publicerad: 1932
HOT hω4t, sbst.1, n. ((†) r. l. m. l. f. HT 1910, s. 279 (1592), Skogekär Bärgbo Klag. C 2 a (1658)); best. -et; pl. = (G1R 1: 160 (1523), PT 1909, nr 186, s. 2 (: hoten, best.)).
Ordformer
(hoot(t) 1523—1745. hot 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. hot; jfr isl. hót, n. pl., ävensom got. hwōta, f.; möjl. i avljudsförh. till den germ. stammen hvat- i got. gahvatjan, ägga, isl. hvetja, sv. dial. wätja, vässa m. m., således eg. med bet.: äggelse. — Jfr HOTA, v.1—2, HÖTA, v.1—2]
handling(en) l. förhållande(t) att hota; hotande ord l. åtbörder (äv. blickar), hotelse(r); numera nästan bl. i sg., i sht förr stundom i pl. Allvarligt, fåfängt, vanmäktigt, tomt hot. Med l. under hot om våld. Med hot tvinga l. driva ngn till ngt. Bruka hot mot ngn. Sätta sitt hot i värket. Eder (dvs. Gustav Trolles) hoot och trog .. ære her ringare actadth en i mene. G1R 1: 160 (1523). Hoot dräper ingen. Grubb 99 (1665). Inga hot svarade Trueworth kallsinnigt. Chenon Heywood 3: 146 (1773). Ditt hot (o Gud), ditt löfte blifver fast, / Om både jord och himmel brast. Ps. 1819, 6: 7. Med hot han kring sig ser, / Och alla vika undan. Wennerberg 1: 159 (1881). I det längsta trodde Posse icke, att Forssell hade allvar med sitt hot om afgång. De Geer Minn. 2: 248 (1892). Apg. 9: 1 (Bib. 1917). — jfr DÖDS-, KRIGS-, LIVS-, STRAFF-HOT m. fl. — särsk.
a) (†) övergående i bet.: trots, pockande, utmanande beteende, övermod, l. i bet.: harm, vrede. Theras stora hoot och tråtzan. Förspr- 1Mack. (Bib. 1541). Thz är intet helbregda på min kropp för titt hoot skul. Psalt. 38: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: för din vredes skull). Nordenflycht (SVS) 1: 352 (c. 1747).
b) i bildl. l. överförd anv.; ofta övergående i bet.: fara, farlighet (som är att frukta från l. gm ngn l. ngt). Caesar som (har) .. / .. lett åt Dödens Hoot i twå och tretti' Slagh. Lucidor (SVS) 188 (1672). Du log åt farans hot. Kellgren 1: 16 (1786). Vattnet brusade snösväldt och röt i hot. Hallström Purpur 7 (1895). Nordhörnet av denna gräns (dvs. den gm freden i Nöteborg 1323 fastställda gränsen, måste ovillkorligen) ha utgjort ett vilande hot mot Sveriges intressen häruppe. Ahnlund Oljob. 124 (1924).
Ssgr: A: HOT-FULL. (hot- 1734 osv. hote- 1740—1865) som hotar, hotande; som innebär l. innehåller hot l. hotelser. Hotfulla blickar, åtbörder, ord. Med hotfull ton. Intaga en hotfull hållning. Föra ett hotfullt språk mot ngn. Serenius (1734; under threat). Hon blef häftig och nickade hotfullt mot honom. Hallström Than. 45 (1900). Omgifvet af hotfulla fiender behöfde Sverige en stark bundsförvant. SvH 6: 19 (1903). särsk. i bildl. o. överförd anv., om sak l. förhållande; jfr HOT, sbst.1 b. Adlerbeth HorOd. 23 (1817). En åsksky, nyss från hvalfvet skriden, / Står dubbelt hotfull åter der den flytt. Runeberg 2: 113 (1848). Dunkla, hotfulla sociala företeelser. Verd. 1889, s. 83. Hallström Händ. 29 (1927). Avledn.: hotfullhet, r. l. f. —
-FYLLD, p. adj. (i vitter stil) hotfull. Bleka män följa honom med hotfyllda blickar. Funch Land 104 (1924).
B (†): HOTE-FULL, se A.
Spoiler title
Spoiler content