SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKTIVUM ak4~ti1vum l. ak4ti1vum, äfv. 040 l. 3~20 (acti`vum Weste), n.; best. -ivet (i stället användes ofta obest. form); pl (bl. i bet. 2) -iver l. -iva (-i´ver Weste); äfv. AKTIV ak4~ti1v l. ak4tiv, sällan ak3tiv2 l. ak3~ti2v l. akti4v (acti´v Weste 1: 1948 (1807), acktív Dalin (1850)), sbst.1, n. (i bet. 1 förr ngn gg r.); best. -et (ss. r. -en: Enberg Sv. spr. 294 (1836)); pl. (bl. i bet. 2) = l. -er.
Etymologi
[af lat. activum, adj. i n.; jfr t. aktiv, n.; jfr äfv. gr. τὸ ἐνεργητικόν]
språkv.
1) aktiv form (se AKTIV, adj. 1 a α). Skulle det nu vara rätt att skrifva i activet, vi älske. Leopold i SAH 1: 194 (1801). Participium i Aktiv ändas alltid på nde. Broocman Sv. spr. 8 (1810). Sundén Sv. spr. 96 (1869, 1885). I aktivum bildas (af fr. vb) de enkla tidsformerna genom att lägga ändelser till stammen. Vising Fr. spr. 42 (1892). Aktivet af verb med neutral betydelse. K. F. Johansson i NF 17: 582 (1893).
2) aktivt verb (se AKTIV, adj. 1 a β). I (detta fall) .. är Verbet ett Aktivum. Lindströmer It. gr. 70 (1803). Tabell för Activernas och Neutrernas Conjugerande. Ehrström o. Ottelin Tab. nr 2 (1814). Aktiv. Dalin (1850). jfr Broocman Sv. spr. 30 (1813).
Spoiler title