publicerad: 1951
OXYMORON ok1symå4ron, äv. ωk1s-, n.
Etymologi
[jfr t. o. eng. oxymoron; av gr. ὀξύμωρον, spetsfundig(t) uttryck l. tanke som vid första påseendet synes dum(t) o. enfaldig(t), n. av ὀξύμωρος, eg.: spetsfundigt dum, av ὀξύς, skarp, vass, bitande, tydlig, o. μωρός, dum, enfaldig; jfr lat. oxymorus, adj.]
stilist. retorisk figur bestående av kombination av två skenbart motsatta begrepp. NF (1888). Oxymoron står nära paradoxen. ”En vältalig tystnad” innebär blott en skenbar motsägelse. Larsson PoesLog. 78 (1899).
Spoiler title
Spoiler content