SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IDÉ ide4, r. (f. Weste, Lundell (1893); m. Biberg 1: 175 (c. 1820), SvTyHlex. (1851, 1872)); best. -n l. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet idée (idèe), idee. idæer, pl. Spegel ÖPar. 6 (1705))
Etymologi
[liksom d. idé av t. idee o. fr. idée, av (lat. idea o.) gr. ἰδέα, utseende, yttre gestalt, urbild, till ἰδεῖν, se, besläktat med VETA, äga kännedom om; jfr IDEAL, IDEALISK, IDEALISM, IDEALIST, IDEALISTISK, IDEELL, IDEO-, ävensom IDOL, IDYLL]
1) filos. om varje särskilt av de tidlösa, oföränderliga tanketing som enl. Platons åsikt äga reell existens o. tillsammans bilda den sanna värkligheten samt ss. urbilder ligga till grund för tingen o. företeelserna i sinnevärlden, på samma gång som de utgöra de högsta absoluta värdenormerna; i senare idealistisk filosofi (med på olika sätt modifierad anknytning till Platon) om förnuftsbegrepp uppfattat ss. i o. för sig varande l. ägande objektiv realitet; stundom, särsk. i den romantiska poesien från 1800-talets början, tänkt under mer l. mindre konkret gestaltning. Den högsta idén, Gud, allväsendet, det absoluta. Högst står i Platons filosofi det godas idé. Platons idæer. Spegel ÖPar. 6 (1705). Ideen är öfver och utom all verklighet. Höijer 3: 83 (1810). Klädda i slöjor af stoft, kring materiens nattliga öcknar, / Vandra idéerna här (på jorden), eterns gudomliga barn. Stagnelius (SVS) 1: 211 (c. 1815). Det enda ”substantiella”, d. v. s. det enda i och för sig varande, är (enl. Hegel) det allmänna förnuftet, idén eller verldstanken. Rein Psyk. 1: 278 (1876). Vi förklara idén själf .. för det sant varande. Nilsson Platon Faid. 29 (1903). De platonska idéerna äro de sokratiska allmänbegreppen tänkta som reella enkelväsen. Rosén Schwegler 68 (1924).
2) estet. om inre, för tanken l. fantasien svävande bild l. ngt intuitivt förnummet, högre o. fullkomligare än vad värkligheten har att giva (l. det allmänna, typiska i ngt individuellt) o. som ligger till grund för l. söker sig uttryck i ett dikt- l. konstvärk o. d.; äv. allmännare, motsatt: form. Grundelementerna för all skön konst (äro): idée och form, eller med andra ord: det som skall framställas, och det, hvarigenom detta framställes. Bagge Wendt 9 (1835). I den konstnärliga fantasins bilder bor .. städse någon regel, hvilken utgör hvad man kallat deras idé och som bestämmer deras form. Rein Psyk. II. 1: 537 (1891).
3) [jfr mlat. idea indeterminata, simplex, obestämd resp. enkel föreställning (Thomas av Aquino)] föreställning; begrepp; tanke (ss. produkt av förståndets värksamhet); uppfattning; ofta i uttr. göra sig en idé (äv. göra sig idé) om, få en idé om (ngt). KKD 8: 173 (1701). The förnämsta af våra aldradiupaste medfödda ideer. Rydelius Förn. 318 (1737). Bestämdhet och conseqvens i benämningar bibehåller dem äfven i idéerna. Berzelius Kemi 3: 307 (1818). Hennes sjelfförtroende kan man endast göra sig idée om, när man sett henne. Knorring Cous. 2: 42 (1834). För 1700-talets empirister betydde ordet idé detsamma som föreställning och begrepp i allmänhet. Nilsson SvRom. 409 (1916). De flesta av våra amerikanska turister, som besöka Sverige, få ingen idé om landet. SvD(A) 1930, nr 214, s. 10. — särsk.
a) filos. i Kants filosofi o. därifrån utgående filosofiska riktningar: begrepp om ngt obetingat l. översinnligt, förnuftsbegrepp. Boëthius Kant 115 (1797). Sinlighetens produkter kallas åskådningar, förståndets begrepp och förnuftets ideer. Lindblom Log. 2 (1836). Ribbing Anthr. 40 (1879).
b) filos. i utvidgad anv., i fråga om äldre filosofi (från Cartesius till Kant), om såväl föreställningar som förnimmelser l. sinnesintryck i allm. Våra ideer äro (enl. Locke) dels sensationens, dels reflexionens ideer. Boström 2: 87 (1838).
4) tanke l. föreställning l. begrepp, med huvudvikten fallande på innehållet; ofta med kvalificerande bestämning; stundom pregnant: hög, djup, betydande tanke. En ljus idé (numera nästan bl. ironiskt). Högtstigande tankar och ideer. Brenner Dikt. 1: Föret. 3 (1713). Man fordrade något sannt poetiskt innehåll (i dikten), man ville se idé, känsla, fantasi under ytan. Sturzen-Becker 1: 10 (1845, 1861). Tusende vilda idéer sprungo fram / som grodor efter rägn på ängen vid en damm. Jensen Mickiewicz 14 (1898). (Tegnér) strör i sina dikter, tal och brev omkring sig ett stjärnregn av idéer. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 141. — särsk.
a) [väsentligen utgående från bet. 1] föreställning l. begrepp om ngt som ter sig ss. ett (högt) mål (ett ideal) att sträva efter o. kämpa för l. en princip att i möjligaste mån realisera; tanke ss. värkande faktor inom individens l. samhällets liv; ledande tanke. Tiden saknade en stor, samlande idé. Geijer I. 5: 168 (1811). Med idé förstår man ett oändligt mål, för hvilket man lefver, och som gör, att man dervid förgäter sig sjelf. Agardh ThSkr. 2: 12 (1842, 1856). Det (dvs. 1700-talet) var .. en tid af den största rörlighet och fruktbarhet på idéernas område. Odhner i 3SAH 6: 58 (1891). Lessings Nathan den vise .. häfdar toleransens idé. Wrangel Dikten 252 (1912). Leopolds åskådning petrifierades tidigt; han blev immun för alla nya idéer. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 26.
b) allmännare: tanke om vad som bör göras (vid ett visst tillfälle l. i en viss situation) l. hur ngt bör utföras l. värkställas; avsikt; plan. Utan att våga upphäfva mig till rådgifvare, torde E. K. M. tillåta åt det mest välmenta nit att uppgifva några idéer, dem jag ej vågar förtro pennan. Rosenstein 3: 439 (1790). Han kunde icke fullständigt genomföra sin idé. De Geer Hjertkl. 73 (1841). Den av Winston Churchill genomdrivna expeditionen till Gallipolihalvön, syftande att forcera sunden till Svarta Havet, var en ur politisk och strategisk synpunkt genialisk idé. Essén Eur. 80 (1926). — i numera obrukliga anv. Caserta .. är med så stora Ideer anlagt af Hans Catholska Maj:t, at jag tror det icke blir färdigt i vår tid. Björnståhl Resa 1: 285 (1771). (Jag skulle vilja) veta, i hvad idee Syrenerne uti den lilla täppan skola handteras? Skola de göras til en häck? Porthan BrefCalonius 432 (1797).
c) tanke ss. (praktiskt l. teoretiskt) uppslag; tanke att göra ngnting av, uppslag; påhitt; påfund. Det var en lycklig idé. Vara rik på idéer. Höijer 1: 37 (1795). Se här .., huru skicklig jag är att låna en god idée och att skämma bort honom. Choræus Bref 7 (1798). Det är icke min idé. Cavallin (1875). Ideen (att ge alla Wagners operor i tidsföljd) har visat sig vara inkomstbringande. Norman MusUpps. 67 (1883, 1888). Mannen har idéer (dvs. egna, självständiga tankar). Sundén (1885). Snörmakare Lekholm får en idé. Hellström (1927; boktitel). — särsk.
α) (vard.) i uttr. l. falla på (förr äv. fatta) (den) idén (att), komma på den tanken l. få det infallet (att); förr äv. fatta idén om (ngt). Leibnitz (var den som) först fattade ideen om et allmänt caracteriskt språk, som han kallar det, et slags philosophisk Algebra. Höijer 1: 73 (1796). Hennes bror hade .. fattat den idéen, att en gång låta en mygga riktigt få äta sig mätt. De Geer Hjertkl. 73 (1841). Alltsedan du fick den oförskämda idén att komma hem. Michaelson Ungk. 41 (1892). Ingen skulle falla på idén att karakterisera (Balzacs realism) .. som ideell. BonnierLittH 4: 170 (1930).
β) i uttr. giva idén till (ngt), först framkasta tanken på l. giva uppslaget till (ett arbete, en inrättning o. d.). Biskop Johan Rudbeck i Vesterås synes ha gifvit idéen till gymnasierna. Geijer I. 2: 126 (1832). WoH (1904).
γ) i uttr. det är ingen idé (att göra ngt, med l. i ngt), det är ingen (förnuftig) mening, det är meningslöst; det tjänar ingenting till l. lönar sig inte. Bremer Brev 3: 87 (1848). Nu var det ingen idé att gå till sängs. Engström Häckl. 191 (1913). Gick han (dvs. K. XII) bort, så var det ingen idé med kriget. Quennerstedt C12 2: 4 (1916).
d) (vard.) underligt l. kuriöst infall l. hugskott; falsk l. ogrundad föreställning, tom inbillning, ”fantasi”; nonsens, dumhet. Hennes Nåd .. hade (ibland) ideer, hvilka tycktes hafva fallit ned från månen. Bremer FamH 2: 38 (1831). (Den nyckfulle) har oupphörligt nya fratser och idéer, efter hvilka hans omgifning måste böja och rätta sig. Knorring Ståndsp. 2: 62 (1838). Hvad är det för idéer af dig? Ahlman (1872). (Sv.) Bara idéer, (eng.) only fancies; only nonsense. Björkman (1889). (Sv.) Han har besynnerliga idéer (t.) er hat sonderbare Einfälle. Auerbach (1909). — särsk. i uttr. fix idé, se FIX 1 d. — jfr FÖRFÖLJELSE-, SJÄLVANKLAGELSE-IDÉ m. fl.
e) (vard.) vag o. obestämd, ofullständig l. bristfällig föreställning, hum, aning (om ngt); i sht i nekad sats. Jag har ingen idé om hur jag ska göra med saken. Den ringa idee jag äger om Prober-Konsten. Triewald Förel. 2: 137 (1729, 1736). Jag har en idé om att det icke står alldeles rätt till. Björkman (1889). (Runeberg) citerar redan tidigt Schiller .. Voss hade han åtminstone en idé om. Söderhjelm Runebg 2: 29 (1906).
f) (i sht vard.) mening, åsikt; tänkesätt; övertygelse. Chenon Heywood 1: 24 (1772). Jag har ej hög idee om hans moraliska tankesätt. Porthan BrefCalonius 554 (1799). Jag ser att du insupit din förträfflige kusin ryttmästarens känslosamma idéer. Carlén Repr. 200 (1839). Vad är det för galna idéer? Vill du vägra flickan rättigheten att ta emot .. arv? UngKraft. 1907, s. 62; jfr d.
Ssgr: (3) IDÉ-ASSOCIATION. i sht psykol. om det förhållande att en aktuell sinnesförnimmelse l. föreställning väcker en minnesbild till liv i medvetandet. Boström 1: 131 (c. 1830). Idéassociationerna bero på närhet i tid eller rum eller på likhet. Nilsson PrimKult. 95 (1923).
(4 a) -DIKT. estet. dikt l. diktvärk som rör sig om l. utvecklar en (filosofisk) idé; tankedikt. OoB 1892, s. 227. Sedan Tegnér .. genomgått den franskklassiska lärodiktens och den Schillerska idédiktens skola. NordT 1929, s. 350.
(4 a) -DRAMA. estet. drama vari utvecklingen av en etisk, religiös l. social idé utgör det väsentliga, under det att handling o. karaktärer träda mera i bakgrunden. Lysander Faust 7 (1875). Detta idédrama var i egentligaste mening hans livsverk. Sylwan (o. Bing) 1: 559 (1910; om Goethes Faust).
(2) -ESTETIK. estet. estetik som anser det sköna i en företeelse vara uttryck för ngt inre, andligt i densamma (en idé); innehållsestetik. Rydberg DSkön. 104 (1889). Platon är grundläggaren av idéestetiken. NoK 9: 85 (1922).
(2) -ESTETIKER. estet. anhängare av innehållsestetiken. Rydberg DSkön. 104 (1889).
(4) -FATTIG. om person, litteratur l. konst (dikt l. konstvärk), tidsperiod o. d.: fattig på idéer. Polyfem II. 5: 2 (1810). Ljunggren SmSkr. 1: 3 (1867, 1872).
(4) -FATTIGDOM~002 l. ~200. Hammarsköld SvVitt. 2: 216 (1819).
(3) -FLYKT. [efter t. ideenflucht] psykol. o. psykiatr. tillstånd under vilket föreställningarna i hastigt tempo följa på varandra utan ordning o. inre sammanhang. Herrlin Snille 121 (1903).
(3) -FÖRBINDELSE. idéassociation. WoJ (1891).
(3) -FÖRKNIPPNING. idéassociation. Hultin VSkr. 112 (1866). Söderhjelm Runebg 2: 219 (1906).
(4) -HALT, r. idéinnehåll. Noreen VS 7: 64 (1906).
(4 a) -HISTORIA. hist. gren av den historiska forskningen som (i främsta rummet) ägnar sig åt undersökningar av de ledande idéernas o. de andliga rörelsernas utveckling (hos ett folk l. under ett tidsskede). Kristendomens idéhistoria. SvTeolKv. 1930, s. 213.
(4 a) -HISTORIKER. hist. 2NF 37: 496 (1925).
(4 a) -HISTORISK. hist. En mera idéhistorisk riktning (inom litteraturhistorien). 2NF 16: 801 (1911).
(4) -INNEHÅLL~002, äv. ~200. NF 9: 1357 (1885). En materialism .. blottad på allt idéinnehåll. OoB 1896, s. 7.
(4) -KRETS. SvTyHlex. (1851). Den idékrets, i hvilken Atterbom rörde sig, var den tyska nyromantikens och den Schellingska filosofiens. PT 1893, nr 106, s. 3.
(1) -LÄRA, r. l. f. filos. särsk. om Platons lära om idéerna. Atterbom PhilH 188 (1835). Den platonska idéläran bildar urtypen för all idealism. Larsson Psyk. 103 (1910).
(4) -LÖS. som saknar idéer; blottad på högre, ideella intressen. Hammarsköld SvVitt. 1: 10 (1818). En beskedlig, tam, idélös grannlåtslyrik. Rydberg KultFörel. 1: 324 (1880). Avledn.: idélöshet, r. l. f.
(2) -MÅLARE. estet. person som ägnar sig åt idémåleri. 2NF 8: 376 (1907).
(2) -MÅLERI01004, äv. 03~002. estet. måleri som i färg söker återgiva en idé l. giva uttryck åt ngt inre, andligt i en företeelse l. det allmänna (typiska) i ngt individuellt. (Målarkonsten i renässansens gryning) var opposition mot det teologiska idémåleriet, hvars enda uppgift var att återgifva representanter för en abstrakt mysticism. Lundegård Prom. 2: 14 (1893).
(2) -MÅLNING. estet. i sht konkret. 2NF 36: 892 (1924).
(4 a) -MÄNNISKA. människa som lever för o. helt går upp i en idé l. vissa idéer; människa av (utpräglat) idealistisk (o. teoretisk) läggning. Lundegård Stormf. 89 (1893). Idémänniskan har alltid haft det svårt i verkligheten, med utsikt till ständiga konflikter och besvikelser. Böök SvStud. 258 (1913).
(4 a) -POESI. estet. jfr -DIKT. 3NF 7: 432 (1927).
(4 a) -POLITIK. politik som bestämmes av ngn stor, ledande idé l. ideella mål o. syften; motsatt: intressepolitik. Kjellén Storm. 1: 52 (1905).
(4 a) -POLITISK. 2NF 27: 1277 (1918).
(4) -RIK. rik på idéer l. fruktbärande tankar o. uppslag. Hammarsköld SvVitt. 2: 109 (1819). SvD(A) 1930, nr 240, s. 8.
(4) -RIKEDOM~002 l. ~200. Hammarsköld SvVitt. 2: 45 (1819).
(4 a) -ROMAN. estet. jfr -DIKT. Hans Alienus är en idéroman. OoB 1892, s. 228.
(4) -SFÄR. idékrets. Rydqvist i 2SAH 12: 349 (1827).
(3) -SKRIFT. (i fackspr., i sht språkv.) skrift som använder ett särskilt tecken för varje begrepp, ideografi. Larsson KinD 20 (1894).
(4 a) -STRÖMNING. Rydberg Varia 1: 123 (1894). Tegnérs åskådning (har rikt) befruktats av tidens väldigaste idéströmning, den tyska idealismen. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 140.
(4) -TOM, adj. som saknar högre (bärande) idéer. Ljunggren Est. 1: 86 (1856). En idétom skolformalism, som blott intresserade sig för den latinska grammatiken. Schück AllmLittH 3: 157 (1921). Avledn.: idétomhet, r. l. f.
(4) -UTBYTE~020. utbyte av idéer o. tankar personer emellan; äv. om den vinst l. behållning ngn har av ett dylikt utbyte. Böttiger 6: 78 (c. 1875).
-VÄRLD.
1) filos. till 1, om världen betraktad ss. en sammanfattning av idéer; ideell värld. Rademine Knigge 3: 130 (1804). Gud och hans rena ideeverld. Boström Propæd. 44 (c. 1865). Hos Platon (är det) .. idévärlden, som är föremål för det exakta vetandet, medan det hos Kant är fenomenvärlden. Larsson Id. 87 (1904, 1908).
2) till 4, om sammanfattningen av de idéer inom vilka ngn rör sig l. som utmärka en tid l. ett kulturskede, en andlig rörelse o. d.; idékrets. Fries i 2SAH 23: 203 (1847). (Svenska emigranter kunde) lätt nog sätta sig in i amerikanens idévärld. SvH 10: 285 (1909).
Spoiler title