SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FRÅN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1653):
FRÅN-SKJUTA, -ning. (från- 1759 osv. ifrån- 1749) skjuta bort l. undan, avlägsna, skjuta (i)från; numera i sht med avs. på rigel o. d. Lind (1749; under abschob). Blanche Band. 461 (1848). särsk.
a) (†) i uttr. frånskjuta sig ngt, skjuta ngt ifrån sig. Frånskuta sig alla hast värk. CAEhrensvärd Brev 1: 126 (1788).
b) (†) fys. repellera. Duræus Naturk. 64 (1759).
-SKRAPA, -ning. skrapa (ngt) bort (från ngt), skrapa (i)från. Dalin (1851).
-SKRIVA. (mindre br.) förklara (ngn l. ngt) sakna (ngt); frånkänna (se d. o. 2); motsatt: tillskriva. Man får .. antaga, att de .., när de frånskrifvit hjernan automatiska funktioner, endast tänkt på hjernbarken. Hygiea 1896, 2: 535. Personer, som vi inte kunna frånskriva vare sig förstånd eller smak. Sylwan (o. Bing) 1: 545 (1910).
-SKRUVA, -ning. skruva av l. bort l. (i)från l. loss. König Mec. 168 (1752).
-SKÄRA, -ning. skära bort l. (i)från. Leopold 4: 301 (c. 1820; bildl.). Från franskt bröd .. frånskäres kanterna. Montell Frun 81 (1898).
-SKÖNJA. (†) skilja l. urskilja (ngt från ngt annat). Verelius 22 (1681). Schultze Ordb. 4265 (c. 1755).
-SKÖNJELIG. (†) som man kan (ur)skilja (från annat). Schultze Ordb. 4265 (c. 1755).
-SLAGNING, se -SLÅ.
-SLITA, -ning. (mindre br.) slita l. rycka bort (ngt) från (ngt), slita (i)från. Serenius O 1 b (1734). (Hakmaskarna) inbårra sig så fast uti inälfvorna, at de knapt kunna frånslitas. Fischerström Mäl. 233 (1785). Det är knappt ett halft århundrade sedan .. (Finland) frånslets Sverge. AB 1854, nr 158, s. 2.
-SLÅ, -ende, -slagning. slå (i)från.
1) gm slag avskilja l. avlägsna (ngt) från (ngn l. ngt), slå av. Schultze Ordb. 4508 (c. 1755). Frånslagna flintspån. Nilsson Ur. 1: 177 (1866).
2) sjöt. lossa (segel) från dess fäste i tacklingen. Gosselman Sjöm. 2: 22 (1839). VFl. 1907, s. 54.
3) tekn. frånkoppla, avkoppla (medelst hävstång l. dyl.). JernkA 1875, s. 316. Lager och dref kunna samtidigt från- eller tillslås kuggringarne å linkorgen medelst häfstången. TT 1885, s. 37. Motorn är frånslagen. Därs. 1889, s. 166. UFlott. 3: 196 (1906).
-SLÄKTAS. (†) vansläktas, urarta. Möller (1790). Ahlman (1872; med hänv. till vanslägtas).
-SNAPPA. snappa (ngt) (i)från (ngn). Rudbeckius Luther Cat. 125 (1667).
-SNILLA. (ifrån-) (†) fråntaga, frånnarra. (Ingen får taga annans arbete) wedh tre Daler i Embethe och then som han således arbethett ifråsneller tuå Daler. Skråordn. 283 (1602).
-SOLS, adv. på den sida l. åt det håll som är vänd(t) från solen, mot norr. Åkern .. ligger frånsols och sluttande åt norr. LAA 1813, s. 265. Abelin TrInomh. 20 (1904).
-SORTERA, -ing. vid sortering avskilja l. avlägsna (ngt) från (ngt), sortera bort l. (i)från. Trindved, .. som vid försäljning måste frånsorteras den klufna veden för att ej sänka priset å denna. Cnattingius Skogslex. 177 (1881, 1894). Ur utsädesvaror böra .. små och lätta korn frånsorteras. 2NF 31: 170 (1920).
-SPELA. gm spel (med kort, tärning o. d.) avhända (ngn ngt), i spel vinna (ngt) från (ngn), spela (i)från (ngn ngt); jfr AVSPELA I 1.
-SPRINGA, v. (från- 1851 osv. ifrån- 16401700) (föga br.) springa (bort) (i)från (ngn). Linc. (1640). Dalin (1851).
-SPRÄNGA, -ning. spränga bort (ngt) från (ngt), spränga (i)från. Dalin (1851).
-SPRÄTTA, -ning. sprätta av l. bort l. (i)från. Dalin (1851).
-SPÄNNA, -else (†, Lind (1749; under abspannung)), -ing. lösgöra (ngt fastspänt) från (ngt); spänna av l. (i)från; särsk. med avs. på förspänd dragare l. på åkdon o. d. med förspänd(a) dragare. Broms Vitt. 377 (1713; i bild). (Studenterna hava) frånspändt hästarne från hans Caleche och sjelfve dragit den. Calonius Bref 445 (1800). Jag frånspände .. blott sadelhjorden och stegböglarna. Ödmann MPark 226 (1800). En frånspänd vagn. Benedictsson Folkl. 97 (1887).
-STADD, p. adj. (†) frånvarande, icke tillstädes. LPetri SalWijsh. 11: 12 (1561). Schultze Ordb. 4911 (c. 1755).
(II 2) -STARR. (†) starrarten Carex remota Lin., vars ax sitta långt ifrån varandra, glesstarr. Liljeblad Fl. 24 (1798). MosskT 1896, nr 4, s. 14.
-STICKA, -ning. sjöt. utsläppa o. från fartyget lösgöra ankarkätting o. d., vanl. sedan boj med bojrep blivit fäst vid densamma, för att ankaret skall kunna återfinnas, sticka ifrån sig (kätting, kabel, tross o. d.). Ankare och ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och last ur en dem gemensamt hotande fara. SFS 1891, nr 35, s. 60. SDS 1897, nr 499, s. 2.
-STJÄLA. (från- 1544 osv. ifrån- 15441734) (jfr anm. 2:o sp. 1653) gm stöld avhända (ngn ngt), stjäla (ngt) (i)från (ngn). The peninger som honom fråstolne äre. GR 16: 306 (1544). Han blev frånstulen sin plånbok. Auerbach (1908).
-STYCKA, -ning. gm styckning frånskilja (ngt), avstycka, stycka (i)från. Varande thenne Tomt från styckad från .. Ahrengrehns Tomt. BoupptVäxiö 1779. PT 1902, nr 161 A, s. 3. —
-STYRKA, v.
1) (†) med personobj.: söka förmå (ngn) att avstå (från ngt) l. att låta bli (ngt). Jämtlänningarna .. voro pliktige, at betala til Upsala Dom-Kyrka vissa .. utskylder, hvarifrån .. Lunge .. sökte dem frånstyrka och afhålla. Tuneld Geogr. 2: 41 (1773).
2) (numera knappast br.) med sakobj.: avstyrka, avråda från; motsatt: tillstyrka. Möller (1790). Afplankning .. i Akademiens källare frånstyrker jag helt och hållit. JLundblad (1805) hos Norlander LingFäktsal 21. Dalin (1851; angivet ss. föga br.).
-STYRKARE. (från- 1630. ifrån- 1646) (†) person som avråder från ngt; jfr -STYRKA 2. OxBr. 11: 589 (1630). Murenius AV 148 (1646).
-STÅ. (från- c. 1755 osv. ifrån- 1821) stå på avstånd; vara fristående l. utstående; numera bl. (i sht bot.) i p. pr.: fristående, utstående. Schultze Ordb. 4943 (c. 1755). (Grenar äro) Frånstående .. (öppenstående ..), när grenen står under en spetsig vinkel af vid pass 45 grader från stammen. Marklin Illiger 63 (1818). Det är mera brukligt at trycka ned (hatt-)skärmen i pannan, än at hafva den hvälfd och frånstående. KonstNyhMag. 2: 27 (1820). Haller o. Julius 97 (1908).
-STÄLLA. (†) avstänga, avkoppla; jfr -SLÅ 3. Värk, som drifves af et vattn-jul, (dock så, at man med beqvämlighet kan frånställa eller låta gå hvilket man vill). König Mec. 170 (1752).
-STÄNGA, -ning; jfr -STÄNGSEL. (från- 15871896. ifrån- 15861635)
1) (föga br.) gm stängsel o. d. avskilja (område från annat område), stänga av. Bak i Kyrkan är et Chor .., som är frånstängt med galler. BtKännVLand 2: 136 (1760). LAHT 1909, s. 19.
2) (numera knappast br.) utestänga (ngn l. ngt), utesluta, avstänga (ngn från ngt l. ngn). The .. skole j ingen måtte .. för Religionens skull ifrå ährlige kall och wilkor vthslutne och frånstängde blifwe. Chesnecopherus Skäl N 3 a (i handl. fr. 1587). En lummig syrenhäck frånstängde solstrålarne. Bremer FamH 2: 72 (1831). Dalin (1851). Hahnsson (1896). särsk. (†)
a) i p. pf. ss. adj.: avstängd, isolerad. Carl XII Bref 67 (1705).
b) refl.: avstänga sig (från ngt). Them .. som annor läre haffue och .. sig ifrå wåre swenske kyrkior och församlingar .. aldeles ifrå stengia. SynodA 2: 44 (1586).
c) i uttr. frånstänga ngn ngn, avstänga ngn från ngn. Dän Stund, / På hwem min' Egne mig min Egen Kong från stänge! Börk Darius 14 (1688).
d) i uttr. ngts frånstängande, avstängning från ngt. Schroderus Os. 1: 733 (1635). Nattwardsens Frånstängiande. Därs. 2: 172. —
-STÄNGSEL, f. (†) avstängning, utestängning; jfr -STÄNGA 2. Frånstängsel af (dvs. från) mine Salighets medels brukande. VDAkt. 1748, nr 6.
-STÖTA, -ning.
1) (numera mindre br.) stöta bort l. undan; särsk. i fråga om vissa fysiska fenomen: repellera. Somliga kroppars delar likasom Frånstöta (Repellera) hvarandra, såsom .. oljor .. och vatn, m. m. Duræus Naturk. 66 (1759). Vid hvarje molekul måste åtminstone tvenne krafter vara verksamma, nemligen en tilldragande och en frånstötande. ASScF 5: 289 (1858). LfF 1912, s. 162.
2) (numera mindre br.; jfr dock slutet) bildl.: stöta bort; skrämma; göra ett obehagligt intryck på (ngn), obehagligt beröra. Hammarsköld SvVitt. 2: 65 (1819). (Schillers) ungdomsdikter, som .. frånstöta genom rå svulst, obändighet och mörk verldssmärta. NF 14: 640 (1890). Liksom hela sin samtid har Fredrika Bremer känt sig frånstött av Goethes disharmoniska slut (på romanen Valfrändskap). VerdS 188: 21 (1912). särsk. (fullt br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: som stöter bort människor, avvisande, otillgänglig; som gör ett obehagligt intryck, motbjudande. Den frånstötande karakteren af allt för rå seder, eller allt för grof vidskepelse. Leopold 5: 95 (c. 1820). Studenterna ansågo .. (Geijer) stolt och frånstötande. Böttiger 6: 110 (c. 1875). Redan på hans känsla verkade det nya ofta frånstötande. Söderwall i 3SAH 7: 48 (1892).
-SÅGA, -ning. såga bort l. av l. (i)från. Dalin (1851).
-SÅLLA, -ning. sålla bort l. (i)från. VetAH 1772, s. 182.
-SÄGA, -else (†, Trolle-Bonde Hesselby 143 (i handl. fr. 1740), Strinnholm Hist. 4: 37 (1852)). (från- c. 1650 osv. ifrån- 15871616)
1) (†) till I 11 e, f: fråndöma (se d. o. 1), förklara (ngn) förlustig (ngt); uppsäga (ngn) från (ngt). Samme jordh haffuer wårett Arffuedh marbo och Gunne iffrånsagtth fför rette. TbLödöse 17 (1587). Enligt Karls uppgift skulle .. (Sigismunds sändebud) till och med frånsäga honom (dvs. hertig Karl) hans befattning med styrelsen. IllSvH 3: 402 (1878).
2) (numera föga br.) till I 11 e: förklara att (ngn) saknar (ngt) l. att (ngt) saknas hos (ngn l. ngt), fråndöma (se d. o. 2), frånkänna. Tuderus Kiesewetter 67 (1806). Ett Fruntimmer låter häldre frånsäga sig oskuld, än skönhet. Elgström Frunt. 78 (1809). Denna officiela kontroll, som man .. velat frånsäga all praktisk betydelse. TT 1882, s. 24. Nyblæus Forskn. IV. 1: 69 (1895).
3) till I 11 e; i uttr. frånsäga sig (ngt).
a) förklara sig sakna (ngt), frånkänna sig (ngt). Då jag med billig blygsel frånsäger mig förtjensten till den ära, som mig skett. Leopold (1822) i TegnérPpr 169. Många äro de .., som med all makt frånsäga sig schartauanskt lärjungaskap. Billing i 3SAH 25: 365 (1913).
b) förklara sig avstå från (ngt) l. icke önska erhålla l. åtaga sig (ngt), avsäga sig; undanbedja sig; frisäga sig från (ngt). Frånsäga sig ett uppdrag, en rättighet l. förmån. Frånsäga sig allt ansvar. (Jag) frånsäger .. mig hans bifall. Riccoboni Catesby 16 (1761). Ett armbrott .. tvang honom att nedlägga sin violin och frånsäga sig sina elever. NF 15: 277 (1890). PT 1904, nr 5, s. 2.
4) [efter isl. segja frá] (†) till I 14: meddela, påstå. Se, om det så är, som j hafven fråsagt. Björner Lodbr. 9 (1737).
(I 14) -SÄGEN. (i allm. skrivet frå- (16911871). från- 1884) [liksom d. frasagn efter isl. frásǫgn] (†) berättelse; (forn)sägen; jfr -SAGA. Reenhielm OTryggv. 97 (1691). Italiens äldsta Historia .. är .. upfyld af Digter och Fråsägner. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 178 (1775). Larsen (1884).
-SÄLJA, -ning. gm försäljning avsöndra (ngt) från (ngt), sälja undan l. (i)från; ngn gg äv. i uttr. frånsälja sig (ngt), gm försäljning avhända sig (ngt). Dalin (1851). En mängd egare af hemman frånsålde sig jordstycken. Brunius GotlK 1: 69 (1864). Kunde .. skogen .. frånsäljas hemmanet. NordT 1892, s. 142. Egendomen .. från hvilken .. frånsålts sexton ar. PT 1899, nr 56 A, s. 4. —
-SÄTTA, -else. (från- 1646. ifrån- c. 1655) (†)
1) utesluta (ngn) från (ngt). The hafua warit af pastore frånsatta sacramentet. Murenius AV 143 (1646).
2) avsätta. Kyrkiowerdars kallelse, till- och ifrånsättielse. KOF II. 2: 451 (c. 1655).
-SÖNDRA, -ing. avsöndra; ngn gg äv. i uttr. frånsöndra sig (ngt), gm avsöndring avhända sig (ngt). Leopold 5: 158 (c. 1820). De frånsöndrade delarne af hans stift. Strinnholm Hist. 3: 399 (1848). Lessebo aktiebolag .. (har) frånsöndrat sig all jordegendom. SDS 1896, nr 412, s. 3.
-TAGA, -else (†, Muræus Arndt 2: 444 (1648), Cellarius 55 (1729)), -ning. (från- 1521 osv. ifrån- c. 15401855) (jfr anm. 2:o sp. 1653)
1) ta(ga) (i)från (ngn ngt), beröva l. frånröva l. avhända (ngn ngt). Thet som wårom är orättheliga fraa taghet. GR 3: 148 (1526). Nils Brahe fråntogs sitt gods och dömdes till döden. Brunius SkK 395 (1850). Slutligen fråntog talmannen honom ordet. GHT 1895, nr 268 A, s. 2.
2) ta(ga) bort, avlägsna; ta(ga) av l. (i)från; ta(ga) loss; ta(ga) undan. Om .. (i skrivelsen) skulle någet förbättras, fråntaghas eller tilläggias. Schroderus Os. III. 2: 199 (1635). Ifrån taga fönsterlukorna. VRP 12/3 1722. Fråntaga ngt vid en försäljning. Sundén (1885). Skaftet är så konstrueradt, att det kan fråntagas. TurÅ 1891, s. 125. särsk. (föga br.) med avs. på häst o. d.: spänna (i)från. Han fråntog och insatte sin häst i stallet. Zeipel Set. 2: 237 (1847). Sundén (1885).
-TRÄDA, v. (från- 1798 osv. ifrån- 16601729)
1) gå (bort) ifrån (ngt), lämna; draga sig tillbaka från; avträda från; nästan bl. i överförd anv. Frånträda lifvets skådeplats. Cronholm Lig. 94 (1839). särsk.
a) med avs. på förbund, överenskommelse o. d. Frånträda ett Förbund. VFPalmblad i SvLittFT 1834, sp. 390. Vill koncessionsinnehafvare frånträda koncessionen. SFS 1886, nr 46, s. 9.
b) med avs. på befattning o. d.: avgå (i)från, taga avsked från; äv. i fråga om mera tillfälligt avstående från utövandet av en syssla o. d. Fryxell Ber. 7: 40 (1838). General Hedemann har frånträdt sin befattning som kommenderande general öfver norra Danska arméen. Snällp. 1848, nr 25, s. 2. Den kraftiga kontroll å uppbördsmän, som ligger i obligatoriskt frånträdande af tjensten under någon tid af året. SD(L) 1895, nr 338, s. 8.
2) frångå (se d. o. 2).
a) (mindre br.) övergiva, avvika från; jfr -GÅ 2 b α. Livijn 1: 141 (1817). Man frånträdde detta bruk. Brunius GotlK 3: 246 (1866). Genom denna förordning har lagstiftaren .. i flera fall frånträdt principen att använda dödsstraff. NordT 1893, s. 111.
b) avstå ifrån (ngt); lämna ifrån sig (egendom o. d.), avträda (se d. o. I 4 a β); uppgiva (rättigheter, anspråk o. d.); icke längre hålla fast vid (yrkande, beslut o. d.); jfr -GÅ 2 b β. Murenius AV 465 (1660). Hon frånträder all pretention på ofvannämnde 20:de penning. ArvskifteVäxiö 1808. Flera talare frånträdde .. sina yrkanden. De Geer Minn. 2: 67 (1892). (Bolaget) råkade .. på obestånd och måste frånträda sin egendom. NF 18: 643 (1894).
-TRÄDE. vbalsbst. till -TRÄDA.
a) till -TRÄDA 1 b. Efter A. Kapodistrias' frånträde från presidentskapet. NF 8: 1045 (1884).
b) till -TRÄDA 2 b: avträdande. Med anledning af frånträde af arendet, låter .. E. .. genom auktion försälja 66 st. kor. SDS 1894, nr 418, s. 4.
-TRÄNGA. (från- 15271768. ifrån- 15631649) (†)
1) gm tvång l. våld avhända (ngn ngt). GR 4: 68 (1527). Een parth fördrista sigh them theras Bördzrätter ifråträngia. RARP 4: 284 (1649). SthmStCal. 1768, s. 2.
2) tränga bort l. undan (ngn); driva l. tvinga (ngn) bort; äv. bildl. Thesligest .. schole vi icke oss .. late .. ifråntränge ifrån then edh. RA 2: 90 (1563). (Gaddelius) vill med makt sig här intränga och vill den lagligen kallade .. samvetslöst fråntränga. Hagström Herdam. 3: 608 (i handl. fr. 1681).
-TVINGA. tvinga (ngn) att avstå (ngt); avtvinga. GR 9: 28 (1534). Käjsaren, som icke vill, att det skall se ut som om han på grund af Bismarcks vrede låter fråntvinga sig en minister. GHT 1895, nr 245, s. 2.
-TÄPPA, v. (†) avstänga. Mårthn Olsson .. skulle hafua fult tilstånd at jfrån täppa sin part j Cappels gården, ifrå Andhrs Simonssons part vthi same gård. BtSödKultH 12: 86 (1598).
-VARA, sbst., se -VARO.
-VARA, v.
1) (†) med saksubj.: vara borta från (ngn), vara frånhänd (ngn). Noger godz .. som hans hwstrw med rett arff tilfallen ære effter hennes fader .. och henne haffua fråuared på nogon tijd. GR 4: 291 (1527).
2) (numera föga br. utom i b) icke vara närvarande vid (ngt), icke deltaga i (ett möte l. dyl.); äv. abs.: vara borta, vara frånvarande. Tilstånd, at få frånvara mötet. VDAkt. 1800, nr 401. Det lysande tåget, der han bra gerna velat vara med, men haft sina anledningar att frånvara. Strindberg SvÖ 2: 239 (1883). särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ande, frånvaro, bortovaro. OMartini Bew. D 2 a (1604). Konungens täta och långvariga frånvaranden från hufvudstaden. BL 4: 178 (1838).
b) (fullt br.) i p. pr. -ande, förr äv. -andes, i adjektivisk (l. substantivisk) anv.
α) (som är) borta, icke närvarande, icke med l. tillstädes. De frånvarande få åtnöja sig med de närvarandes beslut. 1Kor. 5: 3 (NT 1526). Konungen .. hade varit frånvarande från Stockholm. Svedelius i SAH 49: 39 (1873).
β) bildl.: som har sina tankar på annat håll, tankspridd, förströdd, disträ; ”borta” (se d. o. 3 c), icke ”med”. Cavallin (1875). Lille Charles läste en lång bordsbön i frånvarande ton och med ögonen på buffeten. Lundquist Profil. 1: 210 (1884). Fahlcrantz Kyrkoh. 172 (1907). jfr SJÄLS-FRÅNVARANDE.
-VARAN, äv. -VARON. (†) frånvaro (se d. o. 1). Både i wår nerwaren, ock fråwaren. GR 12: 170 (1539). Mitt sinne (är) så fultt chagrin, hwar till och din twungna frånwaron ingen liten orsak är. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 72 (1693). 2RARP 6: 639 (1731).
-VARELSE. (från- 15231908. ifrån- 15601670)
1) (†) = -VARO 1. J eders fraawarelse. GR 1: 57 (1523). Smått gnabb ökar kiärleken, säga de, så giör ock korta frånvarelser. Gyllenborg Sprätth. 32 (1737). Under sin frånvarelse ur Riket. Hallenberg Hist. 3: 298 (1793). Kindblad (1871).
2) (†) avstånd. Fast stående Stiernor .. synas dhen ena tijden som den andra, hafwa en lijka frånwarelse, från hwar andra. RelCur. 23 (1682). Rålamb 4: 73 (1690).
3) (†) = -VARO 2. Leopold 3: 21 (1802, 1816). Vältalighetens allmänna frånvarelse ur predikningar. Silverstolpe i SAH 2: 331 (1802). Wallin Rel. 1: 275 (1819).
4) = -VARO 3; numera bl. ngn enstaka gg ss. pl. motsvarighet till ”frånvaro”. Det .., genom hans själs frånvarelse, stundom besynnerliga i hans sätt att vara. Franzén Tal 47 (1811, 1835). (Oskar I:s) hälsa hade i början af 1850-talet blifvit vacklande. Redan tidigt hade man hos honom iakttagit vissa frånvarelser. SvH IX. 2: 49 (1908). jfr SJÄLS-FRÅNVARELSE.
-VARENHET. (†) = -VARO 3. Besynnerliga frånvarenheter af det förundransvärdaste minne begynte inträda. Geijer I. 2: 216 (1839).
-VARIG. (†) frånvarande. Ekblad 386 (1764).
-VARO l. (numera knappast br.) -VARA, r. l. f. (från- 1525 osv. ifrån- 1634. -vara i nom. 16281902; i oblik kasus 15271903. -varo (-varu) i oblik kasus 1526 osv.; i nom. 1581 osv. -vare i oblik kasus 15251605) motsv. -VARA, v. 2.
1) bortovaro (se d. o. 1); vistande på annat ställe; motsatt: närvaro; särsk. i uttr. i l. under ngns frånvaro, medan ngn är frånvarande. Tw betröste wettha woort sloot wel foruareedt j thijne fraaware. GR 2: 82 (1525). Sådana synder .. såsom .. dobbel, fråuaro ifrå kyrkio (osv.). SynodA 2: 46 (1586). Efter gjord anstalt om sysslans bestridande under hans frånvara. Loenbom Stenbock 1: 24 (1757). Min frånvara har hindrat mig, att något till det allmänna bästa uträtta. Gustaf III 1: 74 (1771). Efter trenne års frånvaro. Rundgren i 3SAH 2: 30 (1887). Frånvaro från skolan. Auerbach (1908). särsk.
a) (mindre br.) med angivande av den plats där den frånvarande uppehåller sig. Ij min frååvaru ij Holland. OxBr. 11: 479 (1632). Frånvaro i utlandet. Cavallin (1875).
b) [jfr fr. briller par son absence] i uttr. lysa genom l. med sin frånvaro o. d., icke vara närvarande vid ngt tillfälle, då ens frånvaro väcker uppmärksamhet; äv. (skämts.) med allmännare, avbleknad bet.: icke vara med l. närvarande, stundom äv. att hänföra till 2. Då stoftet af Junia, Katos systerdotter, föres till bålet, bäres i liktåget hundratals bilder af höge ättefäder; men Brutus och Kassius .. öfverglänste alla, emedan deras bilder icke visades. De lyste genom frånvaron. Rydberg RomD 33 (1877) [jfr Tacitus Ann. 3: 76]. Militär .. lyste här med sin frånvaro. PT 1910, nr 226 A, s. 3.
2) om förhållandet att ngt icke finnes till, saknad, obefintlighet, brist; motsatt: förhandenvaro; jfr BORTO-VARO 2. Leopold 4: 106 (c. 1820). Det första vilkoret för seendet är frånvaron af ogenomskinliga kroppar mellan de yttre föremålen och vår näthinna. Thorell Zool. 1: 184 (1860). Icke fult .. säkert bevisar .. frånvaron af namnet även frånvaron af saken. EHTegnér i Ydun 1870, s. 59.
3) motsv. -VARA, v. 2 b β, om tillståndet l. förhållandet att vara själsfrånvarande; tankspriddhet; absens; företrädesvis ss. senare ssgsled; jfr -VARELSE 4. Kindblad (1871). Stundom liksom försvann .. (V. E. Svedelius) i denna frånvaro från sig själf, hvilken af dem, som ej kände honom, så ofta blef missuppfattad. Weibull LundLundag. 183 (1889). Jfr SINNES-, SJÄLS-FRÅNVARO.
-VARO-DAG. pedag. till -VARO 1: dag då ngn är frånvarande (från skola o. d.). Sthm 1: 318 (1897).
-VARON, se -VARAN.
-VETTIG. (†) som är från vettet, galen; jfr -SINNIG. Möller (1790). Larsen (1865).
-VETTIGHET. (†) galenskap. SvMerc. 3: 62 (1757). Schützercrantz Olyksöden 78 (1775).
-VIGA, -sel. (†) i uttr. frånviga sig (ngn), högtidligt upplösa äktenskapet med (ngn). Bönderna i Torssåes sochn, som sågo på, att dhen danske mannen Swen Joenss haf(ve)r från wigt sigh sin Hustro. VDP 1652, s. 67. jfr: Där vigsel kristlofligen ståndat får det också vara en kristloflig frånvigsel, innan paret blir rätteligen skildt. Högberg Vred. 3: 285 (1906).
-VIKA, -else (†, L. Paulinus Gothus Pest. 55 b (1623)), -ning. (från- 1623 osv. ifrån- 1640c. 1700)
1) (†) vika tillbaka från, draga sig tillbaka från (ngn l. ngt), lämna (i sticket), övergiva; jfr AVVIKA I 2. The som öffwergiffwa theres Nästa i Nödhenne, när ingen annan hielp woro på färde, The straffas rätzligha för Vndflycht och Frånwijkelse. L. Paulinus Gothus Pest. 55 b (1623). Linc. (1640; under declino). Städer .., hwilka Pålackarna för mangel aff proviant, hade ifrånwijkit. Widekindi KrigsH 533 (1671). Isogæus Segersk. 676 (c. 1700).
2) (numera föga br.) i överförd anv.: avvika från (se AVVIKA I 3), frångå (se d. o. 2 b). Sanningen den jag alldrig frånviker. AdP 1789, s. 170. Den .. fastställda röstlängden .. får ej .. frånvikas. 2NF 24: 222 (1916).
3) vika (ngt) bort l. undan l. (i)från; jfr AVVIKA II 1. Dalin (1851).
-VINNA. vinna l. lyckas erhålla (ngt) av l. från (ngn), avvinna. GR 13: 151 (1540). En del (städer) frånvann han fienderna genom härsmakt. Ritterberg Sall. 221 (1832). Det område, som frånvunnits vattnet (gm sjösänkning). Fennia XX. 7: 36 (1902). särsk. jur. Schrevelius Civilr. 2: 9 (1847). Eviktion, .. en saks lagliga frånvinnande från en person, då denne icke lagligen förvärfvat densamma. NF 4: 864 (1881).
-VISA, v. bortvisa; nästan bl. (vard., mindre br.) i p. pf. Han blev frånvisad från skolan. Bellman 6: 54 (1787).
-VIST. (†) frånvaro (se d. o. 1). Kolmodin QvSp. 1: 434 (1732).
-VRIDA, -ning. vrida bort l. (i)från. Dalin (1851).
-VUXEN, se -VÄXA.
-VÄGA, -ning. (från- 1851 osv. ifrån- 1614) (mindre br.) väga (i)från; äv.: vid vägning bedraga (ngn) på (ngt). Han .. hafwer ifrånwägt fem mark öfwer rätte Lisp. vthi alle wisse partzeler. SUFinlH 4: 357 (1614). Han frånvägde sin principal hela 2 S:℔ tackjern. Dalin (1851).
-VÄLLA. (†) med våld fråntaga (ngn ngt). Godz, .. som them haffuer varedt från velladt. GR 4: 380 (1527). Swedberg Schibb. 326 (1716).
-VÄLTA, -ning. välta bort l. (i)från. Dalin (1851).
-VÄLTRA, -ing. vältra bort l. (i)från. Dalin (1851).
-VÄNDA, -else (†, Hambræus Erasmus A 5 (1620), Fiellström (1738)), -ning. (från- 1526 osv. ifrån- 15571801)
1) vända bort (ngt) från (ngt); numera bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst.; jfr a o. b. Mädh näsedoken at snyta sigh, står thet höffwelighit, hwilket mädh kropsens någhor liten ifråwendelse skee bör. Hambræus Erasmus A 5 (1620). Frånvändom våra ögon. Gustaf III 1: 58 (1786). Hon satt midt på golfvet, frånvänd inträdesdörren. Scholander I. 2: 66 (1881); jfr a.
a) särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., övergående i bet.: belägen åt det andra hållet, vänd l. vettande åt det andra hållet. Märker .. (ekorren) någon Menniska eller Hund, så uppspringer han i det första träd, på den frånvända sidan af stammen. Nilsson Fauna 1: 170 (1820). Hörselförmågan pröfvas särskildt å hvartdera örat ..; hörselgången å det frånvända örat hålles härunder väl tillsluten. SFS 1902, Bih. nr 12, s. 1.
b) gymn. ss. vbalsbst. -ning, vid språng över redskap: vändning av kroppen bortåt l. utåt, så att ryggsidan under språnget vändes mot redskapet. Anspringande Öfversprång med bibehållen frånvändning. Ling TilläggTab. 19 (1869). Balck Idr. 3: 204 (1888).
2) (†) i uttr. frånvända ngn ngt (till ngn), fråntaga ngn ngt (o. giva det åt ngn annan). Gudh (har) fråwendt wårom fadher hans rikedomar til oss. 1Mos. 31: 16 (Bib. 1541).
3) (†) avvända (ngt) från (ngn), avvärja l. avstyra (ngt ondt l. obehagligt o. d.). Fråwende, affstiille, tilbaka halde och forhindre hwar anners bröst, schade och forderff. SvTr. 4: 150 (1534). Bota och frånvända sjukdomar. PJBergius IVetA 1758, s. 89.
4) (numera knappast br.) förmå (ngn) att avstå (från ngt), locka l. draga (ngn) ifrån (ngn l. ngt); göra (ngn) avogt sinnad mot (ngn l. ngt); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., övergående i bet.: avogt sinnad mot (ngn), berövad intresset för (ngt). Widekindi KrigsH 19 (1671). Bönderna på landet blefvo .. af .. (vederdöparnas) galenskaper mycket frånvända den Evangeliska läran. Afzelius Sag. 6: 27 (1851). Efter hustruns död .. blef han ännu mera frånvänd de praktiska bestyren. Öman Ungd. 94 (1889). (†) (Han) wille fråwända landzhöffdingan aff troona. Apg. 13: 8 (NT 1526). jfr VÄRLDS-FRÅNVÄND.
5) (numera knappast br.) ss. vbalsbst. -ande, förr äv. -ning, om förhållandet att ngn vänder sig bort från ngn l. ngt, övergivande, avfall. Wij synde wetande, med offuerträdhelse och lögn emoot Herran, medh frånwendning jfrå wår Gudh. Jes. 59: 13 (Bib. 1541). Religiöst framträdde .. (Björnsons) ändrade ståndpunkt i ett frånvändande från grundtvigianismens religiösa åskådning och ett närmande till friare tänkande. 2NF 3: 591 (1904).
-VÄNJA. (mindre br.) avvänja, vänja (ngn) (i)från (ngt l. att göra ngt). AGSilverstolpe Bokst. 56 (1811). Fången frånvänjes systematiskt från den verkliga verlden (genom långvarigt cellstraff). Thyrén StrafflRef. 1: 79 (1910). särsk. med avs. på spädt barn l. djur: vänja (det) från att dia; jfr AVVÄNJA 1. Berndtson (1880).
-VÄSENDE. (†) frånvaro (se d. o. 1). Then disordre i Pomeren ähr i Her Jahan Baners frånväsende. RP 7: 347 (1638).
-VÄXA.
1) växa (i)från (ngt), bliva för gammal för (ngt); nästan bl. i p. pf. Riset är hon frånvuxen. Dalin Vitt. 6: 450 (c. 1760). Dalin (1851).
2) (föga br.) i p. pf., med avs. på klädesplagg o. d.: urvuxen. Med händerna nedstuckna i fickorna på sin frånvuxna paletot, kom en ung flicka gående. Benedictsson Peng. 2 (1885).
Spoiler title