SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EMALJERA em1alje4ra l. e1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (föga br., Pfeiffer (1837)); jfr EMALJÖR.
Ordformer
(förr ofta skrivet emaillera)
Etymologi
[jfr d. emaillere, t. emaillieren, fr. émailler; till EMALJ; jfr AMELERA]
— jfr EMALJERAD.
1) inlägga l. överdraga med emalj (se d. o. 1); måla med emaljfärger; utföra i emalj. Swedenborg Resebeskr. 76 (1736). Bruket at emaljera på jord (dvs. på lergods) är ganska gammalt. Miniaturskolan 103 (1784). Kilskrifttecken, emaljerade i hvitt på blå grund. E. H. Tegnér i UVTF 12: 89 (1875).
2) [efter motsv. anv. i fr.; jfr EMALJ 5 b] (†) pryda, smycka (med lysande färger). (Solen) Emaljerar bladen saftigt gröna / Med smaragd, violen med azur. Nicander Hesp. 97 (1835). Dalin (1850).
Ssgr (till 1): EMALJER-KONST. (mindre br.) emaljeringskonst. Rinman 1: 471 (1788).
-UGN. emaljeringsugn. SP 1779, s. 512.
Spoiler title