spigg | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1984

SPIGG spig4, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (PErici Musæus 3: 8 b (1582: Skituspiggar) osv.) ((†) -er Broman Glys. 3: 635 (c. 1740)).

Etymologi

[sannol. rotbesläktat med nor. dial. spik, f., träflisa (se SPIK, sbst.1), o. med en grundbet.: ngt spetsigt o. smalt l. dyl. (fisken är på ryggen försedd med karakteristiska taggar o. har smal hoptryckt kropp). — Jfr SPICK, sbst.1]

fisk tillhörande spiggsläktet; äv. allmännare, om fisk tillhörande familjen spiggfiskar; äv. i pl., sammanfattande, dels om spiggsläktet, dels om familjen spiggfiskar; äv. koll.; särsk. om dels storspigg, dels småspigg (i sht förr i uttr. tretaggad l. tretaggig resp. tiotaggad l. tiotaggig spigg, i sht förr äv. i uttr. stora resp. lilla spiggen, om storspigg resp. småspigg); jfr HORN-STAGG, HORN-TAGG, PIGG, sbst., STAGG. Broman Glys. 3: 631 (c. 1740). En liten Fisk, Spigg kallad, fantz wid Hafstranden jämte Staden. Linné Gothl. 166 (1745). Stora och Lilla Spiggen vistas både i sött och salt vatten. SkandFisk. 17 (1836). Nilsson Fauna 4: 103 (1852: Tretaggad Spigg). Rebau NatH 1: 552 (1879; i pl., om spiggsläktet). Schulthess (1885: tiotaggad spigg). En tunna spigg lämnar för det mesta två kannor klar olja, hvilken förr användes af skärgårdsborna i deras lampor. LfF 1900, s. 64. Bland fiskar, som träffas i både sött och salt vatten, men icke vandra från det ena till det andra, må nämnas de små spiggarne .., den tretaggiga .. och den tiotaggiga. Stuxberg (o. Floderus) 1: 618 (1901). Stim av centimeterlång spigg rör sig, knyckigt och kollektivt, som nubb i ett magnetfält. Selander LevLandsk. 152 (1955). DjurVärld 6: 314 (1962; i pl., om familjen spiggfiskar). — jfr HORN-, SKET-, SKIT-, SMÅ-, STOR-, TÅNG-SPIGG m. fl.

Ssgr: SPIGG-ART. jfr art 8 a α. SkandFisk. 22 (1836). —

-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3; särsk. (zool.) i uttr. spiggartade (ben)fiskar, om spiggfiskar. 3NF 17: 993 (1932). BokNat. Liv. 203 (1951: spiggartade fiskar). —