[till lat. tentandus, gerundivum av tentare, känna på, pröva, försöka (se TENTERA); sannol. bildat efter mönster av EXAMINAND(US)]
person som undergår l. står i begrepp att undergå tentamen; jfr TENTANT. NDA 24 ⁄ 9 1863, s. 2. Den lärare, som lämnar afdelningen, bör kunna anställa en grundligare och för tentanden mera närgående pröfning. PedT 1884, s. 429. Då B. började att låta tentanden deklinera adjektiv och konjugera verb (på grekiska) .. gick det på tok. ÅbSvUndH LIX. 2: 27(i handl. fr. 1914). Det berättas att Henrik Schück .. gärna förhörde sina tentander på Dalin och förklarade att alla deras lärobokskunskaper var föråldrade efter ”unga Lamms” forskningar. IAndersson i 3SAH LXI. 1: 32(1950).
