SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
BESATT besat4 (besa´tt Weste), p. adj. -are (gradf. knappast br. utom i 2); n. o. adv. =.
Ordformer
(besatt Mat. 4: 24, Mark. 1: 23 m. fl. (NT 1526) osv. besätt (besett) Mat. 8: 28, Mark. 5: 2 m. fl. (NT 1526). besatter Strindberg Dikt. 34 (1883))
Etymologi
[fsv. besatter, eg. p. pf. af BESÄTTA; jfr d. besat; jfr ytterligare mnt. beseten, t. besessen med bet.: tagen i besittning (af ond ande o. d.), eg. p. pf. af besitten, resp. besitzen (se BESITTA), liksom äfv. lat. obsessus, fr. possédé i motsv. anv.]
Anm. Här ej upptagna mer l. mindre adjektiviska användningar af besatt behandlas under BESÄTTA.
1) [jfr motsv. anv. i d. samt mnt. beseten, t. besessen] för att beteckna att ngn tagits i besittning o. helt behärskas af en demon, en fix idé osv.
a) (i sht i bibelspråket o. däraf påverkad framställning) tagen i besittning o. helt behärskad af djäfvulen (l. i allm. en demon l. demoner); i sht i fråga om ett patologiskt tillstånd af psykisk (o. fysisk) art.
α) [jfr fsv. som aff diäfflenom besatte woro] med prep. af, äfv., i sht förr, med; jfr BEFÄNGD 1 a. Twå besätte medh dieffwulen (kommo) emoot honom löpande. Mat. 8: 28 (NT 1526; gr. δύο δαιμονιζόμενοι). En man, besett medh then fula andam (felaktigt för -an). Mark. 5: 2 (Därs.; Bib. 1541: en man, besatt medh then orena Andan). Then besvärilse, som sker hos döpelsen, ther satanas varder uthmant af menlöse barn, like som the ther med lifligen (dvs. kroppsligen) besatte vore. RA 3: 92 (1593). Människor, som lekamligen voro besatta med diefvulen. Nohrborg 507 (c. 1765). (En form af förryckthet är) demonomani, då den sjuke tror sig besatt af en ond ande. NF 5: 709 (1882). jfr: Besatt aff en ande ond eller godh, vrsinnig, galen. Lex. Linc. (1640, under fanaticus). — i mer l. mindre utvidgad l. bildl. o. oeg. anv. Besatt af Eumeniderna. Adlerbeth Hor. Sat. 59 (1814). Andeligen besatte af djefvulen kunna de anses vara, som uppsåtligen skilja sig ifrån Gud, för att, undan hans ansigte, förhärda sig i det onda. Franzén Pred. 1: 188 (1841). Du är besatt af högmodets och maktlystnadens ärkedjäfvul. Rydberg Vap. 323 (1891).
β) abs.; jfr BEFÄNGD 1 b. Och thå han war stighen til skips, badh honom then som haffde besätt warith, att han motte wara när honom. Mark. 5: 18 (NT 1526; gr. ὁ δαιμονισϑείς). (Om) någhre äro befängde eller besatte, så at the vnder tidhen qwälias aff then onda andan. L. Petri Kyrkoord. 39 b (1571). Besatte Menniskior (må erhålla tillträde till nattvarden), när the .. äre frije för Satans Anfächtningar. Kyrkol. 8: 3 (1686). At vara lekamlig besatt, är thet eländiga tilstånd, tå satan verkar uti en menniskas kropp, och åstadkommer i then samma sälsama och förfärliga ting. Büchner Concordans 159 (1754). Jesu fiender beskylde honom för att vara besatt. Nyström Bibl. ordb. 77 (1883, 1888). — i utvidgad anv. Andeligen besatte äro the, som stå under syndsens herravälde. Büchner Concordans 160 (1754). — särsk.
α') i substantivering. The som seet haffde hwrw them besätta skeedt war. Mark. 5: 16 (NT 1526; gr. τῷ δαιμονιζομένῳ). Den onde kan (enl. medeltidens världsåskådning) så bemägtiga sig en menniskas kropp, att han blifver liksom dess andra själ, rörer dess lemmar och talar med dess tunga hädelser, för hvilka den besatte fasar. Rydberg Magi 18 (1865). De lekamligen besatte. Flensburg Kyrkl. tal 105 (1870). Herrlin Snille o. själssjukd. 51 (1903).
β') möjl. (i så fall †) med allmännare bet.: sinnessjuk, vansinnig; jfr BEFÄNGD 2. (I hospitalen bör finnas en) Stuffwa för alle ursinnige heller besatte. Lagförsl. 78 (c. 1609). Att de Spettelsche så och Rasande och besatte, fördes till näste Hospitalerne. RARP 3: 262 (1642). Att han icke allenast är besatt worden, wthan och i så stoor fattigdom att han icke äger en beta brödh. Växiö domk. arkiv 1667, nr 277.
γ') [jfr t. die leute schreien wie besessen] i jämförelser: vansinnig, förryckt. En oräknelig skara .. rusade, likasom den varit besatt, i vildt lopp emot fienden. Kolmodin Liv. 2: 81 (1832). Liksom besatte rännde hästarna hela hållet i samma skenande lopp. Castrén Resor 2: 310 (1847). Femton bjällror och vår därtill / i korus pinglade som besatta. Fröding Guit. 61 (1891; i fråga om ett slädparti). De tjuta och skutta som besatta. PT 1898, nr 159, s. 3.
b) [jfr t. von liebe, von wut besessen] (numera mindre br.) i utvidgad anv.: helt intagen o. behärskad l. drifven (af en känsla, en fix idé o. d.); med prep. af, äfv., i sht förr, med. Han är besatt af samma vurm som ni. Leopold 1: 384 (1808, 1814). Hör man denna kära ungdom, så visar den sig merendels vara besatt med den mening att den komponerar med hjertat. Geijer I. 8: 36 (1832). Den af en fatal lidelse besatta Phèdre (i Racines tragedi). S. Söderman i SD(L) 1902, nr 480, s. 3.
c) [jfr t. von einer krankheit besessen] (numera föga br.) närmande sig bet.: behäftad l. bekajad (med synd, last, en dålig egenskap o. d.); med prep. med. Ey äre wij beqwemmelighe til thet ewigha liffuet såå lenge wij äre besatte medh syndenne. O. Petri Handb. 1529, s. G 3 a. Besinna och betrachta medh hwadh laster tu är besatt. Lex. Linc. (1640, under conspicio). Du .. är en tok, både utan och innan, och besatt med jag vet ej hvad för näsvishet och lymmelaktighet. Lidforss DQ 2: 656 (1892).
2) i oeg. o. försvagad anv.
a) (hvard.) tokig, ”galen”, rasande, från vettet l. förståndet; om person; jfr BEFÄNGD 3 a. Jag tror, af idel fröjd jag blifver rent besatt. Bellman 1: 93 (1769). Är folket rent besatt? Leopold 1: 361 (1808, 1814). Kan man väl tänka sig en menska mer besatt? Thomander Skr. 3: 225 (1826). Zeus själf, hela världens allfader, / här mumlade lustig och glader, / af sång och af drufva besatt. Wecksell Dikt. 25 (1856).
b) orimlig, vanvettig, ”tokig”, ”galen”, absurd, barock, förvänd, alldeles på tok, befängd (se d. o. 3 b); om saker, förhållanden o. d. Thorild 3: 207 (1792). Aldrig läste jag en så besatt författning. Remmer Theat. 2: 25 (1809, 1815). Stycket är till sammansättningen den besattaste smörja utan allt sammanhang. Stenhammar Bref 1: 173 (1834). Jofurssonen Gorgohufvu't höll / mot det förvända, det besatta nitet. Tegnér 2: 247 (1840). Jag vaknade, och fann det helt besatt / Att drömma sådant midt i vinterns drifva. Böttiger 2: 153 (1857). Sturzen-Becker S. arb. 1: 191 (1861). Det hör till herr och fru Warings besatta idéer, att barnen ej skola få den ringaste undervisning i kristendom. Wirsén i VL 1895, nr 171, s. 2. Meningslösa och besatta handlingar. Herrlin Snille o. själssjukd. 42 (1903).
c) (med ngt hvard. anstrykning) ytterst löjlig (l. lustig l. rolig), ”tokig”, komisk, komik, befängd (se d. o. 3 c); om sak l. person. Vid komministerns besatta grimaser åt sin hustru uppgick ett ljus för (ryttmästaren). Carlén Repr. 1: 142 (1839, 1861). Han var alldeles besatt med sina upptåg. Dalin (1850). (Mollberg) gör .. de besattaste skutt kring golfvet. Ljunggren Bellm. 152 (1867). Bönderna tro han (dvs. göken) är döder (då han upphört gala), / Och barnen tro han blir hök, / En kär'ng har hört honom skratta; / Han är för besatter den gök. Strindberg Dikt. 34 (1883). (Den norske dramatikern G. Heiberg) förstår att framdikta de mest besatta situationer, i hvilka de uppträdande personerna få tillfälle att blotta hela sin narraktighet. Wirsén i PT 1903, nr 72 A, s. 3.
d) (mindre br., hvard.) utom sig l. från sina sinnen af vrede l. förargelse o. d., ursinnig, rasande; jfr BEFÄNGD 3 d. Han blifver då så besatt, at han dundrar liksom han ville förstöra hela verlden. Envallsson Ofört. möt. 8 (1786). När man retar honom, blir han alldeles besatt. Dalin (1850).
e) närmande sig bet.: högst fatal l. förarglig; särsk. ss. predikativ i n. sg.: högst motigt l. olyckligt, (som) förgjordt, på tok, galet, befängdt (se d. o. 3 f); numera i sht i förb. rent besatt. Här nere (på jorden) är mörkt och besatt, / Ängsliga själar och trälar. Bellman 5: 163 (c. 1775). Min ställning är nu alldeles besatt. Dalin (1850). Och skall jag säga hur det är, / Så är det rent besatt: / Ett hufvud har jag väl, ja väl, / Men jag har ingen hatt. Öman Lyr. bl. 2: 50 (1868).
f) rasande l. orimligt stor, ofantlig; ofta närmande sig karaktären af en svordom o. ungefär liktydigt med: ”förbaskad”, ”fördömd”. Det här var en besatt motgång. Besatt hop, myckenhet. Dalin (1850). Fy för tusan! Det var rent / besatt, hvad det luktar här gement! Andersson Mickel 214 (1900). — särsk. ss. adv.: i rasande hög grad, ofantligt, ursinnigt, rasande, förskräckligt, rysligt; ”förbaskadt”, ”fördömdt”. SP 1779, s. 394. Jag har fådt lof, at smeka och krusa besatt innan jag fådt en styfver. Stridsberg Friman 46 (1798). Jag har några dagar haft besatt brådtom. Stenhammar Bref 1: 185 (1835). Än mer, hans (dvs. Sven Dufvas) svängning till reträtt gick ock besatt på sned. Runeberg 2: 54 (1846). Det .. blef så besatt kallt nere i kokgropen i dag bittida. Quennerstedt Ind. s. 36 (1887). (De) frågade hvad det var åt honom, efter han skrek så besatt. Lidforss DQ 1: 606 (1891).
Spoiler title