FÖRBENA förbe4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbèna Dalin), v.2 -ade ((†) p. pf. -be(e)nt (i bet. 1) VittAH, RR). vbalsbst. -ING (konkret VetAH 1800, s. 317,2NF).
Etymologi
[av BEN, sbst.1, o. FÖR- II 2 (i bet. 1 till 2 b (α), i bet. 2 till 2 a; jfr d. forbene, t. verbeinen]
1) (†) bekläda l. inlägga med ben. (Gevär) med .. förbent stock. VittAH 3: 229(i handl. fr. 1573). RR 6/1 1607.
2) i sht fysiol. o. anat. förvandla (ngt) till ben(substans), benvandla; nästan bl. i p. pf., i pass. med intr. bet., refl. o. ss. vbalsbst. -ing. (Sv.) Förbenad .. (t.) verknöchert. Möller(1790). Florman Anat. 1: 37(1823). Hos menniskoembryot (börjar) vid slutet af andra månaden lårbensbrosket .. att förbenas. Quennerstedt Agnost. 39(1888). 2NF 20: 917(1914). jfr BINDVÄVS-, BROSK-, HUD-FÖRBENING. — bildl.: förtorka, förstocka, bringa att stelna i former o. d.; i sht i p. pf. ss. adj., övergående i bet.: benhård, förstockad. Vår litteraturs förbenade organism. Järta VSkr. 2: 621(1820). Andligt förbenade. Anholm Gog 64(1895). Förbenande pedanteri. Hallström Skepn. 57(1910).
Ssgr (till 2, anat.): FÖRBENINGS-LINJE. linje från vilken benbildningen utgår o. utbreder sig. Refbenen begynna tidigt att danas .., så att man redan i 3:dje månaden anmärkt förbeningslinjer på dem. Florman Anat. 1: 321(1823). —
