SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FYLLEST fyl4est l. fyl3es2t, sbst. oböjl., r. l. f. l. n., adj. oböjl. o. adv.
Ordformer
(fyll- c. 1522 osv.; fyl- 1635. foll- Visb. 1: 106 (c. 1620). full- 15231545. föll- 16431663. -est(h) c. 1522 osv. -(i)ist(h) 1524 c. 1712. -este c. 1585 (: tilfylleste)c. 1670. -es (nästan bl. i förb. till fylles) 17321906)
Etymologi
[fsv. fyllest (-ist), fullest; liksom d. fyldest av mnt. vulle(i)st, fsax. fullēsti, vbalsbst. till vulle(i)sten, fsax. fullēstian, eg.: göra l. uträtta till fullo, av full (se FULL) o. lēstian, efterkomma, fullgöra, motsv. t. leisten i samma bet., got. laistjan, följa efter, till got. laists, fotspår (se LÄST); i sv. har ordet i sin bet. anslutit sig dels till FULL, dels till FYLLA, v. — Formen -es torde bero därpå att ordet fattats ss. böjningsform av FYLLE]
I. († utom i 4) sbst.
1) vad som är nog l. tillräckligt (för ngt) l. så mycket det bör vara; tillräckligt l. fullt mått l. kvantum; jfr FULL 6. GR 3: 262 (1526). At croppen fåår sin fyllist så wel om fastedagar som andro dagar. OPetri PEliæ h 4 a (1527). (Sv.) Fyllest, (lat.) plenitudo. Ihre (1769). — särsk. i uttr. för l. till fyllest (jfr 4), ss. tillräckligt l. fullgodt, ss. full prestation l. betalning o. d. (De) wilia (icke) wpbære thet rwndha mynth för fyllesth. GR 2: 200 (1525). Edre vrsechter wij till gode och fyllest annamat haffue. Därs. 12: 77 (1538).
2) (full) ersättning l. godtgörelse (för förlust l. skada l. kostnad l. arbete o. d.); jfr FYLLA, v. 6. Honom skulle skee fyllest för hans skade och orett. HSH 2: 6 (c. 1522). (Tills) the haffua redeliigh fylliisth ffør theris ærbede och kostnath. GR 1: 210 (1524). (Han skulle) Betala fyllest, för thet at han hade bort tagit tw st(ycke)n brädhr. BtSödKultH 12: 64 (1597).
3) i stående förb. med vissa verb, varvid den substantiviska innebörden försvagas o. mer l. mindre närmar sig adverbiell anv. (jfr II).
a) i uttr. göra fyllest; jfr 4 b α.
α) vara tillräcklig, räcka till, förslå (för ngt visst ändamål), vara till fyllest. Theras vitnesbyrdh giorde än thå icke fyllest. Mark. 14: 59 (NT 1526). Blotta orden giöra ey fyllest. Nehrman InlJurCiv. 232 (1729). Hvarken tror jag att mödan i brist af en flödande åder / Eller att snillet gör i sin råhet fyllest. Adlerbeth HorSat. 177 (1814).
β) med bestämning inledd av prep. för: godtgöra, sona (brott, synd o. d.); jfr FYLLA, v. 6. (Kristus) haffuer med sin hårda döödh och pino giordt fyllest for alla theras synder som troo påå honom. OPetri PGalle K 3 a (1527). Emporagrius Cat. I 1 b (1669).
γ) med (urspr. indir.) obj.: uppfylla, fullgöra (plikt, löfte, avtal, bud l. befallning, lag, prestation o. d.); tillfredsställande utöva (ett ämbete o. d.); låta (ngns bön l. önskan o. d.) gå i uppfyllelse; tillfredsställa (ett krav, en begäran o. d.); äv. med personobj. l. därmed jämförligt obj.: tillfredsställa ngn (med avs. på fordran l. önskan osv.), göra ngn till viljes; ngn gg utan obj.: fullgöra vad som åligger ngn, göra rätt för sig; jfr FYLLA, v. 7. Pilatus (ville) göra folkena fyllest, och öffuergaff them Barrabam. Mark. 15: 15 (NT 1526). Effter .. (lagen) är andelighen gör henne ingen fyllest (med gärningarna). FörsprRom. 1 b (Därs.). Göre .. (konungen) sitt embete fyllest så hafuer han gudh til wen. OPetri 2Förman. B 1 a (1528). Att I .. vele förtenchte vara samma vår befalning fyllest göre. GR 21: 234 (1550). (Att de) förr resterande .. omsider fyllest giordt hafwa. VDAkt. 1703, nr 143. Ordet måste för sig sjelft, utan anseende til personen, gjöra hjertat fyllest. Borg Luther 1: 134 (1753). En Son som ej förmår sit löfte fyllest göra. GFGyllenborg Vitt. 3: 167 (1791, 1797). Rosenius Bud 9 (1858).
δ) med bestämning inledd av prep. för l. med (indir.) obj.: fullgöra vad som fordras för åtnjutande av (ngt) o. d., göra skäl för (ngt). Ther någor finnes, som icke giorde fyllest för sin förläningh. RA 1: 198 (1533). Szå atuj må szee huru j vele göre edert Frelsze fyllest. GR 9: 264 (1534). Brenner Dikt. 1: Dedik. 6 (1713).
ε) med bestämning inledd av prep. emot l. för: vara likvärdig med l. så god som (ngn l. ngt), (i storlek l. värde osv.) svara emot l. gå upp emot (ngt), ersätta (ngn l. ngt); jfr FYLLA UPP 6. (Svenska ord) som giorde fyllest emoot the Latiniska eller Grekiska oorden. FörsprNT 4 b (1526). Um .. then tull, thu bekymbrer tich så mykit, kan göre fyllest emot alle thesse besväringer, som förtalde ähre, thett giffve vij tigh siälffve till ath döme um. GR 29: 262 (1559). Om han än giorde fyllest för een Doctor. Brahe Oec. 33 (1581). L. Paulinus Gothus ThesCat. 431 (1631). Horn Lefv. 114 (c. 1657; efter hskr.).
b) i uttr. fyllest sker ngn l. ngt, äv. ngn l. ngt får fyllest, ngn l. ngt får vad honom l. det tillkommer, ngn får sin rätt; i fråga om bud, lag, avtal o. d.: fullgöres, i fråga om fordran l. önskan o. d.: bliver uppfylld l. tillfredsställd; jfr a β samt 4 b β. När (dvs. om) laghen wore lecamligh, thå skedde henne fyllest medh gerninganar. FörsprRom. 1 b (NT 1526). At fyllest må skee bådhe then som säl och then som kiöper. Skråordn. 41 (1577). Att denne vår villie må ske fyllest. RA 3: 154 (1593). En trängtan, den fyllest ej får. Nordenflycht QT 1746—47, s. 3.
4) i förb. till fyllest (i sht förr ofta sammanskrivet).
a) (i skriftspr.) ss. mera självständigt adverbiellt uttr.: nog, tillräckligt; i sht förr äv.: fullt upp l. fullt ut, till fullo, fullständigt, helt o. hållet; jfr II. (Vi) finnom .. vthi thenne epistelen till fyllest huadh en christen menniskia bör ath weta. FörsprRom. 6 a (NT 1526). Til fyllest tacka Gudh, iagh aldrigh kan. TobCom. E 1 b (1550). Att jagh dett tillfyllest betaltt haffver. OxBr. 5: 267 (1624). I brefvet låg en bankosedel, mer än tillfyllest för resan till Stockholm. Blanche Bild. 3: 145 (1864). Det hade hans anklagare själfva tillfyllest bevisat. Forsslund Djur 22 (1900). — särsk.
α) (numera föga br.) med efterföljande sbst.: nog av, tillräckligt med; stundom närmande sig adjektivisk bet.: tillräcklig; jfr II a. Postmästaren besvärer sigh intet haffva tillfyllest camrar. RP 6: 257 (1636). Endast fredlöshet ansågo Mårssönerne vara tillfyllest bot för deras fader. Lönnberg Ragnf. 150 (1873).
β) (†) i nekande sats: (icke) fullt, (icke) riktigt; jfr II b. Icke tilfyllest tu Åhr. Schroderus Os. 1: 693 (1635). At han ännu intet tilfyllest död var. Humbla Landcr. 27 (1740).
b) i vissa stående förb. med verb; jfr 3.
α) i uttr. göra till fyllest; jfr 3 a; jfr TILLFYLLEST-GÖRA.
α') (numera i sht i högre stil, med ålderdomlig prägel) vara nog l. tillräcklig, räcka till, förslå; jfr 3 a α. Så framt theras anseende .. för sigh siellft icke gör tilfyllest. Schroderus Comenius 659 (1639). Två eller tre vittnens intyg göra tillfyllest. Melin Pred. 2: 69 (1847). Gjorde dessa medel (dvs. list o. ränker) ej till fylles, grep han till öppet våld. Pallin NTidH 64 (1878). Nyström DöfstUndUtv. 48 (1900).
β') (†) med bestämning inledd av prep. för, = 3 a β. Rudbeckius Luther Cat. 149 (1667). Gjerningar kunna (icke) afplana och til fyllest gjöra för synden. Borg Luther 1: 31 (1753). Kellgren 2: 11 (1781).
γ') (†) = 3 a γ. Aldrigh är nogon ännu funnen, som haffuer alla kunnet tilfyllest giora. Balck Es. 233 (1603; möjl. ssg). Kongl. Krigz Rättens breef och ordre hafuer iagh och giordt tilfyllest. HSH 31: 285 (1668). Om vi ock .. kunde göra lagen tillfyllest. Wallin 1Pred. 1: 274 (c. 1830).
δ') (†) med bestämning inledd av prep. för, = 3 a δ. Ther .. Konung Dawidh j Psalmen säger, at theras mun är full medh bannor, ther göra både Papister och Caluinister tilfyllest före. OMartini Pred. D 1 a (1606).
β) (†) i uttr. till fyllest sker ngn l. ngt, = 3 b. Att H. K. M:ttz nådige villie uthan någen drögzmåll må skee tillfyllest. AOxenstierna 2: 332 (1618). Medh dette alt skeer, rättvijsan till fyllest. Därs. 378 (1620). Den som finner sig icke skee tillfyllest. RARP 2: 91 (1634). Schroderus Os. III. 1: 264 (1635).
II. (numera bl. ngn gg i högre stil, med ålderdomlig prägel) adv. = I 4 a. FörsprNT 5 a (1526). (Ordet) Tarflig .. uttrycker inte fyllest (vad som skall sägas). Columbus Ordesk. 27 (1678). Gånge bot fyllest ut af (den brottsliges) egendom. SB 5: 7 (Lag 1734). Den allena rätt til Stuarts dotter har, / Som fyllest mägtig är at hämnas hennes far. Kellgren 1: 186 (1785). Ett yttrande, hvilket fyllest uppenbarade hans harm. Järta VSkr. 2: 157 (1846). Om min begäran blefve fyllest bönhörd. Lidforss Dante I. 1: 63 (1903). — särsk.
a) (†) i förb. med ett (vanl. omedelbart efterföljande) sbst.: nog av, tillräckligt med; jfr I 4 a α. The andre (svenska knektarna) .. som fyllest orsaker hade at gå tilbaka. Widekindi KrigsH 125 (1671). Penningar fyllest. Lind (1749). Hagberg Shaksp. 1: 371 (1847).
b) (†) i nekande sats: (icke) fullt, (icke) riktigt; jfr I 4 a β. Här (äro) uthi bägga soknar icke fyllest — 24 hela hemman. VDAkt. 1683, nr 83. Den Svenska Hären sades utgöra 16,000 man, men var ej fyllest så manstark. Schönberg Bref 2: 324 (1778). Sturzen-Becker 2: 27 (1851, 1861).
c) (†) i fråga om utsträckning i rummet: ända (bort l. fram till ngt o. d.). (Visiren reste) then 4. Junij fyllest bort til Dardanellerne. Rålamb Resa 80 (1658, 1679). Dahlberg Dagb. 249 (1686; uppl. 1912).
d) (†) i fråga om fullbordandet av en handling o. d.: till slut, till ända. (Lat.) Perscribo .. (sv.) Skrifwa fyllest. Linc. Hhh 4 b (1640). (Isl.) Full-lifvat .. (sv.) Fyllest lefwat. Verelius 84 (1681).
III. (†) adj.: tillräcklig (till antalet); fulltalig. At the 4000 man (som skulle sändas till undsättning från Sverge) moste wara fyllest til talet. Widekindi KrigsH 172 (1671). En fyllest armeé. Brask Pufendorf Hist. 31 (1680). Tessin Bref 2: 321 (1755).
Ssg: FYLLEST-GÖRA, -else; -are. [jfr d. fyldestgøre] (†)
1) i p. pr. ss. adj.: tillfyllestgörande, tillräcklig; jfr FYLLEST I 3 a α. Dalin Hist. III. 1: 167 (1761). Man saknar ofta en fyllestgörande upplysning. EconA 1808, mars s. 49. Ett .. fyllestgörande ljus öfver andens innersta frågor. Fahlcrantz 5: 237 (1858, 1865).
2) godtgöra, sona (brott, synd o. d.); vanl. med prep. för; jfr FYLLEST I 3 a β. (Katolikerna) lära åtskilnat på maat och andre sådana menniskio stadgar, wara nyttigha til at .. fyllestgöra för syndena. UpsMöt. K 1 a (1593). Han .. (dvs. Kristus) wår eenda Midlare, Fyllestgörare och Salighgörare är. Balck Musæus Ll 4 a (1596). Christi Förtiänst och Fyllestgörelse. PJGothus Os. 307 (1603). Schroderus Os. III. 1: 119 (1635).
3) fylla, uppfylla, fullgöra (bud, plikt, uppdrag o. d.), tillfredsställa (ngn l. ngns krav, behov o. d.); jfr FYLLEST I 3 a γ. PErici Musæus 1: 9 b (1582). Till deres Embethes fyllest giörannde. LReg. 186 (1624). Ther fyllestgör han sin klagande maga. Lemwig Konst 90 (1673). At fyllestgöra både min kärlek och plicht emot tig. Hermelin DuFour A 7 a (1683). At fyllestgöra sina behof. Fremling KantGrund. 39 (1798). Dalin (1851; med hänv. till tillfyllestgöra).
Spoiler title
Spoiler content