SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄRDA 3rda2, v. -ade, förr äv. -er, härde, härt, härd (pr. ind. sg. -ar AAAngermannus VtlDan. 256 (1592) osv. -er Mark. 13: 13 (NT 1526), Lælius Jungf. A 7 a (1591). — ipf. härdade G1R 6: 293 (1529). härde 5Mos. 2: 30 (Bib. 1541: förhärde). — sup. härdat (-e(t)t) HH XIII. 1: 109 (1563) osv. härdt Ps. 1536, s. 88, Därs. 1695, 237: 11. — p. pf. härdad (-ed) G1R 11: 280 (1537: forherdede, pl.), Verelius Herv. 70 (1672) osv. härd Jer. 5: 6 (Bib. 1541: förhärde, pl.), Visb. 1: 266 (c. 1657: härt, n.), Borg Luther 2: 714 (1753: förhärd)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, i ssgn ELD-HÄRDING, VetAH 1747, s. 168, Wallerius Min. 129 (1747)), -NING (se d. o.); jfr HÄRD, sbst.3, HÄRDSEL (se avledn.).
Ordformer
(herd- 15401710. hä(ä)l- 16391773. härd- 1524 osv.)
Etymologi
[fsv. hærþa (ipf. hærþe), motsv. d. hærde, isl. herða, got. gahardjan, fsax. giherdan, mnt. herden, holl. harden, t. härten, feng. hierdan; avledn. till HÅRD. För bet.-utvecklingen jfr lat. durare]
— jfr FÖRHÄRDA.
1) göra (ngt) hårdare l. fastare än förut, göra hård, hårdgöra; jfr HÅRD 1; förr äv. ss. refl. l. deponens: bliva hård; numera nästan bl. i (tekniskt) fackspr. (jfr a—e). Linc. (1640; under duro). Sneck- och Musselskalen, som sedermera med tiden härdas och för petrificerade hafsskal upvisas. Bromell Berg. 48 (1730). Kalm VgBah. 53 (1746; refl.). Kölden hade så härdat de Skånska gärdesgärdar af jord, som voro i vägen, at man ogörligen kunde kullkasta dem. Loenbom Stenbock 2: 63 (1758). Och isen, den härdas af nattfrosten just. Hallström Sagodr. 9 (1910). — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i fråga om behandling av trä gm eld, värme o. d., så att detta blir hårdt. En härdader Pipa, så brun som en bark. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763). Röken från elden, der vidjorna härdades, uppsteg långsamt. CFDahlgren 4: 111 (1830). Härda spetsen av en gren genom att kola den i elden. Nilsson PrimKult. 32 (1923).
b) metall. gm upphettning till rödvärme o. därpå följande plötslig avkylning (gm nedsänkning i vatten, oljebad l. dyl. l. gm den smälta metallens utgjutning i en starkt värmeledande gjutform) giva (stål l. tackjärn) en väsentligt ökad hårdhet; förr äv. i vidsträcktare anv., om hårdgöring gm kallhamring, legering med annan metall o. d. (Smeden skall) undervisze och läre för:ne Clemett, huru han schall härde ståll, så att thet kan doge till att göre stålboger utaff. G1R 26: 134 (1556). Stålet, likasom Järnet, (blir) hårdt eller härdadt, om det efter någon Glöggning släckes i kallt Vatten .. eller de så kallade Härd-Vatten. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 277 (1768). Rinman (1788). Plåtarna (som användes till stålpansar) smiddes och härdades i oljebad. 2UB 9: 659 (1906). — jfr BLÅ-, FJÄDER-, GRÅ-, GUL-, KOKILL-, OLJE-, SEG-, SÄTT-, UR-, VIT-HÄRDA m. fl. samt GENOM-, O-HÄRDAD. — särsk. [jfr motsv. anv. i isl.] (numera bl. i fråga om äldre föreställningssätt) om ”härdning” av vapen gm neddoppning i vätska, ss. blod l. etter, vilken tillskrevs magisk kraft. Mördengen heter mitt goda svärd, / är härt i kiämpa blode. Visb. 1: 266 (c. 1657). Stötte mig wid hiärtat / Angantyrs wäria / Med sin hwasza udd / Härdad i etter. Verelius Herv. 70 (1672; isl. orig.: Hertur i eitre). Man .. härdar .. (kniven) i sitt eget blod, blandadt med djurblod. BtSödKultH 8: 102 (1895). — jfr ETTER-HÄRDAD.
c) tekn. med avs. på glas: gm särskild procedur giva ökad motståndsförmåga mot slag, stötar o. d.; särsk. i uttr. härdat glas, om sålunda behandlat glas. BoupptVäxjö 1880. 2UB 7: 244 (1903).
d) (i fackspr.) i fråga om behandling med kemikalier varigm ngt göres fast l. beständigt. Det sura fixerbadet .. har likasom alun egenskapen att härda eller garfva gelatinet. Roosval Schmidt 163 (1896). NordT 1897, s. 608. TT 1899, K. s. 52.
e) kem. medelst viss behandling förvandla (flytande, omättad olja) till mättat, fast fett; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. KemT 1914, s. 114. Fabrik för tillverkning af härdade oljor. AdrKalSthm 1921, s. 463. Härdadt fett förekommer sedan omkr. 1910 i handeln. 2NF 35: 786 (1923).
f) i bildl. anv. Hjertan / Mer härdade än skölden. Hagberg Shaksp. 1: 121 (1847); jfr 2. — särsk.
α) (†) låta (ngn l. ngt) stelna (i viss form) l. göra (ngt) till ngt alldeles fast o. orubbligt. Fördenskul måste vi i tid arbeta emot bedrägeliga tankar, .. på det vanan ei måtte så härda dem uti oss, at vi aldrig blifva frie ifrån dem. Hoffmann Förnöjs. 108 (1752). (Adlerbeth) har den sällsynta förtjänsten vid sina år, att ej hafva blifvit härdad i någon metod eller system. Geijer (1804) i MoB 7: 34.
β) (†) språkv. göra (ett ljud) hårdt l. hårdare, skärpa (ett ljud); jfr HÅRD 3 b α. Diftongen iu (i svenskan härdadt till ju). Schiller SvSpr. 191 (1859).
2) (†) göra (ngn l. ngns sinne, hjärta o. d.) oemottaglig(t) för intryck l. påvärkan, göra okänslig l. obeveklig; förhärda; äv. refl.; äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: förhärdad; jfr HÅRD 2 e. När Gudz Godhet lockar tig / Lät ej Hiertat härda sig. Lucidor (SVS) 60 (c. 1670). Yppigheten gör kroppen veklig, och härdar hjertat. SvMerc. 1765, s. 284. Tro ej, att den i ondskan mest insöfde, att den mest härdade Religionsföraktare alltid kan utestänga alla helsosamma väckelser ur sitt hjerta. Lehnberg Pred. 2: 123 (c. 1800). Det är med bedröfvadt hjerta jag finner ert samvete så härdadt. Blanche Tafl. 223 (1845).
3) göra (ngn) motståndskraftig så att han kan utstå l. tåla strapatser l. i ett l. annat hänseende ogynnsamma förhållanden, lidanden o. d.; äv. bildl. i fråga om andlig motståndskraft; stålsätta; äv. refl. Härda barnen, särsk. med tanke på förkylning o. d. Härda ngn mot ngt. Elghkoon .. haar sina vngar uppå höga bergh att härda them. Gyllenius Diar. 248 (c. 1670). I arf efter föräldrarna hade Gustaf Adolf fått en stark kropp, hvilken än mera härdades genom tarflig och enkel uppfostran. Fryxell Ber. 6: 2 (1833). Det ofta stränga men hälsosamma eller åtminstone härdande arbetet i det fria. EkonS 2: 97 (1895). Han hade härdat sin själ i olyckor, liksom sin kropp i strapatser. Heidenstam Karol. 2: 291 (1898). Frese hörde till de alltför veka, som aldrig kunna härda sig mot livets smärtor. SvLittH 1: 326 (1919). — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som tål mycket; hårdför; härdig; äv.: som icke låter sig någonting bekomma o. d. Ha en härdad kropp. Han belägrade hele vintren Kexholm .., hvilket .. giorde härdade soldater. Dalin Hist. III. 2: 617 (1762). Ett grovkornigt skämt, som skulle komma även denna tids härdade bröllopsgäster att rodna. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 1: 124 (1917).
4) (†) vara motståndskraftig (mot ngt), uthärda (ngt), tåla. The som wistas på bärgachtige och höga Platzer, äre gemenligh sunda friska, och härda wäl moot arbete. Palmchron SundhSp. 25 (1642). De härda ej din blick. Geijer I. 3: 207 (1811). Jag härdar ej, att hennes qval beskåda. Atterbom 2: 421 (1827).
5) (†) göra (ngn) uthållig l. ståndaktig. Kunde icke skadha at the härdadis til at stå faste i thet the haffue begyntt. G1R 6: 293 (1529).
6) (†) intr.: vara ståndaktig, hålla ut; äv.: framhärda (i ngt). Then som härder in till ändan han warder saligh. Mark. 13: 13 (NT 1526). Öffuerheten härdar i sinne mening, och medh twång wil haffua sin wilia fram. AAAngermannus VtlDan. 256 (1592). Lindfors (1815).
7) (†) tr.: framhärda med (ngt), fullfölja (ngt). Uthann att mann så motte begynnett, att mann kunde thett fulfölije och härdett udi ändenn. G1R 29: 586 (1559).
8) (†) om sak: bestå, fortvara. Thet riket skal få en enda, / som haffuer nw long tijd härdt. Ps. 1536, s. 88; jfr Ps. 1695, 237: 11. Det som aldeles är osant, plägar icke länge wahra eller härda. Hiärne 2Anl. 389 (1706).
Särsk. förb.: HÄRDA FORT. (†) till 8: fortfara, räcka. UHiärne Vitt. 165 (1665).
HÄRDA FRAM10 4. [fsv. härdha fram] (numera bl. ngn gg i poesi) till 6: framhärda; äv.: hålla ut. LPetri 4Post. 51 a (1555). Svart G1 109 (1561). Så länge som Menniskian härder fram vthi sitt onde vpsått. Lælius Jungf. A 7 a (1591). Lagerlöf HomOd. 26 (1908). jfr FRAMHÄRDA.
HÄRDA IGENOM10 040 l. 032. (numera i sht i folkligt spr. i vissa trakter) till 6: hålla ut (med ngt ända till slutet), härda ut. Ekblad 96 (1764). Sedan jag härdat igenom en den grufligaste och långvarigaste vinter. MoB 2: 252 (1809). Högberg Utböl. 1: 38 (1912).
HÄRDA OM10 4. (i fackspr.) till 1: härda på nytt. Weste (1807). Nordström Luleåkult. 177 (1925). jfr OMHÄRDA.
HÄRDA PÅ10 4. [sv. dial. härda på] (ngt vard., i vissa trakter) pressa på, fresta på; jfr HÅRD 9 a. Om detta förtroende (till försvaret) skall bestå, när det härdar på, i farans stund, måste det äga en verklig hållfast grund. SvD 1914, nr 84, s. 14.
HÄRDA TILL. (†) härda (med tanken särskilt fäst vid att ett nytt tillstånd inträder); jfr TILLHÄRDA.
1) till 1. Swedberg Ordab. (c. 1730). Omsider börjar det (dvs. dagsljuset), at stora krafter värka, / .. Det miuka härda til. Kolmodin QvSp. 2: 84 (1750).
2) till 3. Widegren (1788).
HÄRDA UT10 4. [fsv. härdha ut] jfr UTHÄRDA.
1) till 4, tr.: stå ut med (ngt), hålla ut, uthärda. Härda ut ngt, förr äv. härda ngt ut. Hwadh är mijn krafft at iagh skulle kunna härdat vth? Job 6: 11 (Bib. 1541). (Den kananeiska kvinnan) härdade sit prof ut. Nohrborg 508 (c. 1765). Amanda längre ej kan härda ut hans qvida. Stiernstolpe Wieland 121 (1816). (Åldringarna) härda .. bättre ut stundens skiftningar (än de unga). Segerstedt Händ. 10 (1919, 1926). (†) Om vj ecke .. haffue makthen at hærdat vth med them. G1R 1: 224 (1524).
2) till 6, intr.: stå ut, hålla ut, uthärda. Härda ut med ngt l. mot ngt. RA I. 1: 259 (1540). Arbetesfolket (måste) vnderstundom hafua roo och wederqweckelse, så frampt the skola härda vth. KOF 1: 469 (c. 1618). Sinkat hade under Muhammed Tewfik i sex månader härdat ut mot Osman Dignas häftiga anfall. IllMilRevy 1898, s. 74. Huru länge måste jag härda ut med eder? Mat. 17: 17 (Bib. 1917). särsk. (†) i fråga om nötning, slitning o. d.: hålla, ”stå sig”. Kalm VgBah. 298 (1746). I anseende til .. groft arbete .. härda hampekläder längre ut, än linnet. NorrlS 1: 48 (c. 1770).
3) (†) till 7: framhärda (i l. med ngt). HH XIII. 1: 109 (1563). PErici Musæus 2: 122 a (1582).
HÄRDA VID. (†)
1) till 4: hålla ut, härda ut. Hertogh Erich säijes icke lengre hafva kunnadt härda vidh (i fängelset) ähn i try dygn. LPetri Kr. 91 (1559).
2) till 8: vara, bestå. Hon (dvs. människan) .. flyyr bort såsom en skugge, och härder intet widh. LPetri Job 14: 2 (1563; Bib. 1541: bliffuer icke).
Ssgr (i allm. till 1 b, metall.): A: HÄRD-BRAKA, r. l. f. härdspricka. Rinman Jernförädl. 286 (1772). JernkA 1900, s. 87.
-BRÄCKA, r. l. f. härdspricka. VetAH 1820, s. 221.
-FÄLT. benämning på det temperaturområde inom vilket härdningen av en viss stålsort lämpligast bör ske, härdningsfält. —
-HO. i smedja: kärl med härdvatten. LfF 1837, 1: 52.
-HORN. (härde-) preparat av hornavfall o. d. som användes vid sätthärdning; jfr HORNA 2. DA 1824, nr 7, s. 3. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 24.
-PULVER. pulver av kolgivande ämnen som användes vid sätthärdning av finare smiden. Rinman 2: 32 (1789). SvD(A) 1915, nr 193, s. 12.
-SPRICKA, r. l. f. vid härdning uppkommen spricka i godset. Almroth Karmarsch 14 (1838). 2UB 6: 95 (1904).
-SUMP. (förr) vattenbehållare i hytta för härdning av tackjärn. NoraskogArk. 5: 529 (1794). JernkA 1904, s. 53.
-UGN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2091). ugn som användes för härdning. EldhandvSkjutsk. 2: 99 (1877). 2UB 6: 93 (1904).
-VATTEN. vatten användt ss. avkylningsmedel vid härdning; förr i sht om vatten vari diverse salter upplösts för att man därigm skulle erhålla lämpligare hårdhet hos godset. Härdvatnet .. består af följande ingredientier: först et lod Saltpetter, 2:o et lod bränt salt, 3:o et stop urin, och 4:o en kanna vatten. VetAH 1748, s. 70. Almroth Karmarsch 13 (1838).
-VÄTSKA. härdningsvätska; jfr -VATTEN. Från härdvätskan öfverlemnas (sy)nålarne till torkning. TT 1875, s. 87.
B: HÄRDE-HORN, se A.
Avledn.: HÄRD, sbst.3, se d. o.
HÄRDARE, m. arbetare som sysslar med härdning.
a) metall. till 1 b. JernkA 1840, s. 203.
b) tekn. till 1 c, i fråga om härdning av glas. TT 1876, s. 237.
HÄRDBAR, adj. metall. till 1 b: möjlig att härda. Bergroth (1887).
Avledn.: härdbarhet, r. l. f. metall. KemT 1900, s. 82.
HÄRDELIG, adj. (†) till 4: som härdar ut; outtröttlig; jfr FRAMHÄRDELIG samt FÖRHÄRDELIGA o. FÖRHÄRDELIGEN. Ekblad 110 (1764).
HÄRDELSE, r. l. f. (†) till 1: härdande. Lind (1738, 1749; under erhärtung).
HÄRDIG, se d. o.
HÄRDSEL, r. l. f. (†) metall. till 1 b: härdning. JernkA 1852, s. 298.
Spoiler title
Spoiler content