publicerad: 1922
EMALJ emal4j, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
Etymologi
[liksom d. emalje, holl. email, t. email(le), av fr. émail, av ett germ. smalt (jfr mlat. smaltum o. it. smalto); bildat av stammen i SMÄLTA o. avljudsform till likbet. mnt. smelt, varav fsv. smælt o. isl. smelt, samt t. schmelz, varav ä. nysv. SMELTS]
1) mer l. mindre lättsmält, vanl. ogenomskinlig, vit l. färgad glasfluss (av ngt varierande sammansättning), huvudsakligen använd till ornamentering av glas-, porslins- o. metallföremål m. m. l. till skyddande överdrag å (kok-) kärl, skyltar m. m.; äv. om inläggning l. beläggning l. överdrag av dylik massa, emaljering; jfr SMALTS, SMELTS. Emaljen på kokkärl bör vara blyfri för att ej vara hälsofarlig. Färgade emaljer erhållas gm tillsats av metalloxider. Wallerius Chem. phys. II. 3—4: 382 (1768). (Euklasen) smälter i sträng eld till en hvit emalj. Berzelius i VetAH 1819, s. 138. På urtaflor sitter hvit och svart emalj. Berlin Lärob. 133 (1852). De romerska författarne berätta, att emaljen var en gallisk uppfinning. Hildebrand Förhist. folken 620 (1880). De smälta emaljerna pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål, som skola emaljeras, hvarefter dessa upphettas i muffel, tills emaljpulvret smälter. 2 NF (1907). — jfr CELL-, FÖNSTER-, GLAS-, GROP-, GULDSMEDS-, METALL-, MÅLAR-, SPEGEL-, TRÅD-, VÄGG-EMALJ m. fl.
2) = EMALJ-FÄRG 1. Emaljerne .. anläggas .. (vid målning på glas) straxt på glas-skifvan med penslen. Miniaturskolan 101 (1784). Törner Glas- o. porslinsmåln. 59 (1895).
3) (i sht i fackspr.) konstföremål ornerat medelst emaljering. Hildebrand Kyrkl. k. 80 (1875). Orientaliska emaljer. Böttiger Drottningh. 96 (1889).
4) om den hårda massa som bekläder kronan på människans o. vissa djurs tänder; äv. zool. om liknande beklädnad på vissa djurs fjäll l. bensköldar l. hudtänder o. d. Emailen bildar en hård skorpa af en snöhvit, stundom något i blått fallande färg, hvaraf tandbenet utanpå, i stället för benhinna omgifves ända til dess den emottages af käkbenet. Berzelius i FKM 1: 224 (1806). Kroppen är (hos det fossila fisksläktet Cephalaspis) betäckt med starka bensköldar, hvilka äro öfverdragna med emalj. Hammargren Jordkl. utv. 37 (1854). Hos broskfiskarna bär varje fjäll en tand .., som ytterst är beklädd med emalj. Wallengren o. Hennig Biol. 5: 26 (1916). — jfr TANDEMALJ.
5) i bildl. o. överförda anv.
a) bildl. om ngt som gm sin glans l. hårdhet o. d. erinrar om emalj; ofta i fråga om öga. Sparre Frisegl. 2: 32 (1832). Det friska hvitögats blåaktiga emalj. Almqvist Tre fruar 2: 128 (1842). Svala tankar .. lade / En brynja af emalj kring håg och sinne. Wulff Petrarcabok 185 (1905).
b) [efter motsv. anv. i fr.; jfr äv. t. schmelz] (†) om lysande, brokig(a) färg(er) (påminnande om dem på ett emaljinlagt konstföremål); särsk. i uttr. blommornas emalj. Blommornas emalj och fältens gröna drägt. J. G. Oxenstierna 2: 63 (1796, 1806). Der lågo öfver ängen färgor, / Sommargröna, guld, emalj, och purpur. Tranér Anakr. 148 (1827, 1833).
c) [efter motsv. anv. i fr.] (†) herald. benämning på ”färgerna” (i motsats till ”metallerna”). Hvad kallar man (i heraldiken) Emaille? Den Blå, Röda, Gröna, Svarta och Purpur-Färgen. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 274 (1775).
-AUTOTYPI. tekn. reproduktionssätt som skiljer sig från den vanliga autotypien därigm att den på plåten framkallade kromgelatinbilden gm bränning göres emaljartat hård, varigm etsningen kan göras skarpare o. mjukare toner givas åt bilden; äv. konkret, om den på detta sätt framställda reproduktionen. GHT 1897, nr 293 B, s. 1. 2 UB 10: 333 (1907). —
-BLÅSARE. (I det forntida Venedig funnos bl. a.) emaljblåsare, hvilka .. af de mångfärgade glaspasterna vid lampan framstälde stänger, emaljer samt de mångfaldigaste konstföremål. UB 4: 492 (1873). —
(1) -DOSA. emaljerad dosa. —
(4) -FJÄLLIG. zool. som har kroppen betäckt av emaljfjäll; särsk. i pl. i subst. anv. ss. benämning på en viss ordning av fiskarna: Ganoidei. 2:dra Ordn. Ganoider eller Emaljfjällige (Ganoidei). Thorell Zool. 2: 277 (1861). Pansarklädda och emaljfjälliga broskfiskar. Wallengren o. Hennig Biol. 5: 144 (1916). —
-FÄRG.
1) om av pulveriserade färgade glasflusser bestående färger som efter påstrykningen l. påläggningen brännas in i föremålet; särsk. om dylika för glas- o. porslinsmålning använda färger. Serenius (1734; under enamel). Det fullständiga miniatyrmåleriet med emaljfärger på guld. UB 6: 279 (1874). Arb. bok 232 (1887; om porslinsfärger).
2) om vissa slag av olje- l. lackfärger som efter torkningen bilda en hård, glänsande, om emalj erinrande ytbetäckning. Ekenberg (o. Landin) (1889).
3) färg av sådan nyans l. glans l. klarhet osv. som är utmärkande för emaljer. —
-GLAS. emalj, emaljmassa; särsk. om ett gm tillsats av tennoxid l. dyl. framställt ogenomskinligt vitt glas. Urtavla av emaljglas. VetAH 1779, s. 204. 2 UB 7: 270 (1903). —
-GLÄNSANDE, p. adj. —
-INLAGD~02, p. adj. —
-INLÄGGNING ~020. —
-KÄRL. emaljerat kärl. —
-LOD. tekn. lod som användes för lödning av guld som skall emaljeras. Almroth Karmarsch 433 (1839). —
-MOSAIK. äv. koll. —
-MÅLAD, p. adj. målad med emaljfärger; emaljerad. Konstnärligt emaljmålade dosor. Emaljmålade badbaljor. GHT 1896, nr 278 A, s. 4. —
-MÅLERI. emaljering(s-konst); i sht om konstnärlig bildframställning medelst målning i emaljfärger. Berzelius Kemi 2: 297 (1812). —
-MÅLNING. = -MÅLERI; äv. konkret, om det frambragta konstvärket. Rinman 1: 1093 (1788). N. Sjöberg hos Romdahl o. Roosval 269 (1913). —
(4) -ORGAN. anat. anlag ur vilket tandens emaljöverdrag utvecklar sig. Thorell Zool. 1: 44 (1860). —
-PULVER. —
-SKYLT. emaljerad skylt. —
-SMYCKE. —
-VARA. vanl. i pl. —
(4) -VECK. anat. i en tand inträngande veck av emaljen; särsk. i fråga om de s. k. strecktecknade kindtänderna hos vissa däggdjur. Sundevall Zool. 30 (1835). —
-VÄRK, n. fabrik för tillvärkning av emaljerade kärl o. d. Sprakareds emaljverk. Katal. ö. ind.-utst. i Sthm 1897, s. 84. —
Spoiler title
Spoiler content