BEGAPA bega4pa, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[liksom d. begabe efter nt. begapen l. t. begaffen; jfr holl. begapen; se BE- o. GAPA]
1) tr.; eg.: gapande stirra på (ngn l. ngt); med oförstående häpnad l. dum förundran l. nyfikenhet betrakta (ngn l. ngt); nyfiket l. närgånget betrakta, gapa på. Schultze Ordb. 1468 (c. 1755). Sverige, säger jag till slut, / Är det bästa Gud har skapat. / Jag ej andra land begapat, / Om jag vetat det förut. J. Wallenberg 205 (1771). Det ovanliga begapas altid. Björn Den besynn. 67 (1792). Lovisa begapade Frökens garnering / Och bjäfset kring kjortel och barm. Lenngren 66 (1800). Pack som begapar Er. Leopold 2: 281 (1800, 1815; i skildring af ett bröllop). I yngre år roade det mig, att af min nation begapas och af dess ordförande beskällas, såsom ett orimligt underdjur. Atterbom i Tegnérs ppr 246 (1826). Den ovärdige Holt begapar henne också, så jag tycker han kunde bli solblind. Carlén Köpm. 1: 347 (1860). Han var deri (näml. i keramiken) ej blott konnässör / och samlare, än mindre blott begapare, / men grundlig. Sturzen-Becker S. arb. 4: 212 (1862). Öfverallt begapades studenterna med synbart intresse. N. P. Ödman Minnen 2: 190 (1878, 1881). Den första symaskinen i Berlin .. kom från Amerika och begapades naturligtvis som ett sannskyldigt underverk. VL 1894, nr 273, s. 3.
2) (knappast br.) refl. i förb. begapa sig i, förgapa sig i. Men lemnom unge knapen .. / Och er dess mer begapen / I detta mitt porträtt! C. F. Dahlgren S. arb. 2: 182 (1842).
