret ännu är osläckt. Östergren (1934). —
OSLÄKT. (tillf.) icke släkt; dels (koll.) om oskylda personer, dels i uttr. osläkt med ngn, icke släkt med ngn, icke besläktad med ngn. Slächt och oslächt, fremmande och kände, alla moste älska. Bergius Småsak. 8: 49 (i handl. fr. 1682). Idun 1951, nr 7, s. 2 (: med). —
OSLÄPAD, p. adj. (mera tillf.) som icke släpats; särsk. om timmer l. ved o. d.: som icke släpats fram till väg l. flottled o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Osläpad kastved. UNT 1929, nr 10395, s. 2 (i annons). —
OSLÄPPT, p. adj. särsk. (†) (ss. predikativt attribut) liktydigt med: utan att ha släppts in av ngn. Att Jacobus om natten kom osläpt in genom porten. ConsAcAboP 2: 432 (1663). —
OSLÄT, förr äv. OSLÄTT, adj. (numera bl. tillf.) icke slät l. jämn; ojämn (se d. o. 1); sträv l. skrovlig l. skrynklig o. d.; i sht förr äv. om hår: som icke ligger slätt, krusig l. lockig o. d. Thet oslett är skal slett warda. Jes. 40: 4 (Bib. 1541). Oslette lodh. ArkliR 1557, avd. 1. Osläät tälg- ock kalksten. VgFmT II. 1: 85 (c. 1670). JournLTh. 1812, nr 238, s. 2 (om hår).
Avledn.: osläta, v. (†) göra ojämn l. sträv l. skrovlig o. d.; jfr ojämna 1. Linc. G 4 b (1640: oslätta).
OSLÄTAD, p. adj. [fsv. oslättadher (SvKyrkobr. 241 (: oslätädhe, m. pl.))]
2) (†) bildl.: som icke gm jämkning (se jämka 3) avpassats l. avvägts på riktigt l. rättvist sätt. ArvskifteSthm 4/11 1659 (: Oslättat). —
OSLÖG. [sv. dial. oslög, oslyg] (†)
1) oskicklig; obehändig. Peringskiöld Wilk. 46 (1715). Kolmodin QvSp. 2: a 4 a (1750). Ekblad 24 (1764).
2) [jfr oslug] icke listig l. skarpsinnig; oklok; dum. Serenius Nnn 2 b (1734). Schultze Ordb. 4498 (c. 1755). —
OSLÖJAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) obeslöjad; äv. bildl.: ohöljd l. öppen o. d. Schultze Ordb. 4560 (c. 1755). Ett så oslöjadt coquetteri. Geijer Minn. 63 (1810, 1834). 2NF 15: 410 (1911; om kvinnor). Östergren (1934). —
OSMAK. [y. fsv. osmaker]
1) obehaglig l. dålig (bi)smak (hos ett ämne l. hos förvaringskärl o. d.); stundom med huvudsaklig tanke på förnimmelsen av dylik (bi)smak, stundom konkretare, med tanke på (partiklar av) ämnen som åstadkomma dylik (bi)smak; jfr o- 2. Mjölken har fått l. tagit osmak av kärlet. LPetri ChrPina n 1 b (1572). (En gårdsfogde) skal .. see till at .. Tomme Tunnor och Faat icke liggia otwagne, och ther uthaf tage Osmaak eller gistna. Brahe Oec. 70 (1581; uppl. 1920). Tandköttet sulnar .. med osmak i munnen. Lindestolpe Skörb. 8 (1721). Langlet Husm. 524 (1884; konkretare). särsk. mer l. mindre bildl., om (egenskapen att ge ett) oangenämt l. obehagligt intryck o. d.; jfr bismak 1 slutet. Sylvius Curtius 736 (1682). För allmänheten i de demokratiska länderna gav .. (förhållandet att Darlan medvärkat i Vichyregimen) en osmak åt samarbetet med Darlan. GHT 1942, nr 299, s. 6.
2) (†) motvilja; leda; avsmak.
a) om motvilja för födoämne(n) l. dryck(er) o. d.; dels i uttr. osmak för ngt (jfr b), dels pregnant: matleda, aptitlöshet. Lindestolpe Matk. 23 (1714; pregnant). Han har osmak för frukter. Meurman (1847).
b) i allmännare anv.; särsk. dels i uttr. osmak för ngt (jfr a), avsmak l. olust för l. motvilja för l. mot ngt, dels i uttr. taga ngt i osmak, börja hysa motvilja l. avsmak för ngt. Jag försäkrar .. at Jag i synnerhet hafver en osmak för den så kallade Souverainiteten. 2RARP I. 1: 13 (1719). (Teaterpjäsen) emottogs af publiken med ett temmeligen måttligt bifall, dock utan osmak. Rosenstein 3: 406 (1789). GFGyllenborg Vitt. 2: 139 (1795: tog). Meurman (1847). särsk. i uttr. göra en osmak av ngt, åstadkomma l. uppamma motvilja mot ngt; jfr 1 slutet. RARP 7: 191 (1660).
3) brist på l. saknad av förmåga att uppfatta l. bedöma ngts kvalitet av skönt l. oskönt (smakfullt l. smaklöst), brist på l. saknad av smak; dålig l. förvänd smak; smaklöshet; äv. i fråga om sak: (ngts) egenskap att röja bristande l. dålig smak l. känsla för vad som är smakfullt. Chydenius 48 (1765). Hvilken osmak, skrek man då, att göra verser som ej likna Gellerts och fru Karschins! Atterbom Minn. 90 (i senare bearbetat brev fr. 1817). (Boulanger) hade den osmaken att offentliggöra en förfalskad afskrift af .. brefvet. Laurin Våld 350 (1910). Den allmänna vanan att se ett visst slag af klädesplagg e. d. gör .., att ögat svårare uppfattar dess osmak under den härskande modeperioden. 2NF 18: 773 (1912). Form 1942, Omsl. s. 16. jfr (†, konkretare): Hvar fläck (hos själen), hvar osmak, hvar phantastisk yra / Upplöses här i denna svafvelsyra (dvs. glömskans flod). MarkallN 2: 132 (1821).
4) [jfr 3] (vard.) otur. Björkman (1889; i fråga om kortspel). Jag har osmak, sa Helmer Olsson. Somliga människor ha smak, andra ha osmak. TidLittKal. 1928, s. 14. UNT(A) 1943, nr 299, s. 9. —
OSMAKAD l. (numera bl. ngn gg vard.) OSMAKT, p. adj. (numera bl. tillf.) som man icke smakat (på). Linc. Pp 4 b (1640). —
OSMAKAKTIG. [efter t. unschmackhaftig, till schmackhaftig, smaklig, till ä. t. schmack, smak] (†) osmaklig (se d. o. 1). IErici Colerus 2: 16 (c. 1645). —
OSMAKANDE, p. adj. [y. fsv. osmakande (PMSkr. 339); jfr ä. d. usmagende, t. unschmeckend] (†)
2) (tillf.) i uttr. ngt osmakande, som tycker illa om l. icke kan njuta av ngt, för vilken ngt icke faller i smaken. I en enthusiastisk, ömsom svärmande, ömsom liknöjd och allt osmakande (själ) .. finnes icke Dygden. Thorild (SVS) 3: 415 (c. 1800). —
OSMAKIG l. OSMAKOT, adj. (osmackot 1582—1697. osmaket c. 1580. osmakig c. 1755. osmakug 1639. osmakot c. 1635) [delvis avledn. av osmak, delvis sannol. till samma ord som föreligger i finlandssv. dial. smakog, smaklig, till smak (l. smaka); jfr ä. t. ungeschmackig, ungeschmackicht, till geschmackig, geschmackicht, smaklig, till geschmack, smak] (†) osmaklig; smaklös; äv. bildl. VocLib. avd. 19 (c. 1580). Schroderus Comenius 326 (1639; om omogna äpplen). Osmackota dårskaper. Weise 148 (1697). Schultze Ordb. 4589 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content