VERBATIM vær3batim2 l. værba3-, förr äv. VERBOTIM (verbo’tim WoJ(1891)), adv.
Ordformer
(verba- 1904 osv. verbo- 1695–1904)
Etymologi
[jfr eng. verbatim; av mlat. verbatim, till verbum, ord (se VERB)]
(numera bl. ngn gg, i vissa kretsar) ordagrant l. ord för ord; jfr VERBALITER. (Detta) tyckes böra verbotim här införas. FörarbSvLag 7: 170(1695). (Han) steg fram till Championerna, förkunnande dem verbotim Hans Kongl. Maj:ts befallning, att sedan de slagits, den öfverlefvande skulle genast på stället halshuggas. HSH 9: 125(c. 1800). Enklaste sättet .. att lämna konsumentupplysning till tittarna är att ge er verbatim den recension som stod i amerikanska Time den nittonde december 1949. RöstRadioTV 1970, nr 37, s. 27.
