SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BELÅTEN belå4ten, i Sveal. äfv. 032 (belå´-ten Weste; bel`åtän Almqvist), p. adj. -tet; -tne, -tna; -tnare (gradf. dock mindre br.).
Ordformer
(belaten G. I:s reg. 2: 170 (1525: belathne), RA 3: 248 (1594: belathen), Oxenst. brefv. 3: 58 (1623: belathne). belattne (pl.) G. I:s reg. 16: 421 (1544), 17: 41 (1545). belåten G. I:s reg. 16: 260 (1544: belåthenn), L. Petri Kr. 132 (1559) osv. belot(h)en G. I:s reg. 16: 91 (1544), J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 92 (1616: belotne). belåtten Oxenst. brefv. 5: 288 (1624). belättne, -a (pl.) G. I:s reg. 16: 249 (1544), 20: 160 (1549))
Etymologi
[eg. p. pf. till föreg., kanske utveckladt ur BELÅTA 2; jfr fsv. belatin samt ä. d. beladt i motsv. anv., äfvensom mnt. gelatenheit]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) ställd l. försatt i en (god l. dålig) belägenhet. Wij (G. I) äre j thenn motten (dvs. med afs. på byggmästare) wärre belättne (dvs. värre däran), änn wij oss clage kunne. Wij haffwe .. monge byggninger förhänder, och ingenn godt byggemestere. G. I:s reg. 16: 249 (1544); jfr BELÅTA 2.
2) [jfr fsv. iach haffuer her till haffth stor brijsth paa skep ther iach haffuer vareth belaten medh (HSH 20: 162), ä. d. keyse den til en konge, som dennem tyckis, at Norge er best met beladt] (†) tjänt l. hjälpt (med). Vthmönsthra the beste karle som wij kwnnom vara medh belathne vtaff vorth foothfolk. G. I:s reg. 3: 316 (1526). Rijkit, Cronon och wij alle bliffwe medt sådane tienist och hielp föge tiente eller belathne. Därs. 16: 108 (1544). Effther wij förnimme .., att wij så föge äre belathnne medt thenne Lasse Jönssonn, som wår Landboffougte j Fijnnlandt waridt haffwer. Därs. 18: 431 (1547). J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 92 (1616). Spegel Gl. (1712). Belåten, beholffen, bedient. Jag är ej thermed belåten, ich bin damit nicht geholffen oder gedient. Lind (1749). Ingen anciennité tyckes böra äga rum, ty dermed är riket och tjensten icke belåtne. Höpken 2: 164 (1750). Föga bättre voro våre Efterkommande belåtne, om nu gängse tiders bruk, smak och Seder blefve ovanskelige. Tessin Bref 1: 303 (1753). Jag är föga, aldeles icke belåten därmed, il m'est d'un faible secours, cela n'est pas d'une grande ressource, il ne me sert de rien. Weste (1807). Barnen äro icke belåtna dermed, att dem i stället för ett ord, det de misskänna, gifves ett ord, det de icke förstå. Ödmann Anv. t. skrift. 40 (1823). Belåten .. Nöjd, hjelpt. Almqvist (1842); jfr 3.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] nöjd, tillfreds, förnöjd. Jag är (mycket, högst, synnerligen, inte riktigt) belåten med hans arbete. Gumman såg så innerligt belåten ut, när hon fick sin kaffetår. Wij ærom med .. Söffuerin norbys naborscap icke aldeles wel belathne. G. I:s reg. 2: 170 (1525). Sådane beskeedh, .. att vij på E. K. M:tz vägner kunne vare tilfridz och belåtne medh. A. Oxenstierna Skr. 2: 19 (1609). Om .. (gesällen) eij med .. Mestarn är belåten, må han resa. Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 102 (i handl. fr. 1712). Den andre hade kunnat vara belåten med mindre. Tegnér 5: 235 (1821). Väl, föga, illa, alldeles icke, bättre belåten. Dalin (1850). Ju mera jag såg mig omkring, desto belåtnare blef jag med mig sjelf. Blanche Bild. 3: 206 (1864). (Rudbeck) ledde försvaret (dvs. släckningen vid branden i Uppsala 1702) med fältherrblick / Och hjelteskick, / Så sjelfve Kung Carl skulle varit belåten. Snoilsky 3: 16 (1883). När .. sista vagnen rullar nedåt allén, då finner man sig ändå belåten med att vara för sig sjelf. Hedenstierna Fru W. 4 (1890). Den lille Slattehästen .. gnäggade belåten. Rydberg Vap. 264 (1891). Jag (hade) varit fullkomligt belåten med hans tjänstgöring. De Geer Minnen 1: 132 (1892). De .. blefvo mycket belåtna med att få sina farhågor lugnade. Därs. 263. jfr MISS-, O-, SJÄLF-, STOR-, VÄL-BELÅTEN. — särsk.
a) (†) med prep. vid: nöjd med. Både jag och din fru mor voro mycket belåtne vid att behålla henne qvar. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 192 (1831).
b) som ej önskar mer, som anser sig hafva fått nog, tillfredsställd. Tack, nu är jag (fullt) belåten (i sht vid måltid ss. svar på fråga, om man behagar mera). Blir du då aldrig belåten? Var .. billig, så blir du snart belåten. Wallin 2 Pred. 2: 86 (c. 1830). — (†) i förb. väl belåten, som tagit för mycket till bästa, påstruken. Dalin (1850).
c) nöjd med sin värld o. sina förh. i allm. Att vara nyttig och belåten på en anvisad lägre och inskränktare plats. Valerius 2: 226 (1837). Länge i tystnadens hägn du förstuckit dig, gömd uti skuggan, / Stilla, belåten, försynt. Strandberg 1: 282 (1866). — i substantivisk anv. Från rikdom, qval och äfventyr / Jag så förnöjd som tomhändt flyr / Till de belåtnas stilla läger. Wallin Vitt. 2: 239 (1803).
Anm. till 2 o. 3. I ä. språkprof är det ofta omöjligt att afgöra, om bet. 2 l. 3 föreligger.
Spoiler title
Spoiler content