SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1965  
SEG se4g, adj. -are (Linné PVetA 1739, s. 6, osv.) ((†) segre Polhem Bet. 1: 15 (1721; möjl. tryckfel)). adv. -T.
Etymologi
[fsv. segher; jfr fd. segher (d. sej), fvn. seigr (nor. seig); till stammen i SIGA. — Jfr FÖRSEGNA, SEGA, sbst., -SEGA, SEGNA, sbst.]
1) om (konsistens hos) ämne i flytande l. halvfast form: trögflytande l. tjock l. klibbig l. sammanhängande (se d. o. 2); om ämne äv.: som kan dragas ut i trådar l. knådas; utom i b, d, e numera i sht om (konsistens hos) slem l. saliv l. halvfast massa (t. ex. deg l. lim l. salva). Tagh .. zucker och honigh sudit vthi Siöblome watn, til thes thet bliffuer seegt eller tiocht, och .. blanda ther til (vissa) Species. BOlavi 9 a (1578). (Fvn.) Slim, (sv.) Segt slem eller Lijm. Verelius 235 (1681). Gluten, dvs. det ämne, som vid knådning med vätska ger degen dess sega, tänjbara konsistens. StKokb. 11 (1940). Sega vätskor kunna utdragas till långa trådar. 2SvUppslB 25: 757 (1953). Efter borstningen (av ansiktet) masserar ni .. in .. en vitamincrème som är smidig, inte tung och seg. Femina 1964, nr 14, s. 16. — särsk.
a) (†) om (vatten i) hav l. flod: trögflytande. Hafwet är .. (i närheten av en av Plutarchos nämnd ö) mycket segt at öfwerfara, för den myckna gyttian som strömmarna föra med sig. Rudbeck Atl. 2: 46 (1689); jfr 4 e. Dikten om Hels underjordiska boning, .. om nordens helvete, med dess oändliga, skoglösa ödemarker, köld, mörker, dimmor, sega floder (m. m.). Bremer Strid 31 (1840). Lethens sega våg vid våra fötter skrider. EGGeijer (1846) hos Marcus GeijerL 380.
b) (numera i sht i vissa trakter) om mjölk l. grädde: lång (se d. o. 1 o γ), tjock. Aken Reseap. 221 (1746; om modersmjölk). Är grädden mycket seg och will ej åtskiljas; så slå en handfull salt deruti och fortfar med kärningen. Wåhlin LbLandth. 76 (1804). Blir mjölken seg eller skär sig, så skall man .. mjölka i ett kokkärl, så blir den bra. Wigström Folkd. 1: 144 (1880).
c) (föga br.) om vin: simmig; äv. i utvidgad anv., i fråga om vins smak. Gammalt svart segt portvin är indicerat (till en viss dessert). Randel SpisSpett 122 (1927). Ett portvin, fylligt och nästan segt i smaken. Östergren (1938).
d) om jord l. lera l. slam o. d.: klibbig l. sammanhängande; äv. övergående i 3, om jord osv. l. om åker: tung l. styv att bearbeta (vid plöjning o. d.). (Lat.) Bitumen .. (sv.) It slags seegt Leer eller Bek som fans vthi thet döde hafwet. Linc. I 4 b (1640). Om åkren är mycket kokot och eljest af naturen seg och bindande, måste man (osv.). Serenius EngÅkerm. 86 (1727). Om Malmen bokas alt för fin til seg slam, .. flyter det mästa bort vid vaskningen med vattnet. Rinman 1: 283 (1788). Plogvindan .. är .. den mest verksamt construerade plog för plöjningen af lindor och all seg jord. QLm. 3: 29 (1833). Seg lera. TeknOrdb. 730 (1951).
e) i utvidgad anv. (jfr c).
α) om luft l. dimma o. d.: tjock, tät. En slöja af det sega morgontöcknet. GHT 1898, nr 4, s. 2. Novemberdimman ligger .. öfver staden. Det är inte den där täta, sega, ogenomträngliga, som gör vandringen på gatorna till ett äfventyr. Wägner Norrt. 46 (1908). Luften blev allt tyngre, nästan seg, och outhärdlig att andas. Nilsson HistFärs 240 (1940).
β) (i fackspr., föga br.) om rassel (se d. o. 1 d): som uppkommer då andningsluften passerar gm segt slem. 2NF 22: 1050 (1915).
γ) (i fackspr.) om ämnes sätt att fästa vid ngt: som kännetecknas av att ämnet lossnar trögt l. utdraget i trådar o. d. Den i bronkerna ansamlade vätskans .. sega vidfästning vid bronkialväggen. Petersson FysUnders. 196 (1908).
2) [sv. dial. säig, däven] om ämne i fast form (jfr 3): fuktig, halvtorr; ofta med bibet. av 3.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om hö o. d.; jfr 3 c. Nordström Luleåkult. 191 (1925).
b) ss. förled i ssgr; jfr SEG-RÅ, -VASKA.
3) om (föremål o. d. av) ämne i fast form (jfr 1 d, 2): som är böjlig l. tänjbar o. låter sträcka, böja, pressa l. på annat sätt bearbeta sig utan att (omedelbart) brista l. gå sönder (o. utan att återta sin förra form, sedan den böjande l. tänjande kraften upphört att verka); hållbar, icke skör l. bräcklig; äv.: styv. En Gärszgåål, aff Gärdzlestörar, gärdzlestänger, eller andre böyeliga och seega saker flätat. Schroderus Comenius 380 (1639). En seeger Kiäpp på en treskan Rygg. .. (Dvs.) På en hård knagg hörer en swår klubba. Grubb 189 (1665). Å seg is taga renarna upp sig fort, om de fallit i. ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 18 (c. 1830). Ju större formförändring ett material undergår mellan elasticitetsgränsen och brottgränsen, desto segare säges det vara. Starck Hållf. 9 (1903). För .. korgflätning är segt virke bra, men ett segt ridspö är odugligt. HbSkogstekn. 151 (1922). En .. (lina för flugfiske) som under vintern får ligga hoprullad på spörullen .. blir .. klibbig och seg. Hammarström Sportfiske 26 (1925). En hård, seg, kristallinisk bergart. Selander LevLandsk. 24 (1955). — särsk.
a) om (föremål av) järn o. d.: smidig l. böjlig, icke spröd l. skör; jfr MJUK 1 a. Malmen (från Lergruvan) .. blir godt seegdt jern. Johansson Noraskog 3: 251 (i handl. fr. 1684). (Järn) kan wara .. Mjukt och Segt, eller tåla mycken brytning, innan det brister. Sådant är wårt Swenska Osmunds Järn. Rinman JärnH 339 (1782). Den mjuka, sega jernplåt, som här i landet vanligen förekommer, kan .. utan fara behandlas temligen hårdhändt. Frykholm Ångm. 94 (1881).
b) om tyg o. d.: hållbar l. slitstark. Weste (1807). Det tyget är segt: (dvs.) håller länge, tål att slita på. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Östergren (1938).
c) om mat (i sht kött) l. ss. foder använda växter l. växtdelar (i sht hö): svår att dela l. tugga sönder; om hö äv.: hårt packad (o. därför svår att skilja i mindre tappar); jfr 4 i α. En seg biff. Seegt Höö är ondt at draga. .. (Dvs.) Swårt wärck är ondt at pågå. Grubb 711 (1665); jfr 4 i o. anm. sp. 1617. Kiötet är segt. Serenius Kkk 3 a (1734). Bladen (på strandråg) äro nog långa och breda, men mycket sega, så at boskapen för den orsaken skull ej gerna gå på, at äta dem. Kalm VgBah. 73 (1746). Segt hö är ondt at tugga. Rhodin Ordspr. 109 (1807); jfr 4 i (α). Östergren (1938).
d) om kropp l. kroppsdel: stark l. uthållig; förr äv.: styv l. icke elastisk. Gammal mans seenar äro sege och krafftiga. Törning 133 (1677). (En äldre förstföderskas) Lemmar som äro styfwa, seega och ihop tårkade, äro ey beqväma så mycket utspenna sig, at Fostret kan framträda. Hoorn Jordg. 1: 165 (1697). Hans armar blev segare (under slitet med timmerbrötar). Johnson Nu 88 (1934). Han handlade liksom enbart av förutseende. Det var hans lilla sega kropp som ägde den egenskapen, inte hans själ. Aronson SångPolstj. 67 (1948). jfr (†): Lät oss dansa — gör du dina språng! / Benet opp och låret krökt och segt som kåda. Bellman (BellmS) 4: 141 (1771); jfr 1.
4) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 3 (jfr 1 c, e); särsk.: som icke mattas l. ger efter l. upphör. Då det inom samhällen med mera utbildadt politiskt lif erfordras en viss lärokurs för den offentlige mannen, gör det hos oss som oftast tillfyllest att med sega händer hänga sig fast vid manteln af någon opinion för dagen. BEMalmström 7: 406 (1845); jfr 3 d. Om .. nordvästen blir lika seg utaf sig som sydvästen var nyss, så går det hurtigt öfver Nordsjön. AFSoldan (1849) hos Brofeldt Soldan 172. De franska (kvarn-)stenarnes sega styrka. TT 1874, s. 102. Det mörknar inne i sågen, men ute på timmerbryggan håller dagen i sig med segare kraft. Johnson Här 88 (1935). — särsk.
a) om (egenskap hos) person l. djur (jfr b—d) l. om arbete l. verksamhet o. d.: uthållig l. envis l. ihärdig; om (egenskap hos) person äv.: som icke låter knäcka sig av motgångar l. lidanden o. d., motståndskraftig; om arbete l. verksamhet äv.: utdragen l. trög l. svår l. besvärlig. Han är seger til sleetz. .. (Dvs.) Onder at wedfåås. Grubb 305 (1665). Jag såg (av Edert inlägg i Stockholmsposten), at Ni var en af de sega människor, som aldrig vilja eller kunna blifva öfvertygade. Kellgren (SVS) 4: 199 (1781). Igenom djupa gräsrötter (är) plöjningen .. seg och svår. LBÄ 44—50: 250 (1801). Ryssarne höllo stånd med seg tapperhet. Svedelius i 2SAH 60: 126 (1883). Mindre bekymmer än dem han hade att kämpa emot, hade kunnat slå en man till marken, — men Georg Dahlqvist var seg, segare än de fleste. Hedberg SvSkådesp. 114 (1884). TIdr. 1894, Julnr s. 2 (om häst). Efter att ha brutit det sega motståndet trängde tyska trupper i går in i Kertj. DN(B) 1942, nr 131, s. 4.
b) om djur l. växt (jfr a, d): som (länge) håller sig vid liv äv. under svåra förhållanden, som icke lätt dör, seglivad; äv. om person (jfr a, c): som uthålligt kämpar mot döden l. håller fast vid livet o. d.; äv. om liv: som utmärkes av sådan uthållighet l. motståndskraft (jfr f). Man har länge väntat att han skulle dö, men han är seg. Weste FörslSAOB (c. 1815). Lafverne äro .. de vexter, hos hvilka lifvet är segast. Fries BotUtfl. 1: 219 (1843). Till skapnad och rörelse samt segt lif wisa .. (ålarna) mycken likhet med ormarna. Holmström Ström NatLb. 3: 104 (1852). Det var .. omöjligt att föreställa sig en så segt levande människa som Walter död. Heerberger Dag 22 (1939). — jfr SKOTT-SEG. — särsk. (numera föga br.) i uttr. ha(va) ett segt liv, förr äv. leverne, vara seglivad. Resen Förtwiflan .. hade, som man pläger säja, et segt lefwerne som en katt. Lagerström Bunyan 2: 190 (1727; i allegori). Schulthess (1885).
c) om person (jfr a, b): långsam l. trög l. senfärdig (förr särsk. i fråga om betalning o. d.); om talare l. författare äv.: långtråkig l. långrandig (äv. om muntlig l. skriftlig framställning l. om egenskap hos sådan framställning). Möller (1790). Den oförlikneligen sega visheten i den outtröttligen dogmatiserande .. Nordencranz' .. arbeten. Järta 2: 332 (1824). Några fordringar hos sega och tröga betalare. VLBibl. Brev 6/6 1833. En nyadlad man, major Gyllensvan, .. blef en väldig talare på riddarhuset, grundlig men något seg, och stundom benägen att drifva sina meningar till ytterlighet. Malmström Hist. 5: 5 (1877). Debatten går seg och tråkig i riksdagens andra kammare. Nilsson Kabb. 152 (1916). Tisdagen med sina sex timmar och sitt traggel med satsdelar och starka verb i den sega 2-fyran. Swensson Willén 83 (1937). jfr: Segt som gummi elasticum, / Fastän hackadt och malet, / Ljöd på ”Ecclesiasticum” (dvs. en lärosal) / Vidtberömliga talet (under en föreläsning). Wennerberg 2: 25 (1849, 1882).
d) (†) i uttr. seg för hand, om häst: som endast trögt o. långsamt ger efter för ryttarens hand (se d. o. 3 g). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).
e) om före: som det är svårt o. går långsamt att ta sig fram i; äv. om väg l. backe o. d.: som det är svårt o. går långsamt att ta sig fram på resp. ta sig upp för, dryg. Östberg Vel. 70 (1894; om backe). Den andra dagsmarschen måste sträcka sig ända till vårt tält. .. Det var ett segt stycke, då vi hade ganska mycket att bära. TurÅ 1897, s. 167. Utför Gåsen var föret segt i den djupa nya drivsnön. Därs. 1932, s. 285.
f) om sed l. vana l. föreställning l. tradition l. institution o. d.: som icke lätt försvinner, som lever kvar länge; äv. motsv. b, om liv hos sed osv.: varaktig. LBÄ 1: 33 (1797; om fördomar). Här i norden äro seder och föreställningar mycket sega. Topelius Fält. 2: 225 (1856). De enda minnen som ännu lefva bland folket från .. (bronsåldern) äro de religiösa, hvilka, enligt sin natur, alltid äro de mest sega och uthålliga. Nilsson Ur. 2: 44 (1862). Man får .. inte förvåna sig över indeterminismens .. sega liv. Hellström Malmros 244 (1931). Arv 1946, s. 146.
g) om tid: som går långsamt, som släpar sig fram, dryg. Man haft en långvägs-ridt, en mödosam / .. med skäl man längtar efter färdens slut, / och dubbelt seg tycks hvarje ny minut. Sturzen-Becker 6: 8 (1868). (Dagsverkarens) långa och sega söckenår. Silfverstolpe Vard. 27 (1926).
h) om svordom l. skrattsalva o. d.: utdragen, långdragen. (Missuppfattningen av ordet skyldskap) framkallade en ny och seg skrattsalva. Högberg Utböl. 1: 204 (1912). Hade du följt processionen (av män som buro reklamplakat), så skulle du hört, hur sega svordomar .. vandrade från man till man i ledet. Siwertz Varuh. 327 (1926).
i) (†) i vissa uttr. som beteckna att ngt är förenat med svårigheter l. svårt att bemästra o. d.; jfr a, e o. anm. nedan.
α) [jfr 3 c] vara seg att tugga på, vara en hård nöt att knäcka l. dyl. Endogh min klippe ehr högh (dvs. även om min förmögenhet är stor), kunde den noget minsches (gm åtgärder av hertig Karl), deth måtte gå heen, men hon ehr seegh att tugga vpå, och drygh att röre. GBanér (1597) i HB 2: 318.
β) få seg hampa att slita, se HAMPA, sbst. 2 a.
Anm. Formen seget, n. sg., har anträffats i det bildl. uttr. vara seget hö att dra, betecknande att ngt är förenat med svårigheter: vara en hård nöt att knäcka o. d.; jfr 1 e, SEG, adj. 3 c, 4 i. Formen seget är sannol. att hänföra till en i skriftspr. eljest icke anträffad avledn. av SEG, adj., l. av det svaga stadiet av roten i d. o. [jfr sv. dial. sigut (kortstavigt), segug, segog, segot, säigu(ge)r, seg, mulen, lagom fuktig]. Staden Dansick ingick för 8 dagar sedhan dhe conditioner, som våhr nådigeste kånungh af dem begierte, fast dett vahr seget höö att dra. KKD 7: 77 (1704).
Ssgr: A: (1, 3) SEG-ARTIG. (†) = segaktig. Möller 2: 1431 (1785). Heinrich (1828).
(3) -BAST. (numera bl. tillf.) om bastfibrer; jfr hård-bast. BotN 1889, s. 119.
(3) -BJÖRK.
1) (†) den i Nordamerika förekommande björken Betula lenta Lin., sockerbjörk. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 167 (1857).
2) (numera föga br.) till slöjdvirke avsett l. lämpligt björkträ; jfr -björke o. annbjörk, slöjd-björk. Cnattingius 9 (1894).
(3) -BJÖRKE. (numera föga br.) = -björk 2. NVedboDomb. Sommart. 1705, § 62 (: Seegbörke).
(1 d) -BOKAD, p. adj. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om malm: som undergått segbokning. Rinman 1: 282 (1788).
(1 d) -BOKNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) bokning varigm godset sönderdelades så fint att segslam uppstod. Rinman 1: 282 (1788).
(1 d) -BRUKAD, p. adj. lant. om jord: seg o. svår att bruka. LAHT 1912, s. 451.
(4 a) -DRAGA, -ning.
1) långsamt o. ihärdigt dra i (ngt) l. dra ut (ngt); äv. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. ; i sht mer l. mindre bildl. (se slutet). Korv e bra gott! kraxade han och segdrog en fjälsterslamsa i mungipan. Nilsson BombiNick 221 (1946). IllSvOrdb. (1955). särsk. mer l. mindre bildl.: dra ut på (ngt) l. hålla på länge med (ngt) l. låta (ngt) vara länge; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: segsliten (se d. o. 3). Segdragna förhandlingar. Månsson Rättf. 1: 377 (1916). Predikanten segdrog hvar stafvelse så att det blef långa pauser emellan och ett-tu-tre skenade det iväg ett stycke. Så segdragning igen. Östgren PensKardb. 141 (1918). Parterna (i löneförhandlingarna) segdrog på förhandlingarna. DN(A) 1956, nr 34, s. 2.
2) (numera bl. tillf.) inom tyngdlyftningen: utan sats (långsamt) draga upp l. lyfta (tyngd o. d.) över huvudet; jfr sega upp 1 slutet. Uppknyckning och segdragning af en stång å 100 kg. SD(L) 1894, nr 296, s. 4. TIdr. 1897, s. 136 (abs.).
3) sport. om löpare l. cyklist o. d.: ihärdigt o. i jämn takt löpa resp. cykla osv. före medtävlare. Ny .. föll tillbaka för polackens segdragning i upploppet. IdrBl. 1935, nr 90, s. 2.
4) (i fackspr.) om (fordon drivet av) motor l. ångmaskin: utveckla stor dragkraft vid låg hastighet l. arbeta med låg hastighet vid hög utväxling; äv. om förare av fordon drivet av motor l. ångmaskin: låta motor osv. arbeta på detta sätt (äv. i uttr. segdra på växlarna); i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Lundberg Lok. 200 (1902; i fråga om lokomotiv). Motorn knackar (ibland) genast den får ”segdraga” det allra minsta. Nerén HbAut. 2: 143 (1912). (Bilen har) Snabbaccelererande, segdragande och ekonomisk motor. SvD(A) 1937, nr 129, s. 5. Agvald Körtekn. 42 (1957: segdra på växlarna).
Ssg: segdragnings-förmåga. förmåga att segdra; särsk. (i fackspr.) till -draga 4, i fråga om motor(fordon). SvMotorT 1937, nr 21, s. 25.
(1) -FLUTEN, p. adj. (†) segflytande. JernkA 1862, 1: 405 (om slagg).
(1) -FLYTANDE, p. adj. (seg- 1813 osv. segt- 1932 osv.) om (konsistens hos) vätska l. halvfast ämne l. massa: trögflytande, tjock; äv. i utvidgad anv., om rörelse hos vätska l. massa: trög. VetAH 1813, s. 55 (om vattenlösning av tennoxid). (Vissa bergarter ha) i segflytande tillstånd trängt upp genom någon spricka i jordskorpan. NF 2: 259 (1877). Ismassans segflytande rörelser. Hedin GmAs. 1: 316 (1898). särsk. bildl.; särsk. om tid, = seg, adj. 4 g. Sömnlös natt — segtflytande, dunkla timmar. Moberg Rosell 204 (1932).
(4 a) -HALS. (†) person som är envis o. svår att ha att göra med. Grubb 305 (1665).
(3) -HATT. [svamparnas hattar äro sega] bot. svamp av släktet Lentinus Fr. (särsk. i uttr. anisdoftande seghatt, om arten L. cochleatus Fr.); i pl. äv. om släktet. Ursing SvVäxt. Krypt. 242 (1949).
(4 a) -HÅLLA, -ning. hålla segt (i l. om ngt); hålla fast segt. (Slagskämparna) vred och bände, Stockholmarn försökte med hastiga tvärknyckar, men Olsson seghöll. Johnson Nu 98 (1934). DN(A) 1965, nr 107, s. 16 (i bild).
(3 a) -HÅRD. (numera mindre br.) metall. om järn: seg o. hård. BlBergshV 18: 9 (1687). Svea 9: 124 (1826; klandrat i JernkA 1827, s. 462).
Avledn.: seghårdhet, r. l. f. (mindre br.) metall. TeknOrdb. 497 (1940, 1951).
(3 a) -HÄRDA, -ning. metall. med avs. på järn l. stål l. föremål av järn osv. (i sht tråd): göra seg o. hård gm en process innebärande härdning följd av anlöpning till hög temperatur; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr patentera 2 a. Under 1887 uttog .. Coffin patent i Amerika på ett .. sätt att seghärda räler. JernkA 1905, s. 468. Uppfordringslinorna äro af .. seghärdad specialtråd. SvGeolU Ca 6: 268 (1915).
Ssgr (metall.): seghärdnings-metod. JernkA 1905, s. 531.
-stål. stål avsett för seghärdning. Bergman HbJärn 1: 95 (1932).
(3) -IS. (i vissa trakter) is som bågnar då man går på den; jfr sega, v.2 2 a. Östergren (1938).
(3 a) -JÄRN. metall. segt järn; numera bl. om gjutjärn med kulformig grafit. Rinman JärnH 1058 (1782). TT 1954, s. 517.
(4 a) -KOKT, äv. -KOKAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som är svår l. som det tar lång tid att koka, hårdkokt. Serenius EngÅkerm. 215 (1727: segkokade, pl.; om ärter). SvLittFT 1833, sp. 824 (om höna).
(1) -LAKE. (i sht i fackspr.) (i inlagd sill uppkommen) trögflytande lake (se lake, sbst.4 1). GbgMP 1950, nr 108, s. 10.
(1 d) -LERA. (numera bl. tillf.) seg lera; förr särsk.: ancyluslera. Ther som Sughjord, eller Seegleera är, kan intet Trädh wäxa fort. Månsson Trääg. 2 (1643). Undre Diluvial-lera (grålera, seglera). HvPost i UpplysnLandthWestmL 6: 165 (1855); jfr LAHT 1923, s. 84.
(4 b) -LIVAD, p. adj. (Anm. Komparationsformer förekomma numera bl. ngn gg i vard. spr. Engström Agn. 134 (1925: seglivadare, pl. best.). I ä. tid anträffas äv. formerna seglivare o. seglivast. Hiärne 1Anl. 110 (1694: seghlifwaste, sg. best.). Fennia XVI. 3: 32 (1761: seglifware). Linné DelNat. 10 (1773: seglifvaste, pl. best.).) om djur l. växt: som (länge) håller sig vid liv äv. under svåra förhållanden, som icke lätt dör l. som det är svårt att ta livet av; äv. (numera bl. vard., skämts.) om person: som icke lätt dör l. som lever länge (o. motståndskraftigt håller stånd mot sjukdom o. d.); stundom äv. i utvidgad anv., dels om nation: som icke lätt går under, som länge fortlever, dels ngn gg om kroppskonstitution: som gm motståndskraft mot sjukdom o. d. medför långt liv. Grubb 244 (1665). Grodan, som är fast den seghlifwaste ibland all creatur. Hiärne 1Anl. 110 (1694). Qwinnokiönet befinnes i alla åldrar wara seglifware (än mankönet). Fennia XVI. 3: 32 (1761). En seglifvad käring. Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. vard.). Geijer I. 3: 3 (1834; om nationer). Hvem som helst .. (kan bli sjuttio år), om Gud har gifvit honom en seglifvad kroppsbyggnad. Svedelius SmSkr. II. 2: 183 (1888). Cortin SvampHb. 175 (1951; om svampart). särsk. mer l. mindre bildl., särsk. motsv. seg, adj. 4 f. Det feodala momentet .. har (i Sv.) visat sig .. under en egen gestalt, mera seglifvadt än man skulle tro. Geijer I. 6: 77 (1839).
Avledn.: seglivadhet, r. l. f. (mera tillf.) seglivenhet. Rendahl Brehm 17: 165 (1931).
-LIVENHET. [till -livad] (numera bl. mera tillf.) egenskapen att vara seglivad. Karpens fina kött, raska tillwäxt, stora afwelsamhet och seglifwenhet har gjort honom synnerligen lämplig till afwel. LfF 1879, s. 210. särsk. mer l. mindre bildl. (motsv. -livad slutet). Fornv. 1928, s. 12 (i fråga om brickvävnad).
-MALM.
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 1: kopparmalm som vid smältning blir segflytande på grund av att den innehåller trögsmälta bergarter (t. ex. hornblände, talk l. asbest). Linné Dal. 398 (1734). Lindroth Gruvbrytn. 2: 11 (1955).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 3 a: god malm som gav ett tackjärn lämpligt för framställning av segt stångjärn; särsk. om ett slags fjällig blodsten. Holmkvist BergslHyttspr. 2Tillägg 2 (cit. fr. 1752). (Det ena huvudslaget av malm i Grängesbergs malmfält utgöres av) Segmalmer, (dvs.) fjälliga svartmalmsblandade blodstenar med medelmåttig fosforhalt, 0,07 till 0,30%. JernkA 1907, s. 71.
(3 a) -MJUK. (†) om järn: seg o. mjuk. Svea 9: 125 (1826).
(1 b) -MJÖLK. (numera bl. i vissa trakter) tätmjölk. Linné Skr. 5: 26 (1732; från Ångermanl.).
Ssg: segmjölks-blomma. (i vissa trakter) tätört. Fatab. 1914, s. 32.
(4 a) -MJÖLKAD, p. adj. om ko: hårdmjölkad. GbgP 1951, nr 136, s. 16.
(4 a) -PINA. [jfr d. sej(g)pine] (numera bl. tillf.) pina (ngn) länge o. ihärdigt; äv. mer l. mindre bildl. (äv. i uttr. segpina ihjäl ngt, gm att pina länge o. ihärdigt göra slut på ngt). Ett politiskt system, hvilket .. ej blott förnedrar Danmark, utan småningom skall lyckas att segpina dess sjelfständighet ihjel. OPSturzen-Becker i SkandGazette 1862, sp. 389. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. OPSturzen-Becker i SkandGazette 1862, sp. 419 (om trakasserier). Fröding Eftersk. 2: 16 (1892).
(3) -POLA. metall. pola (koppar) så att den blir seg. 2UB 5: 458 (1902).
(1 e α) -REGNA. (tillf.) om väta i luften: falla ss. tätt dimliknande regn. Koch GudVV 2: 245 (1916).
(1) -RINNANDE, p. adj. (segt- 1956 osv.) segflytande, trögflytande. Moberg Nybygg. 407 (1956).
(2 b, 3) -RÅ. (†) om trä: (som håller på att torka men fortfar att vara) rå o. seg, halvtorr o. seg. VetAH 1780, s. 31. Heinrich (1828).
(3) -SLAG. (seg- 17341789. segt- 1730) (†) seg o. svårkrossad bergart (särsk. om ett slags talk); äv. om malm som uppträder tillsammans med sådan bergart; jfr -malm 1, -sten o. horn-berg. Bromell Berg. 21 (1730; om ett slags talk). Linné PlutoSv. 32 (1734; om ett slags kopparmalm som uppträder tillsammans med täljsten). Segslag kallas den bergart, som är seg för hammaren at krossa, och får vid våra svenska grufvor gemenligen namn af hornberg. Rinman (1789).
(3) -SLAGEN, p. adj. bergv. om malm: svår att krossa l. slå sönder. TT 1894, K. s. 20.
(3) -SLAGG. (numera bl. tillf.) seg slagg; jfr hill, sbst.3 Rinman 2: 704 (1789).
(1 d) -SLAM. (numera bl. i skildring av ä. förh.) segt, lerartat slam som vid bok- o. vaskverk avsatte sig i de sista slamsumparna. Rothof 465 (1762).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): segslam-härd. härd (se härd, sbst.1 6) avsedd för vaskning av segslam. Rinman 2: 273 (1789).
-slig. slig utvunnen ur segslam. Rinman 2: 572 (1789).
-sump. sump avsedd att uppsamla segslam. Rinman 2: 913 (1789).
-SLITEN, p. adj.
1) (föga br.) till 1, om deg: sammanhängande o. tänjbar o. svår att slita sönder, seg. (En viss efterrätt) tillverkas av ytterst segsliten, med händerna över en linneduk bladtunt utdragen deg, som (osv.). Langlet Ung. 385 (1934).
2) (numera bl. tillf.) till 3, om (föremål av) ämne i fast form: (seg o.) icke lätt att slita sönder; hållbar l. (slit)-stark l. seg; särsk. (motsv. seg, adj. 3 b) om (föremål av) tyg. Spegel GW 140 (1685; om järn). Munnarna slutas öfver segslitna kakstycken. Vallentin London 235 (1912). Ett hållbart, mycket segslitet tyg. Östergren (1938).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. seg, adj. 4); särsk.: svår att få slut på l. få avgjord, utdragen, långvarig (o. tråkig). The gambla och seghslitne Siukdomar. Hiärne Suurbr. 155 (1680). Lärarnes segslitna lönefråga. PedT 1894, s. 543. Debatten blef ganska segsliten. GHT 1895, nr 219, s. 2. Segslitna förhandlingar. SvD(B) 1943, nr 183, s. 4. särsk.
a) (numera bl. tillf.) om person l. djur (jfr b).
α) uthållig l. envis l. ihärdig; jfr seg, adj. 4 a. Serenius Kkk 3 a (1734). Osbeck Resa 35 (1751, 1757; om borickor). Då förhandlingarna (om stillestånd) med den segslitne fienden (dvs. Polen) långa tider stodo på ungefär samma punkt. Ahnlund GA 188 (1932).
β) = seg, adj. 4 b. Den stackars (adertonårige) brudgummen, bunden vid sit gamla och kanske altför seg-sletna kärnge-skrof, förekom mig i samma belägenhet, som en del Christne Martyrer, hvilka (osv.). Wallenberg (SVS) 1: 190 (1771). VetAH 1777, s. 148 (om djur). PDAAtterbom (1838) i 2Saml. 11: 11.
b) (†) om person (jfr a): långsam l. trög l. senfärdig; jfr seg, adj. 4 c. Segsliten betalare. Lind (1749). Möller (1807).
c) (†) om ort: där man nödgats vistas länge. Den 30 (augusti) kommo vi ändteligen ifrån denna olyckliga och segslitna ö (där vi väntat på lämplig vind o. som vi tidigare förgäves sökt lämna). Bladh (o. Hornstedt) 33 (1799).
d) om vägsträcka o. d.: dryg; jfr seg, adj. 4 e. Till prestgården återstod nu blott en åttondels mil, men den råkade vara segsliten. Topelius Vint. I. 2: 13 (1867, 1880).
e) om tid, = seg, adj. 4 g. Det långa, segslitna läsåret. HågkLivsintr. 7: 30 (1926).
Avledn.: segslitenhet, r. l. f. till -sliten 13; särsk. (o. numera företrädesvis) till -sliten 3. Holmberg 2: 876 (1795). Annerstedt UUH II. 2: 382 (1909; i fråga om process).
(3) -SLITIG. (†) om klädesplagg, = -sliten 2. De Geer PVetA 1744, s. 12.
(3) -SMIDIG. (numera bl. tillf.) smidig o. seg. Polhem Bet. 1: 5 (1721; om koppar).
(4 a) -SMÄLT.
1) metall. om malm l. metall: som är svår l. som det tar lång tid att smälta. Ekman RelSmältewStKåpparbg 88 (1704).
2) (numera bl. tillf.) om mat: svårsmält, hårdsmält. Rydström Adelsnäs 34 (i handl. fr. 1822).
(3) -STARK. (mera tillf.) seg o. stark. TT 1959, s. 583, Annons. (om tejp).
(3) -STARR. bot. växten Carex extensa Good., vars strån äro sega. Krok o. Almquist Fl. 1: 223 (1903).
(3) -STEN. (†) täljsten; jfr -slag. JernkA 1827, s. 193. jfr Holmkvist BergslGruvspr. 61 (1941; anfört ss. äldre folkligt ord för talk).
(1 d) -SVÅL. (-sval) [sv. dial. (Hälsingl.) segsval] (†) jordstycke som plöjes upp (för att besås) efter att länge ha varit igenlagt (o. som därför är svårarbetat). Broman Glys. 3: 29 (c. 1730). Därs. 848 (1747).
(4 a) -TAG. (mera tillf.) om kraftigt tag varmed ngn segt håller fast motståndare. Johnson Nu 98 (1934).
(1, 3) -TORKA.
1) med avs. på ngt rått l. vätskehaltigt (särsk. virke): låta torka (långsamt) o. bli seg (men icke fullständigt torr l. spröd). Rosensten Skog. 35 (1737; med avs. på trä). Näsström FornDSv. 1: 277 (1941; med avs. på löv).
2) om ngt rått l. vätskehaltigt: torka (långsamt) o. bli seg (men icke fullständigt torr l. spröd). Hörlén GSed. 86 (1914; om lergolv). HantvB I. 1: 232 (1934; om fernissa).
(1, 3) -TORR. (mera tillf.) seg o. torr. Wåhlin LbLandth. 78 (1804; om ost).
(4 a) -TRÖSKAD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om (icke väl torr) säd o. d.: som är svår l. som det tar lång tid att tröska, svårtröskad, hårdtröskad. Brauner Åker 41 (1752).
(3 c) -TUGGAD, p. adj. om mat: seg att tugga. Alm Isbr. 67 (1925).
(2 b) -VASKA, -ning. (förr) bearbeta (hud) i halvtorrt tillstånd med utsättningsjärn för att få narvsidan jämn, slät o. fin. Förbundet 1908, nr 3, s. 8. Fatab. 1935, s. 182 (om förh. c. 1890).
B: SEGT-FLYTANDE, -RINNANDE, -SLAG, se A.
Avledn.: SEGA, v.1, se d. o.
SEGAKTIG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 3: i viss mån seg, mer l. mindre seg; jfr seg-artig. Neynöghon äre nästan aff samma Art (som ål), gifwa och segachtigt Födzel (dvs. föda). Palmchron SundhSp. 109 (1642). En .. fet och något segaktig jordmån. Trozelius Rosensten 60 (1752). Heinrich (1828).
SEGHET, r. l. f. egenskapen att vara seg.
1) till 1; särsk.: trögflutenhet l. klibbighet l. viskositet. (Lat.) Lentor .. (sv.) Seegheet, wätska, slem, limachtigheet. Linc. Tt 2 b (1640); jfr a. Serenius EngÅkerm. 165 (1727). Alla fluida saker hafva .. en viss slags seghet. Duræus Naturk. 65 (1759). Seghet .. (dvs.) en vätskas förmåga att låta sig kontinuerligt uttänjas. 2SvUppslB (1953). särsk. (†) konkret.
a) slem(samling) o. d. (I ett visst stadium av koppor äro) mun, svalg, luftrör och luftgångar .. så fulle med segheter, at Barnen, som då gärna ligga på ryggen, deraf qväfvas. Strandberg PVetA 1752, s. 37. Rosenstein BarnSj. 84 (1764).
b) motsv. seg, adj. 1 d, om seg beståndsdel l. segt parti i åker. (Det) sker ofta, at åkren ligger oplögd in mot hösten, då icke allenast ogräs wäxer däruti, utan ock segheter, som gjöra åkren obeqwäm at bära. OEkman (1697) i SvMerc. 2: 788.
2) till 3; särsk. dels: böjlighet l. tänjbarhet l. hållfasthet, dels: styvhet. (Lat.) Lentitia .. (sv.) Weekheet, blötheet, segheet. Linc. Tt 2 b (1640); jfr 1. I segheten kommer .. (koppar) närmast silfver. Wallerius Min. 274 (1747). (Överstrykning med fett) bidrager till att hålla (fisk-)linan vid vigör, bevarar ytans glatthet och förhindrar uppkomsten av den så förargliga segheten. Hammarström Sportfiske 26 (1925). Segheten, eller träets förmåga att kunna böjas utan att brista, är störst hos de lätta träslagen och avtar med stigande volymvikt. SvSkog. 785 (1928).
3) till 4; särsk.: uthållighet l. envishet l. ihärdighet l. motståndskraft l. livskraft. (Eng.) Toughness .. (sv.) seghet. Serenius Kkk 3 a (1734); jfr 2. Crusenstolpe CJ III. 2: 6 (1846). En .. anmärkningswärd egenhet hos krypdjuren är den seghet, hwarmed lifwet hos dem fortwarar under förhållanden, som genast skulle förstöra detsamma hos de flesta andra warelser. Holmström Ström NatLb. 3: 51 (1852). Winckelmann ägde denna seghet, denna beundransvärda jernflit, hvilka gemenligen utmärka de tyska lärde. Ljunggren i 2SAH 29: 27 (1856). Major Jonzon (var) besvärlig för (den föga sakkunnige o. diktatoriskt lagde) ordföranden (i en utredningskommitté) genom sin omfattande sakkunskap och oböjliga seghet. Adelsköld Dagsv. 2: 389 (1900). Äfven i andra viktigare afseenden (än i bibehållande av ben ss. material för redskap) visar sig (under gånggriftstiden) traditionens seghet. AntT XIX. 2: 84 (1911). särsk. (†) om hästs egenskap att endast trögt o. långsamt ge efter för ryttarens hand; jfr seg, adj. 4 d. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).
Ssgr (i fackspr.): seghets-bestämning. till seghet 1, 2: bestämning av seghet hos ämne i flytande l. fast form. LAHT 1912, s. 111.
-grad. till seghet 1, 2: grad av seghet hos ämne i flytande l. fast form. LAHT 1907, s. 389.
-koefficient. till seghet 1: viskositetskonstant. SvUppslB (1935).
-prov. särsk. till seghet 2: prov avsett att utröna materials seghet. Smith 327 (1917).
-tal. till seghet 2: tal (beräknat med utgångspunkt i nedböjning vid belastning) angivande materials seghet. HbSkogstekn. 152 (1922).
SEGNA, v.1, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content